Det kan finnas en mängd skäl till att barn går hungriga, och åtskilliga av dem avhjälps inte av höjda bidrag. Och problemets omfattning borde kartläggas av Socialstyrelsen innan vi börjar ropa efter våra ideologiskt betingade favoritåtgärder, skriver John Gustavsson.
Författaren Lena Andersson har efter en uppmärksammad text i Svenska Dagbladet blivit föremål för ett drev. Andersson hade fräckheten att påpeka att det, inflationen till trots, faktiskt finns många billiga livsmedel som kan täcka näringsbehovet för både barn och vuxna. Om barn svälter i Sverige så beror det alltså enligt Andersson på föräldrarna, inte på ekonomiska klyftor eller fattigdom i allmänhet.
Läs även: Ahmed: Hungrar barnen så slopa biståndet
Många av kritikernas argument har varit minst sagt svaga. Föräldrar gnäller på att deras barn inte äter ris, bönor eller baljväxter. Nu är det ingen som förväntar sig att ett barn ska leva uteslutande på sådant, men faktum är att barn om de verkligen måste faktiskt äter vad som bjuds. Jag är själv förälder till en kräsen treåring som alltför ofta får som han vill, men jag inbillar mig inte att han inte skulle äta annan mat till slut om jag och hans mor vägrade servera chicken nuggets eller vad han nu känner för att äta för stunden.
Med det sagt, så går barn ändå hungriga i Sverige. Hur många vet vi inte. Den högsta siffran över barn som lever i fattigdom är 200 000, men det är orimligt att tro att alla dessa går hungriga. Hursomhelst, låt oss säga att så ändå vore fallet, att Sverige faktiskt har 200 000 svältande barn.
Frågan är i sådana fall – varför? Den klassiska förklaringen från vänster, att det beror på klassklyftor och/eller för låga bidrag, förtjänar att granskas.
Hur många av dessa 200 000 barn har föräldrar som är alkoholister? Föräldrar som har nog med pengar för att köpa både god och näringsriktig mat åt sina barn, men som prioriterar spriten? I Sverige uppger 10 procent av alla barn (215 000) att deras föräldrar haft alkoholproblem omfattande nog att de påverkats mycket negativt av det.
Jag misstänker att överlappet mellan de 215 000 offren för föräldrarnas alkoholism, och de 200 000 som går hungriga, är väldigt stort. Att höja bidragen till alkoholistföräldrar lär knappast göra deras hungriga barn mindre hungriga. Mest troligt hamnar de extra slantarna i Systembolagets kassa.
Hur många av de 200 000 hungriga barnen har föräldrar som är narkomaner? Droger är en dyr hobby som väl kan inkräkta på matkassan. Drogberusade narkomaner har dessutom en tendens att glömma bort att ta hand om och laga mat till sina barn, även om mat finns. Inte heller dessa barn skulle hjälpas av att föräldrarna fick högre bidrag. Gängen som säljer droger skulle däremot tacka och ta emot.
Läs även: Lindén: Självklart har Lena Andersson starka poänger
Hur många hungriga barn har föräldrar som lider av svåra psykiska sjukdomar? Människor som lider av exempelvis schizofreni, narcissism, bipolär sjukdom eller dissociativa störningar? Jag säger självklart inte att alla som kämpar med mental ohälsa är dåliga föräldrar, men svåra mentala störningar kan göra att en förälder inte ger sitt barn den omsorg barnet behöver, inklusive regelbundna måltider – trots att föräldern inte saknar pengar.
Hur många av de 200 000 hungriga barnen har, för att uttryckt det plumpt, dåliga föräldrar? Föräldrar som struntar i sina barn och som utsätter dem för fysiska och psykiska övergrepp. Sådana föräldrar kan neka sina barn att få äta antingen för att de inte bryr sig tillräckligt om barnen för att laga mat åt dem, eller som en del av ett mönster av övergrepp och sjukligt kontrollbeteende. Att ge högre bidrag till de föräldrarna skulle knappast mätta deras barn, som ju snarare skulle behöva omhändertas.
Jag vet inte hur många av de hungriga barnen som faller i ovanstående kategorier, men just därför anser jag att regeringen bör låta Socialstyrelsen kartlägga saken. Om barn går hungriga för att våra sociala skyddsnät är för svaga, så har vi en typ av problem. Om barn däremot går hungriga för att de har föräldrar som inte klarar av eller vägrar att axla föräldrarollen, så har vi en helt annan typ av problem. Vilka politiska åtgärder som bör tas beror på varför problemet med barn som går hungriga uppstått. Innan vi kartlagt orsaken, så kan vi inte lösa problemet. Det är därför hög tid för en nationell hungerkartläggning.
Läs även: Korn: Kritiken mot Lena Andersson mättar inga hungriga barn
