I Bryssel är man bekymrade över det svenska valresultatet. Särskilt bekymrade blev Europaparlamentsgruppen Renew Europe. I denna grupp sitter bland andra svenska Liberalerna, samt även Centerpartiet, och det är de förstnämnda som av gruppen nu fått sig en uppsträckning. Anledningen? Gruppen fick höra att Liberalerna tänker samarbeta med Sverigedemokraterna, som gruppen uppfattar som ett nynazistiskt, eller åtminstone rasistiskt, parti. Att en Europaparlamentsgrupp på det här sättet lägger sig i ett lands regeringsbildning är en viktig gräns som nu passerats, och visar återigen på det hot mot demokratin som EU utgör.

Läs även: Skogkär: Liberalerna vet ingen var man har

De flesta svenskar följer inte EU-politiken särskilt noga, och kan därför ha svårt att förstå vad det spelar för roll om en grupp blivit arga på ett svenskt parti för hur de agerat inrikespolitiskt. Vad spelar det för roll om nu Renew Europe skulle utesluta Liberalerna och lämna dem grupplösa? Jo, Liberalerna skulle med ens tappa allt sitt inflytande och en betydande del av sina kansliresurser i Bryssel. Att vara grupplös i Bryssel är som att vara politisk vilde i Sverige; man har sin stol i plenisalen, men man inbjuds inte att delta i några förhandlingar och har inget politiskt inflytande (om man nu inte heter Amineh Kakabaveh alltså).

För Liberalerna vore detta en katastrof utan dess like. Inget parti i Sverige älskar EU lika mycket som Liberalerna, och inget parti bryr sig så mycket om att EU ska älska dem tillbaka. Vi EU-motståndare kan tycka att det är löjligt, men det förändrar ingenting i sak. När EU hotar Liberalerna med en högstadieliknande, Mean girls ”You can’t sit with us”-utfrysning, så har det absolut potential att påverka hur Liberalerna agerar här i Sverige.

Men det slutar inte där. Även förmågan att få toppjobb i Bryssel för avdankade partihöjdare påverkas av att ett parti blir till paria i sin grupp. Genom att hota Liberalernas plats i Renew Europe så hotar man också indirekt flera liberala politikers pensionsplaner. Detta hade inte varit något vi behövt bekymra oss över, om inte för att det riskerar att påverka Liberalernas linje i det regeringssamarbete som nu ska påbörjas, och därmed indirekt Sveriges inrikespolitik, även inom inrikespolitiska områden EU officiellt inte ska lägga sig i (exempelvis invandringspolitiken).

I takt med att EU roffar åt sig makt från medlemsstaterna så kommer det bli allt viktigare för partier att ha inflytande i EU, och då blir den här typen av hot mycket allvarligare.

Läs även: Hjort: Riksmötets ovärdiga öppnande

Det är inte bara i Sverige som EU försöker inkräkta på inrikespolitiken. Inför valet i Italien i söndags så kom EU-kommissionens president med ett illa förtäckt hot: Ursula Von der Leyen uppgav före valet att hon och EU-kommissionen visserligen var villiga att jobba med vilken regering som helst som ville jobba med dem, men att om saker skulle bli ”krångliga” så hade EU-kommissionen ”redskap” att hantera det. I samma mening nämnde hon Polen och Ungern som exempel, två länder som blivit utsatta för sanktioner av EU då man inrikespolitiskt gått i en riktning EU inte gillar.

Polen tvingas av EU betala motsvarade 10 miljoner kronor per dag i dagsböter för att man genomfört en reform av rättsväsendet som EU ogillar (reformen ifråga gör det lättare för regeringen att avsätta domare som begår tjänstefel). EU bötfäller också Polen med 150 miljoner i månaden för att man vägrat stänga ett kolkraftverk – något Polen anser vore en ganska dålig idé att göra så här mitt under brinnande energikris. Miljöextremisterna i Bryssel håller inte med.

Polen har så här långt vägrat betala båda böterna, och EU har sedan i juli svarat med att vägra skicka EU-bidrag som Polen enligt EU:s regler har rätt till.

Det är alltså inte svårt att räkna ut vad det är Von der Leyen menar när hon säger att EU har ”verktyg” att hantera en rebellisk, konservativ italiensk regering om så skulle behövas. Särskilt inte som Italiens ekonomi befinner sig på ruinens brant, och landet inte helt osannolikt kan komma att behöva en bailout för att undvika en finanskris som oundvikligen skulle leda till en ny Eurozonskris.

Att EU i det läget antyder att deras stöd till Italien skulle vara villkorat inte på att Italien drar sitt strå till stacken och gör vad de kan för att undvika eller reda ut en eventuell finanskris (vilket vore helt rimligt), utan på att regeringen inte bedriver den konservativa politik som man valts för att bedriva, är mycket anmärkningsvärt och visar återigen på EU:s bristande respekt för demokrati.

För att gå tillbaka till Liberalerna, så svarade Johan Pehrson på gruppens hot om uteslutning med att skriva ett vädjande brev där han utser Sverigedemokraterna till sitt partis huvudmotståndare, och gruppen nöjde sig för tillfället med detta och låter tills vidare Liberalerna sitta kvar. Istället borde Pehrson dock slagit fast för partiets gruppkollegor att Liberalerna gör som de vill, och att den svenska regeringsbildningen ligger utanför EU:s domäner.

Att han inte gjorde det borde rimligtvis leda till att Liberalernas eventuella deltagande i regeringen ifrågasätts. Många tror att en M/KD-regering skulle bli för svag, men en regering som innehåller ett parti som styrs av en önskan om att accepteras av ”coola gänget” i Bryssel skulle nog i längden bli betydligt svagare.

Läs även: Skogkär: Blågula blocket kommer inte att tackla public service