På senare tid har vissa röster höjts för att Sverige bör gå med i euron, bland annat från finansmannen Christer Gardell, som nyligen kallade den svenska valutan för en ”liten skitvaluta”. Han får medhåll av AB Volvos VD Carl-Henric Svanberg och tidigare Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, som båda hör till dem som likt Gardell anser att Sverige bör ansluta sig till euron. Som nationalekonom ser jag dock flera skäl till att vårt Nej från folkomröstningen 2003 bör stå fast.

Läs även: Edwardsson: Transfrågan och kuraget att säga nej

Sverige har växt snabbare än eurozonen. Ja, vår tillväxt i år ser ut att bli dålig, men vare sig man tittar på de senaste 10 eller senaste 20 åren, så har Sveriges BNP per capita faktiskt växt snabbare än eurozonens. Detta helt tvärtemot vad som förutsågs av Ja-kampanjen 2003, som menade att ett Nej till euron skulle innebära ekonomisk isolering och sårbarhet för Sverige. Här kanske någon invänder att eurozonens genomsnittliga tillväxt under denna period dragits ner av länder som Grekland, men Sveriges ekonomi har faktiskt också växt snabbare än våra närmaste eurogrannar Finland och Tyskland. Det finns fog för att fråga euro-anhängarna vad Sverige skulle ha för nytta av att ansluta sig till en klubb av ekonomiska sniglar och sengångare.

Många svenska konsumenter oroar sig med all rätt för de ökande konsumentpriserna, ett problem kronans svaga växelkurs bidragit till. Det är dock värt att ha i åtanke att inflationen i eurozonen både historiskt och de senaste två åren faktiskt varit ännu högre än här i Sverige. Trots att vi är ett importberoende land så har vår ”lilla skitvaluta” alltså gett oss bättre prisstabilitet än euron. Vi har dessutom lägre ränta på vår statsskuld än något land i Euro-området.

Inte nog med att eurozonen växer långsammare än Sverige. Faktum är att EU:s BNP växt långsammare än någon annan del av världen de senaste två årtiondena. Att gå med i euron vore att knyta ännu tätare band mellan Sveriges ekonomi och vad som kan beskrivas som, om inte ett sjunkande skepp, så åtminstone ett knappt flytande sådant. Istället bör Sverige, och svensk exportindustri, satsa på diversifiering och vända blicken utåt mot världens snabbväxande utvecklingsländer. Det är där, inte i Bryssel eller Frankfurt, som vi kommer att hitta framtidens marknader.

Läs även: Lidström: Socialdemokratin förstår helt enkelt inte verkligheten

Framtiden ser inte ljusare ut för eurozonen. Anhängare av euron vill gärna mena på att eurozonskrisen var en engångsföreteelse som euroländerna nu lärt sig från. Redan nu ser vi dock tyvärr tecken på att historien mycket väl kan komma att upprepa sig: I Italien tornar en skuldkris upp sig, som mycket väl kan komma att förvärras i takt med att Europeiska Centralbanken fortsätter höja styrräntan. Samtidigt kan ECB inte gärna låta bli att höja styrräntan, medan inflationen i flera euroländer i Baltikum och Centraleuropa ju fortfarande ligger mellan 15 och 20 procent.

ECB:s problem är detsamma idag som det var under finanskrisen: Det finns helt enkelt inte en enda styrränta som kan passa för alla euroländer. Skulle Sverige gå med i euron är risken uppenbar att vi, nu eller senare, skulle få en styrränta antingen för hög eller för låg för våra egna behov.

Finansminister Elisabeth Svantesson uttryckte nyligen att ett införande av euron inte finns på regeringens bord. För Sveriges ekonomi och svenska konsumenters skull bör vi hoppas att så förblir fallet. Med 20 års facit i hand är argumenten för att behålla vår egen valuta faktiskt ännu starkare idag än de var vid folkomröstningen 2003.

Läs även: Brinkemo: När ordet vann över våldet och människan pånyttföddes