Nordirland befinner sig just nu mitt uppe i en regeringskris. Som alltid när Nordirland befinner sig i kris, så spekulerar politiska tyckare i att våldet är på väg att återvända. Och som vanligt när något land någonstans befinner sig i kris, så skyller Aftonbladet på högern. Denna gång är inget undantag. Ingvar Persson vill i en ledare göra gällande att premiärminister Boris Johnson är skyldig till den nuvarande krisen, och antyder att risken är stor att våldet återvänder till Nordirland. Jag har själv bott i Irland ungefär hälften att mitt vuxna liv, och vill hävda att Persson har fel på båda punkter.

Läs även: DEBATT: EU måste prioritera gränsbarriärer framför pajaskonster

När Storbritannien gick ur EU så upphörde den fria rörligheten mellan EU och Storbritannien. Storbritannien hade dock sedan 1998 ett avtal med Republiken Irland som innebar att Storbritannien och Irland skulle ha fri rörlighet och inga gränskontroller sinsemellan, även om något av länderna vid någon punkt i framtiden gick ur EU. Detta var en del av långfredagsavtalet som avslutade den väpnade konflikten i Nordirland.

Hur skulle det då gå med handeln, när Storbritannien inte längre var en del av EU:s inre marknad? Risken fanns ju att varor kunde smugglas in och ut ur Storbritannien via Nordirland, detta för att undgå tullavgifter och andra hinder som EU tänkte lägga på brittiska varor efter utträdet. Att införa gränskontroller mellan Nordirland och Irland skulle innebära att man bröt mot långfredagsavtalet. För att lösa problemet gick Storbritannien med på att låta EU införa tullkontroller mellan Nordirland och fastlandet, och dessutom låta Nordirland fortsatt lyda under en stor del av EU:s regleringar. Nordirland skars på det här viset av från resten av Storbritannien.

Det är denna ”avskurenhet” som skapat regeringskrisen. DUP, Democratic Unionist Party, är Nordirlands största parti och de ledande företrädarna för den protestantiska majoriteten. Partiet vill att Nordirland även i fortsättningen ska vara en del av Storbritannien, och inte återförenas med Irland, och de har protesterat kraftigt mot avtalet. Nu har det gått så långt att DUP:s partiledare Paul Givan avgått från sin position som Nordirlands first minister (regional premiärminister) i protest.

Något Ingvar Persson helt glömmer bort, eller ännu troligare inte brytt sig om att ta reda på, är att DUP:s position som största parti är hotad av det mer extrema protestantiska partiet Traditional Unionist Voice, som gått från 2,6 procent i förra valet till 12 procent i de senaste opinionsmätningarna. Nästa val i Nordirland äger rum redan i maj.

DUP måste således av rent strategiska skäl visa att de kraftfullt står upp för Nordirlands plats som en del av Storbritannien och emot den särbehandling som utträdesavtalet inneburit. ”Regeringskrisen” som Ingvar Persson tror kommer att få Nordirlandskrisen att återuppstå är kort sagt bara ett politiskt spel – en del av ett krisande regeringspartis valkampanj. Det vet vi som har koll på Nordirlands politik, men till den kategorin hör uppenbarligen inte Ingvar Persson, och antagligen ingen annan heller på Aftonbladets redaktion.

Läs även: Skogkär: Mycket EU-väsen för lite ull

Är då detta Johnsons fel? Nej, självfallet inte. Storbritannien hade inga problem alls med att låta gränsen mellan Irland och Nordirland förbli helt öppen. Att detta kunde leda till en viss smuggling eller att människor tog sig via Irland in i Storbritannien var något som Storbritanniens regering, ledd av Boris Johnson, tog med en axelryckning.

Det var EU, inte Storbritannien, som villkorade alla frihandels- och samarbetsavtal med att Nordirland skulle skäras av. Storbritannien föreslog faktiskt ett antal kreativa lösningar såsom ”smarta” elektroniska gränskontroller som skulle kunna ske utan fysiska tullstationer. EU vägrade tyvärr, och till slut gav Storbritannien med sig.

Vidare är risken att våldet ska återvända minimal. De som deltog i Nordirlandkonflikten är i dag som minst runt 45 år gamla, och de som tog del i den mest intensiva konflikten på 1970-talet är i dag runt 70. Jag törs hävda att det är rätt svårt att begå terroristdåd när man behöver rullator bara för att ta sig till snabbköpet. Dagens ungdomar på Nordirland är, precis som ungdomar i Sverige, mer intresserade av smartphones än kulsprutor.

Det finns i dag också ett övervakningssamhälle av ett helt annat slag än det som fanns på 1970-talet, något som såklart inte alls är något odelat positivt, men som definitivt gör det svårare att både organisera och komma undan med terroristbrott än under IRA:s glansdagar. Det största hotet mot freden i Nordirland är i stället de okunniga politiska tyckare som förutspår våld, då detta bidrar till att ge de små väpnade grupper som ändå finns kvar nytt självförtroende. Risken för en självuppfyllande profetia är uppenbar.

Läs även: Gustavsson: Aftonbladet har fel om bistånd till Afghanistan

Oavsett vad som händer i Nordirland, så ligger skulden för de senaste årens problem helt på det EU som i stället för att söka ett konstruktivt samarbete valde att ”hämnas” på Storbritannien, bara för att britterna ville ha sin självständighet tillbaka. Ironiskt nog visar detta beteende tydligt och klart att Brexit var helt rätt beslut.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist