Tack vare flera misslyckanden och löftesbrott har den nya regeringen – och SD – fått en tung start i opinionen. Detta är i sig självt inget ovanligt. Förra gången en högerregering tog över efter Socialdemokraterna så blev starten katastrofal, men regeringen blev ändå omvald efter fyra år. Mycket av regeringens trovärdighet hänger dock på hur man kommer att lyckas eller inte lyckas att bekämpa brottsligheten. Risken är tyvärr stor att brottsligheten på pappret kommer att öka.

Läs även: Gustavsson: Nej, Sverige är inte mer ojämlikt än USA

Detta beror huvudsakligen på två saker: Regeringen avser att skärpa straffen och rekrytera fler poliser, vilket jag utgår ifrån att man också lyckas med. När så sker, så kommer fler brottsoffer att känna att det är värt att anmäla de brott de utsätts för. Idag går en stor andel brott (ingen vet hur stor) oanmälda eftersom chansen att de blir uppklarade är väldigt låg, och även om de klaras upp så kommer brottslingen inte att dömas till något särskilt avskräckande straff. Sannolikheten att du som brottsoffer lyckas få ut skadestånd är låg, men risken att du utsätts för hämndaktioner om den som utsatte dig för brott råkade ingå i ett gäng är förhållandevis hög.

Bättre brottsbekämpning med hårdare straff och fler poliser kommer definitivt att minska brottsligheten – men på kort sikt kan den faktiskt göra så att antalet anmälda brott går upp, eftersom det plötsligt blir mödan värt att anmäla dem. Utöver antalet anmälda brott kommer vi att behöva titta på hur många som i mätningar säger sig ha utsatts för brott det senaste året, huruvida människor upplever att samhället blivit tryggare eller inte och andra indikatorer. Själva statistiken över anmälda brott riskerar att bli missvisande om anmälningsfrekvensen ökar som ett resultat av en framgångsrik brottspolitik.

Det finns också en risk att den organiserade brottsligheten – gängbrottsligheten – faktiskt ökar, återigen på kort sikt. Inte för att fler ansluter sig till gängen, utan för att gängen kan bli desperata när polisen plötsligt börjar sätta hårt mot hårt. Denna eskalering är helt nödvändig och i längden kommer inte gängen att ha någon chans mot polisens betydligt större våldskapital, men på kort sikt kan det innebära fler skjutningar, både mellan olika gäng som slåss om ett alltmer krympande utrymme, och mellan gängen och polisen. Räkna inte med att det totala antalet gängskjutningar minskar under de kommande 2–3 åren.

Jag har nyligen besökt min frus hemland Mexiko, ett land som tyvärr är ett exempel på vad som kan ske när staten försöker ta till hårdhandskarna. Efter valet 2006 bestämde sig den nyvalde konservative presidenten Felipe Calderón för att sätta in armén mot drogkartellerna som då kontrollerade stora delar av Mexikos territorium. Hur gick det då? Riktigt bra. Totalt under drogkriget har över 250 000 kartellmedlemmar dödats. Karteller må vara tungt beväpnade jämfört med andra kriminella, men mot riktiga soldater har de aldrig haft någon chans.

Läs även: Brinkemo: Svaren om hederskulturen fanns där redan

Trots att kartellerna var på fallrepet förlorade Calderons konservativa parti nästa val, 2012. Anledningen var enkel: Även om regeringen hävdade att drogkriget var rätt väg att gå, och att man var nära att vinna (vilket var objektivt sant), så såg vanliga människor hur kriget lett till en våldsspiral där fler mexikaner än någonsin fick sätta livet till. Desperata karteller började plötsligt råna, kidnappa och mörda helt vanliga mexikaner som man tidigare mestadels lämnat ifred. Strider mellan militären och kartellerna skedde på öppen gata runtom i landet. Befolkningen tappade orken, och snart var det business as usual.

Mexikos nuvarande president Andrés Manuel Lopéz Obrador valdes 2018 och är en socialist vars brottspolitiska slogan är ”Kramar, inte kulor”. Nej, jag skojar inte. Under den senaste valkampanjen 2018 mördades hundratals kandidater av drogkarteller som vid det laget lärt sig läxan från valet 2006: Det är säkrast att mörda antikartellkandidater innan de, likt Felipe Calderón, hinner bli valda.

Poängen med detta rejäla sidospår är att bekämpning av gängbrottslighet är politiskt riskabelt. Man måste som politiker ha is i magen under den första tiden då våldseskaleringen gör att brottsligheten ökar. Om regeringen inte agerar snabbt och resolut finns risken att vi 2026 fortfarande kommer att befinna oss i ”eskaleringsfasen” då våldet fortfarande ökar. Jag bryr mig inte om opinionssiffrorna nu, och det bör inte regeringen heller.

Skynda på med utredningar, beväpna polisen, utlys militärt undantagstillstånd om så krävs – men gör det nu. Ja, våldsspiralen kommer att tillfälligt sänka opinionssiffrorna, men det är valdagen 2026 som räknas. Om gängen inte är krossade då, så blir regeringen inte omvald. Självklart kan inte allt göras över en natt, men jag hoppas att Ulf Kristersson inser att han har mindre tid på sig än man kan tro med att verkligen börja ta krafttag mot brottsligheten.

Läs även: Sandström: Föregångslandet som försvann och inte kommer åter