Rasmus Paludans koranbränningar och de efterföljande upploppen under påskhelgen har återuppväckt debatten kring yttrandefriheten. Mycket av den diskussion som följt Paludans upptåg har påmint mig om det man brukar kalla våldtäktskultur.

Läs även: Brinkemo: En civilisation byggd på abstraktioner

För er som glömt så syftar våldtäktskultur på hur våldtäkter ofta, inte minst historiskt, diskuterats utifrån hur offret bettet sig och hur hon borde ha skyddat sig: Varför hade hon så kort kjol? Varför drack hon så mycket? Varför gick hon ensam på den där gatan, hon borde väl fattat vad som kunde hända? Den som ställer sådana frågor säger inte uttryckligen att våldtäkten var okej, men genom frågorna så skiftas fokus på ett subtilt sätt från vad våldtäktsmannen gjorde, till vad offret borde ha gjort.

I Sverige tycks vi ha en motsvarande terrorkultur, åtminstone i vissa islamistiska och vänsterliberala kretsar. Istället för att fokusera på vad kravallisterna gjort, så frågar sig denna sorts vänsterliberaler varför Paludan ville elda upp koranen. Han vet ju hur provocerade muslimer blir? Varför göra det i just de städerna och områdena? Varför tänkte han sig inte för, han måste ju vetat hur det skulle sluta?

Återigen säger man inte uttryckligen att upploppen var rättfärdigade, men fokus skiftas från gärningsmännen, till den som genom sitt lagliga beteende anses ha provocerat gärningsmännen. Upploppsmakarnas agerande ursäktas på samma sätt som våldtäktsmännens – medelst fokusförflyttning.

Läs även: Ahmed: Bränn Sverige men inte koranen

Paludan är i dessa vänsterliberalers ögon kort sagt en yttrandefrihetsslampa, och när han beter sig som han gör så kan ju islamisterna så att säga inte rå för att de attackerar honom. Samma typ av frågor mötte för övrigt Lars Vilks och tidningen Charlie Hebdo: Varför skulle de nödvändigtvis rita en sådan teckning? Finns det inte andra saker att rita? De måste ju ha vetat att muslimerna skulle bli förbannade?

Detta är också ett återkommande problem i andra sammanhang. När man tar upp Islamiska Staten eller någon annan islamistisk regims brott mot mänskligheten, så dröjer det inte länge innan någon förvirrad vänsterliberal tar upp USA:s, Israels eller någon annan väststats påstådda eller verkliga förgripligheter. Visst, 11 september-attackerna var hemska, men kommer ni ihåg korstågen? På så vis minimeras och relativiseras islamisternas nutida övergrepp och det säkerhetshot de utgör mot Sverige och västvärlden.

Jag tycker personligen inte om bokbränningar. Böcker ska diskuteras, inte eldas upp. Men att neka Rasmus Paludan rätten att bränna upp en kopia av en bok han själv äger, bara för att någon kan bli provocerad att attackera honom, vore lika dumt som att förbjuda kvinnor att klä sig utmanande bara för att någon våldtäktsmän inte kan hålla fingrarna i styr. Problemet är inte koranbränningar eller kortkorta kjolar, problemet är i båda fallen sjuka individer som Sveriges rättsstat låter gå lösa.

Läs även: Norell: Att låta våldsverkare försvaga en demokrati

En återkommande fråga har varit hur man ska mäta integration. Ska man titta på arbetslöshet bland invandrare, på brottslighet, eller på något annat? Det finns såklart många tänkbara metoder och markörer. Efter den gångna påskhelgen är det uppenbart att en viktig markör är denna: I ett Sverige där integrationspolitiken fungerar så ska man kunna bränna vilken bok som helst, var som helst i landet, utan att mötas av annat än möjligen verbala, demokratiska protester, och axelryckningar. Så länge så inte är fallet, finns det mycket kvar att göra.