Jag har i tidigare krönikor påtalat hur mycket jag stör mig på den i vissa konservativa kretsar så utbredda defaitismen. Fram till för en dryg månad sedan klagade man på hur Ryssland skulle kunna köra över hela Europa då vi bara hade ”genusbataljoner”. Nu heter det istället att Rysslands invasion, med de påföljande tuffa sanktionerna från västvärlden, bara kommer att hjälpa Kina. Helt plötsligt är det Kina som är det stora, oövervinnerliga hotet. Bortom uppblåsta BNP-siffror så är Kina faktiskt en mycket skör stormakt, och om västvärlden spelar sina kort rätt så finns alla förutsättningar för att 2000-talet inte ska bli ett kinesiskt århundrade.

Läs även: Gustavsson: Kina varken kan eller vill rädda Ryssland

Vilka är då Kinas svagheter? Den största är definitivt ettbarnspolitiken. Nu invänder vän av ordning säkerligen att Kina faktiskt avskaffade ettbarnspolitiken för flera år sedan. Detta stämmer, men problemet är att ettbarnsnormen inte på långa vägar avskaffats. Efter 30 års ettbarnspolitik finns det helt enkelt inte särskilt många lägenheter och hus med flera rum (som man behöver om man har fler än ett barn), och skolorna och deras personalstyrka är anpassade efter att varje familj har högst ett barn och är därför kraftigt underdimensionerade.

Hör man till den kinesiska överklassen har man så klart råd att köpa eller låta bygga ett större hus och i värsta fall anlita privatlärare om det saknas plats i lokala skolor – men överklassen var ändå från första början aldrig i praktiken bunden av ettbarnspolitiken. De böter man tvingades betala för ”brottet” att skaffa ett andra eller tredje barn var ändå småsummor för de rika.

Även om man utgår ifrån att den totalitära kinesiska staten på något vis skulle kunna tvinga sina medborgare att skaffa barn, samt snabbt utbilda fler lärare, så är ”barnunderskottet” alldeles för stort. Det tar cirka 15–20 år från att ett barn föds till att barnet faktiskt börjar bidra till samhället, så även om Kina i dag kunde öka sina födslotal så skulle det ta 15–20 år innan man såg någon avkastning från detta.

Många länder har en åldrande befolkning, men så gott som inget land har ett så stort problem som Kina. Antalet äldre relativt antalet arbetande skjuter just nu i höjden. Kostnaderna för den kinesiska staten blir enorma, och kostnaderna måste betalas av en allt mindre arbetsstyrka, en arbetsstyrka som, även om deras löner är långt högre vad de var för 20–30 år sedan, fortfarande i snitt tjänar ungefär lika mycket som en svensk socialbidragstagare.

Läs även: Gustavsson: Xis dilemma – Ukraina kan ha räddat Taiwan

Kinas BNP lär fortsätta öka ett tag till, men en stor del av ökningen av BNP kommer att gå åt till att ta hand om den åldrande befolkningen. Vanliga kineser kommer inte att se mycket av välståndet. Situationen liknar den i Sverige under 2010-talet, då en stor del av vår BNP-tillväxt svaldes av migrationsrelaterade kostnader, och inte kom genomsnittssvensken till del.

Samtidigt kommer den minskande arbetsstyrkan att leda till högre löneanspråk från unga kineser. Det är något vi faktiskt ser redan nu. Detta är en ren konsekvens av tillgång och efterfrågan: Tillgången på människor i arbetsför ålder minskar, samtidigt som efterfrågan är densamma eller större. Detta i sin tur gör att Kina blir mindre konkurrenskraftigt, och det är särskilt allvarligt då landets absolut största selling point de senaste 40 åren varit att man haft en obegränsad tillgång till lågavlönad arbetskraft.

Sammanfattningsvis så var ettbarnspolitiken inget annat än ett aldrig förr skådat nationellt självmord, som Kina inte kommer att återhämta sig från under det här seklet.

Kan Kina då inte öppna gränserna och bjuda in gästarbetare? I teorin är svaret ja. I praktiken är det mer komplicerat. Kina har negativ nettoinvandring, alltså fler kineser utvandrar än människor invandrar varje år. Så har det varit åtminstone sedan 1950-talet, och troligtvis längre bakåt också. Det var inget större problem så länge kineserna fick många barn, men så är som sagt inte läget i dag.

I Kina finns i dag endast 1,4 miljoner invandrare – och endast 846 000 om man exkluderar invandrare från Taiwan, Hong Kong och Macau. Det är alltså bara 0,1 procent av Kinas befolkning som är invandrare. Det beror på att Kina inte på något vis är något lätt land att invandra till. Kulturen är mycket fientlig mot icke-kineser, och till råga på allt så är kinesiska ett otroligt svårt språk att lära sig.

Säkert kan Kina ta in fler gästarbetare än man gör i dag, men inte på den skala som skulle behövas för att undvika en demografisk vinter. Att Kina har en lång tradition av att förtrycka minoriteter, nu senast uigurer, gör inte heller landet till en mer attraktiv destination för migranter.

Läs även: Norell: En ohelig treenighet – Ryssland, Kina och Iran

Att ett ”kompetensregn” av ”pensionsräddare” skulle rädda Kinas ekonomi är kort sagt lika långsökt som att ett sådant skulle rädda Sveriges.

Faktum är att Kina snarare kan få se en ökad utvandring av smarta människor som inte vill leva under regimens förtryck och få sina liv dikterade av ett socialt kreditsystem. Mer om detta i nästa krönika.