Som exempel kan vi titta på Göteborgs kommuns svarsbrev till samordnaren. De menar till att börja med att återvandring inte är en kommunal angelägenhet. I en bemärkelse är detta såklart korrekt: Invandringens volymer bestäms på nationell nivå. Samtidigt har detta aldrig hindrat vare sig Göteborg eller andra kommuner från att spela en stor roll i flyktingmottagandet, eftersom det är kommunerna som måste hushålla med bostäder, skolplatser och många andra sociala insatser.

Att kommuner inte skulle kunna ha en roll att spela i återvandring rimmar illa med den stora roll de alltid haft i invandringen.

Ännu virrigare blir det när Göteborgspolitikerna i brevets tredje paragraf listar vad de tycker att regeringen borde fokusera på istället för återvandring: ”Välfärden, arbetslösheten, bristfällig infrastruktur, stigande klimatutsläpp, bostadsbrist och en stor demografisk utmaning.”

Alla dessa går nämligen, i olika utsträckning, att knyta till invandringen.

Främst då arbetslösheten. Hälften av de som är arbetslösa i Sverige är födda utomlands. Även bland andra generationens invandrare är arbetslösheten hög. En betydande återvandring av den typ av invandrare som regeringens satsning riktar in sig mot – människor som aldrig kommit in i det svenska samhället – skulle också minska arbetslösheten.

Detta skulle i sin tur minska trycket på välfärden. Även många invandrare som har jobb konsumerar stora resurser inom välfärden, när socialen tvingas gripa in på grund av hedersproblematik och skolor sätta in extra stöd för barn med dåliga kunskaper i svenska och/eller olika beteendeproblem.

I praktiken är gruppen invandrare som är en nettovinst för samhället betydligt mindre än gruppen invandrare som förvärvsarbetar.

Detta gäller särskilt när vi även inkluderar bostäder och infrastruktur. Om det nu undgått de styrande i Göteborg och övriga 70 kommuner, så hänger efterfrågan på bostäder ihop med befolkningsökningen. Om det går att ha en viss förståelse för att avfolkningsbygder som Jokkmokk inte är intresserade av återvandring, så måste den förståelsen ändå vara lika med noll när det kommer till storstadskommuner som Stockholm, Malmö och Göteborg, där bostadsköerna är långa. Slitaget på vanlig kommunal infrastruktur som vägar, vatten- och avloppsnät, ökar också i proportion till befolkningstillväxten.

Om de nya invånarna är nettobetalare, så är detta såklart inget problem. Så är dock inte fallet med de personer som berörs av återvandringssatsningen.

Inte heller kan man lösa Sveriges ”demografiska utmaning” med nettomottagare. Problemet med vår åldrande befolkning handlar ju till syvende och sist i första hand inte om en brist på människor, utan en brist på resurser (ekonomisk aktivitet). Där stjälper, snarare än hjälper, en generös migrationspolitik.

Faktum är att till och med klimatutsläppen ökar när man flyttar människor från fattiga länder till rika, eftersom konsumtionen (och därmed utsläppen) per invånare är högre i rika länder.

Det krävs som bekant inte ens medborgarskap för att rösta i kommun- och regionval. Detta, ihop med att invandrare inte är en jämnt fördelad grupp utan en grupp vars andel i flera kommuner är betydligt högre än i landet, märks nu tydligt. Kommunernas bojkott bör ses som ett försök av politiker att blidka de invandrade väljare som val efter val utgör en garanti för att de får behålla makten – oavsett vad kommunens svenska väljare tycker.

Bojkotten är på så vis inte ett uttryck för lokal demokrati, utan ett symtom på hur mycket demokratin redan idag undergrävts i Sverige.