Idag måste riksdagsledamöter inte uppge hur de investerar sina sparpengar, förutsatt att de inte investerat mer än två prisbasbelopp (cirka 95 000 kronor) i något enskilt företag. Fondinnehav behöver inte uppges alls, och som salt i såren finns inget lättillgängligt register där man som väljare kan söka och se vilken ledamot som äger vilka aktier. Detta måste betraktas som ett demokratiskt problem. Politiker bör tvingas offentliggöra sina finansiella tillgångar, oavsett storlek och vilken typ av tillgångar det rör sig om.

Läs även: SCB: Klent med erfarenhet från näringslivet hos riksdagspolitiker

Anledningen är att man som väljare bör ha rätt att veta om politikerna menar vad de säger. Hur politikerna placerar sina pengar kan avslöja mycket om hur de egentligen tror och tänker. Betänk att en statsminister offentligt hävdar att Sveriges ekonomi går som tåget och att framtiden är ljus, samtidigt som han eller hon själv uteslutande har sina pengar investerade utomlands eller i fonder som inte är exponerade mot den svenska aktiemarknaden. Det skulle i så fall ge en fingervisning om att statsministern egentligen inte har så stor tilltro till Sveriges ekonomi.

Liberalerna går till val på att Sverige inte ska ha några utanförskapsområden kvar år 2030. Efter en eventuell valseger nästa år vore det intressant att se hur många av Liberalernas riksdagsledamöter som faktiskt investerar i fastigheter i utanförskapsområden. Just nu trycks ju bostadspriserna i de här områdena ner på grund av den höga kriminaliteten, så om Liberalerna har rätt i att de kan få bukt med brottsligheten där tills år 2030 så kommer ju värdeökningen att bli enorm. Om Liberalerna tror på vad de själva säger så borde de ju direkt efter en valseger skynda sig att köpa upp bostadsrätter och villor i de utsatta områdena som ju, om man får tro Liberalerna, inte kommer vara utsatta så länge till.

Detsamma gäller givetvis även politiker som talar sig varma för att Sverige under deras ledning ska ha en fossiloberoende fordonsflotta år 2030. Om så blir fallet, så kommer vissa företag och vissa sektorer att bli vinnare, och andra förlorare. Frågan är om politikernas egna investeringar reflekterar deras påstådda optimism på det här området? Med nuvarande regelverk vet vi helt enkelt inte.

Läs även: Dan Korn: En bra politiker respekterar andras åsikter

Och ja, jag anser att även innehav av fastigheter och andra icke-likvida tillgångar bör redovisas. Jag misstänker själv att en av flera anledningar till att så få politiker vill prata om att prisutvecklingen på fastighetsmarknaden är ohållbar, är att många av politikerna själva är husägare som tjänar på att priserna fortsätter uppåt så länge som möjligt.

Nu ska det såklart inte vara förbjudet för politiker att äga hus eller andra fastigheter, utan det handlar återigen bara om transparens.

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

Givetvis kan man invända att även politiker har rätt till ett privatliv. Jag vill dock mena att folkets rätt att veta hur politiker egentligen tänker och agerar när det är deras egna (inte skattebetalarnas) pengar som står på spel väger betydligt tyngre.

Demokrati kräver transparens, även när det kommer till aktieportföljer.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist