I Sverige är vi sedan generationer tillbaka stolta över vår egenblandade mix av socialism och kapitalism, den som vi ofta benämner ”den svenska modellen”. Tyvärr börjar Sveriges ekonomi numera likna ett helt annat system, nämligen korporativism, ett system som karaktäriseras av rättigheter som helt knyts till grupptillhörighet. Korporativism är främst associerat med Italien under Benito Mussolinis fascistregim. Sveriges version må vara betydligt snällare än Mussolinis, men den lider likväl av ett kraftigt demokratiskt underskott.

Läs även: Sandström: Att strejka mot Elon Musk för partiets skull

Vi börjar med lite historia: I mitten av 1800-talet stod klassiska liberaler, som förespråkade fria och huvudsakligen oreglerade marknader, mot socialister som förespråkade klasskamp. Korporativismen kan sägas ha uppstått som en tredje väg: Istället för klasskamp eller laissez-faire, så skulle samhället indelas in i olika grupper – korporationer – som representerade olika intressen. Exempelvis kunde det finnas ett korporativ för jordbrukare, ett annat för arbetare, ett tredje för företagare. Till skillnad från i en representativ demokrati där väljare röstar fram sina representanter, så väljs politikerna i det här systemet av de olika korporationerna (där varje korporation har en viss andel mandat tilldelade till sig). Alla korporationer och dess representanter är i sin tur slutligen underställda statsledningen (som oftast består av fascistpartiet).

Sverige har såklart inga regelrätta korporationer, men LO och Svenskt Näringsliv kommer farligt nära. Om vi börjar med facket, så har du som löntagare i Sverige nästan inga individuella rättigheter på jobbet. Medan andra länder har ingående och detaljerad lagstiftning, så förlitar sig Sverige huvudsakligen på kollektivavtal och förhandlingar mellan facket och näringslivet. Om du anser att din arbetsgivare begår någon form av övergrepp så är du tvungen att vända dig till ditt fackliga skyddsombud; att som löntagare ensam driva en rättsprocess mot ens ett litet företag är i stort sett alltid lönlöst. Detta innebär att dina rättigheter är beroende av din grupptillhörighet – som arbetare ska du ingå i ”arbetarkorporationen” LO, som av staten godkänts att företräda din grupps intressen. Väljer du att stå utanför gruppen, så är du i modern mening fredlös.

Även om du inte aktivt väljer att stå utanför din ”grupp”, så kan du ändå bli fredlös om gruppen av någon anledning bestämmer sig för att inte företräda dina intressen. Detta är något många sverigedemokratiska lokalpolitiker och aktivister fått erfara, när facket plötsligt beslutat att deras ”värdegrund” är oförenlig med fackets. Otaliga sverigedemokrater har genom åren uteslutits eller frysts ute av facken, eller fått erfara att skyddsombuden inte är intresserade av att företräda dem i dispyter med deras arbetsgivare. Att sverigedemokraterna ifråga ofta varit betalande medlemmar eller till och med förtroendevalda i fackföreningen i åratal har ingen betydelse. Nackdelen med gruppbaserade rättigheter är att den individ som hamnar i onåd hos gruppen – oavsett om det beror på politisk aktivism eller annan orsak – i praktiken förlorar sina rättigheter.

Mycket av detta låter säkert bekant. Fackets relation till SD har alltid varit minst sagt ansträngd. Vad många däremot inte tänker på är att nästan samma system också finns på arbetsgivarsidan. Att som företagare försöka ta strid mot LO utan Svenskt Näringslivs (arbetsgivarnas ”korporation”) hjälp är så gott som alltid lönlöst. Fackets dominans i Sverige är för stark. De stridsåtgärder som krävs för att driva en vanlig småföretagare i konkurs är inte större än att facken kan ta till dem utan att det ens blir svettigt.

Läs även: Gustavsson: Teslas motstånd visar att kejsaren är naken

På samma sätt som löntagare är beroende av facket för att säkra sina rättigheter, så är företagare beroende av Svenskt Näringsliv för att säkra sina. Den företagare som gör sig misshaglig hos Svenskt Näringsliv finner sig inte sällan lika ensam och utsatt som en löntagare som fått ett ”Jimmie moment”. Och precis som facket domineras av en mindre grupp fackpampar, så domineras Svenskt Näringsliv av en liten grupp etablerade storföretag och näringslivstoppar.

Detta för oss till Elon Musk, vars företag Tesla vägrat skriva på kollektivavtal (vilket är helt lagligt). Musk saknar uppbackning från Svenskt Näringsliv, som, vilket jag tidigare skrivit om, själva tjänar miljarder på kollektivavtalen som garanterar att 2000 miljarder i pensionsavsättningar hamnar under Svenskt Näringslivs och LO:s kontroll. Skillnaden, och det som gör Teslas fall så intressant, är att Tesla är större än något annat företag som försökt utmana LO. Är det något företag som ensamt ska kunna rå på LO, så är det just Tesla.

Och missta er inte: Striden står mellan Tesla och LO, inte mellan Tesla och Teslas anställda. Majoriteten av de sistnämnda är nöjda med sina löner och arbetsvillkor. I ett kollektivistiskt (korporativistiskt?) system har detta ingen betydelse: LO är arbetarnas av systemet tilldelade representant, och företräder därför arbetarna oavsett vad arbetarna själva tycker. När man sedan som IF Metall har en strejkkassa på 15 miljarder så har man tyvärr råd att ta ideologiska strider.

Nu är det i rättvisans namn viktigt att poängtera att den svenska modellen från början inte alls var så dysfunktionell som den är idag. Modellen bygger på idén att ”korporationerna”, eller arbetsmarknadens parter som vi ju så fint kallar dem, ska vara massrörelser med hundratusentals om inte miljoner aktiva medlemmar som alla är med och hjälper till att utforma gruppens politik. Idag föredrar dock gemene man att titta på Netflix hellre än att gå på lokala fackmöten på fritiden. Detta menar jag inte på något vis som en kritik mot gemene man och hans fritidsintressen, utan bara som ett torrt konstaterande: En ekonomisk modell som bygger på folkligt engagemang håller inte när sådant engagemang inte finns. Vare sig facket eller Svenskt Näringsliv är idag massrörelser av den typ som förutsågs av Saltsjöbadsavtalet för över 80 år sedan.

Sverige är idag på gott och ont ett individualistiskt land. Det är hög tid att vår arbetsmarknad börjar spegla denna realitet: Rättigheter bör vara lagstiftade och individbaserade, inte beroende av medlemskap i en fackförening. Inte heller socialförsäkringar som a-kassan bör vara kopplade eller administrerade av facken. En nationell minimilön bör ersätta, eller åtminstone komplettera kollektivavtalens minimilöner. Istället för att behöva gå via facket borde enskilda löntagare enklare kunna få hjälp av statliga myndigheter med att driva processer och klagomål med arbetsgivare.

Jag har i sak ingenting emot vare sig fackföreningar eller branschorganisationer, men det är min bestämda uppfattning att de bör tvingas överleva genom att faktiskt skapa mervärde för sina medlemmar. Idag lever istället både LO och Svenskt Näringsliv på att systemet gör enskilda löntagare och företag rättslösa utan deras hjälp. Denna neo-korporativism är minst sagt ovärdig en modern demokratisk rättsstat, och för, om jag får lov att använda ett utslitet uttryck, faktiskt tankarna till 1930-talet.

Läs även: Gustavsson: Teslastrejken är vår tids löntagarfondsstrid