I min förra krönika diskuterade jag Kinas tidigare ettbarnspolitik, och hur detta nationella självmord när historieböckerna skrivs, kan komma att beskrivas som den avgörande faktor som hindrade Kina från att bli världens främsta supermakt. Konsekvenserna av ettbarnspolitiken är dock inte Kinas enda huvudvärk. Landet har också en helt ohållbar ekonomisk modell, och bristen på demokrati gör det svårt att ställa om.

Läs även: Gustavsson: Kinas ettbarnspolitik ett nationellt självmord

Kinas höga tillväxt är kanske det främsta argumentet för att Kina snart kommer vara världens främsta supermakt. Bakom siffrorna döljer sig dock en obekväm verklighet: Kinas ekonomiska modell är ohållbar.

Hur får man så pass hög tillväxt som Kina har? Det är förhållandevis enkelt. Börja med en riktigt, fruktansvärt icke-produktiv sektor. Typ jordbruk utan nymodigheter som traktorer. Flytta sedan folk från denna oproduktiva sektor, till en mer produktiv sektor – typ fabriker som gör Nike-skor eller liknande. När alla jobbade inom den icke-produktiva jordbrukssektorn så hade Kina följaktligen en väldigt låg BNP. BNP ökar automatiskt bara genom att folk flyttar från icke-produktiva jordbruksjobb till fabriker.

Detta är inget nytt i sig: Alla som minns SO-lektionerna i skolan vet att även vi i västvärlden upplevde en mycket snabb tillväxt under den industriella revolutionen, då människor – precis som i Kina idag – lämnade det relativt icke-produktiva jordbruket för att istället jobba i fabriker.

Utvecklingsländer i största allmänhet tenderar att växa mycket snabbare än länder i första världen: Det är lättare att växa från en låg nivå. I ett hypotetiskt land där 90 procent av befolkningen lever på jordbruk så kan man dubbla BNP på några år bara genom att bygga ett par fabriker (eller genom att importera traktorer och andra moderna jordbruksredskap!).

Varför är då denna modell ohållbar? Kort sagt så beror det på att man förr eller senare får slut på bönder. Att skapa tillväxt genom att flytta människor från den lågproducerande jordbrukssektorn till den högproducerande industrin, fungerar bara så länge det finns människor kvar som man kan flytta på. Det börjar bli ont om sådana i Kina, något som visar sig inte minst i landets kraftigt sviktande BNP-tillväxt, en trend som började flera år före pandemin.

Då ska man också komma ihåg att detta är Kinas egna officiella siffror, och att Kina från flera håll anklagats för att ha förfalskat och blåst upp sina BNP-siffror, och att regimen själva erkänt att så kan ha skett, låt vara att man såklart skyller ifrån sig). Exakt hur mycket svagare Kinas tillväxt är idag jämfört med för 10 eller 20 år sedan vet sannolikt ingen utanför kommunistpartiets innersta krets.

Läs även: Norell: En ohelig treenighet – Ryssland, Kina och Iran

Detta är dock i sig självt ingen katastrof. Även Sverige och flera andra västländer växte som sagt först genom att flytta människor från landsbygden till städerna. Detta är det första steget i så gott som varje lands ekonomiska utveckling. Nästa steg i att växa en ekonomi är dock lite krångligare: I det detta steg kan ett land växa bara genom att kopiera industritekniker som utvecklats i andra länder. Detta har varit en hörnsten i Kinas ekonomiska strategi, och är den viktigaste anledningen till att landet begår upphovsrättsbrott på en aldrig tidigare skådad skala.

Ju mer utvecklad en ekonomi är, desto mer är man dock beroende av innovation för att göra sin ekonomi mer produktiv – alltså för att kunna fortsätta växa. När ett land väl är fullt industrialiserat, så måste man göra industrin mer produktiv för att kunna fortsätta växa. Eller helt enkelt gå över till en post-industriell, kreativ och tjänstbaserad ekonomi. Båda två kräver att ett land har skarpa, kreativa hjärnor. Och just på den punkten fallerar Kina. För att förtydliga: Det är självklart inte så att Kina har en lägre andel genier än något annat land. Problemet är att de flesta riktigt smarta kineser utvandrar så snabbt de kan.

Det är aldrig roligt att leva under en diktatur. Men det är ännu mindre roligt om man är högintelligent och har en hjärna som är kapabel att till fullo förstå riktigt hur dåligt systemet man lever under är, och samtidigt kapabel att komma på politiska idéer och tänkbara reformer som skulle kunna förbättra systemet, idéer man inte får yppa till någon om man inte vill riskera att sluta sina dagar inför en arkebuseringspluton.

Smarta, kreativa människor trivs sällan under totalitära regimer, och tenderar därför att vara de första att försöka ta sig därifrån. Totalitära regimer, å sin sida, gillar inte kreativa personer, och utbildningssystemet i regimer som Kinas uppmuntrar inte heller till kritiskt tänkande och innovation. Detta är fullt förståeligt: Det är ju trots allt kritiskt tänkande individer som är mest benägna att se igenom regimens propaganda och protestera för öppenhet och demokrati, så varför skulle man vilja uppmuntra till sådant? Samtidigt så begränsar detta i längden landets ekonomiska tillväxt. Så länge Kina inte blir en demokrati – något som idag är väldigt avlägset – så kommer landet inte kunna växa i kapp väst.

Någon kanske tänker att Kina skulle kunna förbjuda utvandring, och på så vis behålla de genier man så desperat behöver för att kunna fortsätta sin ekonomiska utveckling. Det finns flera problem med den idén. Det första är att i princip alla högt stående personer i Kinas samhälle, vars stöd regimen behöver, har barn som antingen studerar eller jobbar utomlands. Det betydligt större problemet är att, utan yttrandefrihet, så är smarta människor betydligt mindre produktiva. Den kreativa tankeprocessen som leder till innovation kräver att man får tänka fritt, bolla idéer, och bryta mot existerande normer. Det kan Kina aldrig tillåta.

Läs även: Gustavsson: Kina varken kan eller vill rädda Ryssland

Problemet är att vi i västvärlden också börjat begränsa just den yttrandefrihet som alltså är vår absolut främsta konkurrensfördel gentemot Kina. Ett ämne jag återkommer till i nästa krönika.