I den första delen av boken Law, Legislation of Liberty skriver Friedrich Hayek:

Att påvisa att skillnaderna mellan socialister och icke-socialister i slutändan grundar sig på rent intellektuella frågor som har vetenskapliga lösningar och inte på olika värdeomdömen förefaller mig vara ett av de viktigaste resultaten av det resonemang som förs i denna bok (min översättning).

Läs även: Edwardsson: Tre radikala reformer för ett bättre Sverige

För någon med min bakgrund som ingenjör eller fysiker är det naturligt att i denna anda undersöka om teorier eller modeller håller måttet eller inte gör det. Modeller av verkligheten som visar sig felaktiga ska förkastas. Man bygger istället vidare på de som, åtminstone i det rådande kunskapsläget, förefaller korrekta eller åtminstone lovande.

Ofta kan man alltså visa att en teori är felaktig. Jorden är inte platt. Aristoteles fysik var felaktig, Newtons dito är en god approximation men Einsteins relativitetsteori är bättre och måste ibland användas (fast faktiskt inte så ofta).

Denna attityd gäller tyvärr inte inom socialvetenskaperna. Förutsatt att en hypotetisk modell av verkligheten passar in i någon form av önsketänkande så fortlever dessa teorier och modeller av verkligheten, ofta under århundraden, nästan oavsett hur felaktiga de än visat sig vara.

Marx teori om mervärde och den underliggande teorin om att en varas värde beror av hur mycket arbete och resurser som ingick i dess fabrikation är felaktig. Detta har vi vetat sedan den marginella revolutionen i början av 1870-talet. Ändå fortlever resonemanget, ändå talas det om att arbetarna ska ha någon rätt till det mervärde de producerar. Missförstå mig inte, jag är helt för höga löner, men ”mervärde” i denna mening är en fiktion som ingen kan få någon del i.

”Kritiska teorier” nöjer sig inte med det och, som Helen Pluckrose och James Lindsay skriver, går till och med så långt att förespråkarna förkastar den vetenskapliga metoden (boken finns på svenska här). Trots det, eller kanske tack vare det, så dominerar de idag inom akademien och inom public service.

Jag tänker på detta när jag läser boken Samordnad näringspolitik, producerad av LO, Strukturutredningen 1961, och författad av bland andra Rudolf Meidner och Clas-Erik Odner. En sammanfattning av en del aspekter går att finna här.

Denna rapport är en av de centrala socialdemokratiska texterna under 1900-talet och, såvitt jag kan se, ett fundament även för senare socialdemokratisk ideologi. Senare tänkande är mindre grundligt, mer handviftande och mindre reflekterande än vad LO då producerade. Men det skiljer sig inte mycket på ett fundamentalt plan.

Till att börja med är historieskrivningen i rapporten felaktig. 1700-talets liberaler, med vilka författarna kanske avser Adam Smith (1723–1790), David Hume (1711–1776) och liknande personer, var inte alls förespråkare för någon kallhamrad marknad. Tvärtom.

Adam Smith ägnade sin första bok, The Theory of Moral Sentiments, åt att diskutera hur vi frivilligt anpassar oss till varandra och hur resultaten av detta yttrar sig. Det finns sedan inte ett positivt ord om kapitalister i hans andra publicerade bok, The Wealth of Nations. Varmare, mer sympatiska människor, både i sina liv och i sina böcker, än de två goda vännerna Adam Smith och David Hume är svåra att finna.

För det andra talar boken mycket om ”samhället” som ska göra ditten eller datten.

Ifall ordet ”samhället” används i en något sånär normal bemärkelse så består det av oss alla. Det kan då med fördel ses som att det består av två olika beståndsdelar. För det första, de delar av samhället där lagar (inte detaljregleringar) gäller, lika för alla. Denna del är ett komplext adaptivt system där marknadsekonomin är en viktig aspekt.

För det andra finns det i samhället, inuti samhället, också organisationer som företag, kommuner, regioner och staten. Dessa kan ses som små och stora öar i samhället, öar som är organiserade enligt byråkratiska regler. Detaljerade regler som miljöprövning och plan- och bygglagen utgör mellanting.

Individer kan agera, organisationer kan agera, men ”samhället” som helhet kan aldrig agera, förutom i ett totalitärt land, där staten omfattar precis hela samhället.

Troligen avser Socialdemokraterna med ordet ”samhället” något vagt ”vi”, främst de själva, som bestämmer saker. Hade de menat riksdagen, eller staten, eller stat, kommuner och landsting tillsammans, hade de kunnat säga det, men Socialdemokraterna blandar, troligen medvetet i många fall, ihop ”samhället” med sig själva, eller med LO, HSB, PRO, riksdag och regering. De två senare endast om det är Socialdemokraterna som sitter i regeringsställning, något som förstås på denna tid togs för en självklarhet.

Den grad av välvillighet som uppvisas i rapporten är av det paternalistiska slaget. Experter, författarna själva och deras allierade, anser sig veta eller kunna ta reda på vad som bör göras för att samhället ska utvecklas, dels rent allmänt, dels i önskvärd (av vem? samhällets?) riktning.

En felaktighet i den socialdemokratiska världsbilden är just detta, tron att det finns någon expert som vet. Detta var något Ludvig von Mises demonstrerade 1920 och som Friedrich Hayek redde ut på ett grundligare sätt under 1930-talet i vad som kallas för den socialistiska beräkningsdebatten. Tre centrala uppsatser som Hayek skrev i frågan ingår i boken Individualism and Economic Order.

Hayek påpekade därefter 1945 i sin uppsats The Use of Knowledge in Society (också tillgänglig i samma bok) att kunskap är distribuerad i samhället och att olika människor besitter olika kunskaper, kunskap som ofta också beror av omständigheterna; vi vet som regel inte ens om mycket av vad vi själva vet; ofta kommer vår kunskap inte till uttryck förrän vi ställs inför en viss situation.

Ingen expert, ingen organisation, ingen stat kan därför styra ett samhälle annat än på marginalen. Staten kan, om den nu nödvändigt vis vill göra det, bestämma att ”kärnkraftverk ska ligga där, vägar dras där och järnvägar där”. Men staten kan inte uppfinna varken kärnkraftverk, nya bilar eller nya transportmedel.

Skulle staten helt ta över skulle vi alla dö, troligen av hunger eller köld. Detta är en fullständig sanning, inte någon approximation. Att Sovjetinvånarna överlevde berodde endast på att det fuskades med planekonomin.

Socialdemokraterna förkastar också äganderätten. Ur filosofisk synpunkt kan man ha åsikten att äganderätten ska vara absolut, eller villkorlig, eller bero av staten. Där rör det sig om värdeomdömen. Men vad man absolut kan säga är att väl skyddad privat äganderätt, inklusive rätten att i hög grad disponera denna egendom efter eget huvud, som mark för att bygga ett hus eller en fabrik, är en förutsättning för välstånd.

Flera faktorer spelar in här, som den motivation den som äger har att bevara och utöka sina tillgångar, ansvarstagandet som kommer med ägande och också, som redan nämnts, att kunskap är distribuerad. Vad skulle det hjälpa ifall staten accepterar att kunskap är distribuerad om de som besitter denna kunskap sedan inte får agera efter eget huvud?

Den socialdemokratiska åsikten om äganderätten går alltså omöjligt att kombinera med annat än ett ekonomiskt, kulturellt och socialt stagnerande samhälle.

Läs även: von Seth: Socialdemokraterna och rättssäkerheten som rundningsmärke

Vidare bygger denna socialdemokratiska skrift på en felaktig syn på vad konkurrens är. Denna syn kommer från den akademiska, neoklassiska ekonomiska skolan och benämns ”perfekt konkurrens”. Perfekt konkurrens förutsätter att:

• En vara är homogen och erbjuds och eftersöks av ett stort antal relativt små köpare och säljare, så små att ingen av dem kan nämnvärt påverka priset.
• Det är fritt tillträde till marknaden och avsaknad av begränsningar för rörligheten av priser och resurser.
• Det råder fullständig kunskap om all relevant information hos alla deltagare i marknaden.

“Perfekt konkurrens” kan aldrig existera i den verkliga värden. Om perfekt konkurrens rådde inom transportsektorn så skulle det existera tusentals biltillverkare som alla producerar identiska bilar. Alla biltillverkare skulle också ögonblickligen få reda på vad någon av dem upptäcker och införa det samtidigt.

I den normala betydelsen av ordet konkurrens innebär ”perfekt konkurrens” den absoluta avsaknaden av alla former av konkurrensåtgärder.

Men kan inte en sådan modell vara av nytta? Nej, inte alls, den bara förvirrar. Det är som om vi började undersöka solsystemet under antagandet att solen och gravitationskraften inte existerade.

Rapportförfattarna från LO tror dock att ”perfekt konkurrens” har något med konkurrens att göra, att det i själva verket är vad verklig konkurrens kräver. De noterar det uppenbara, att ”perfekt konkurrens” inte råder i Sverige. Därför måste, enligt dem, ”samhället” träda in och styra och förbättra marknaden.

Rapportförfattarna har sammantaget en felaktig förståelse av mänsklig motivation och beteenden hos privata aktörer, en felaktig förståelse av hur kunskap är spridd i samhället, en felaktig förståelse av hur ett samhälle koordineras av priser och en felaktig förståelse av vad konkurrens är.

Baserat på dessa felaktiga antaganden sätter de sig att styra över samhället likt överåriga barn som leker med Duploklossar. Det är vi människor, oftast kallade ”produktionsfaktorer” i rapporten, som ska flyttas runt till dit ”samhället”, det vill säga förmodligen LO, SAP, HSB, PRO, och så vidare, Rörelsen allmänt kallad, vill att de ska flyttas.

Detta var gårdagens socialdemokrati. Dagens är mycket mer diffus, konturlös, teorilös och lägre bildad, men bygger på samma tankegångar.

Läs även: Sandström: Föregångslandet som försvann och inte kommer åter