Med Sverigedemokraterna som näst största parti kan deras ekonomiska politik inte ignoreras, och budgeten måste igenom. Men genom att knyta en sänkning av a-kassenivåerna till lågkonjunkturens slut, och koppla ersättningsnivåer till medborgarskap, kan SD och M komma överens, skriver John Gustavsson.
I de pågående förhandlingarna mellan Sverigedemokraterna och de andra maktskiftespartierna är a-kassan en stor stötesten. Sverigedemokraterna vill behålla den temporärt höga nivån på a-kassan som infördes under pandemin, medan övriga partier vill återgå till den tidigare, lägre nivån och i största allmänhet strama åt välfärdssystemen. En regering måste kunna få igenom sin budget, och därför måste någon form av kompromiss nås om Sverige inte ska gå mot ett nyval. Låt mig därför i all ödmjukhet få föreslå just en sådan.
Läs även: Sandström: Byråkraten som invasiv art
Först och främst bör Ulf Kristerssons regering behålla nuvarande ersättningstak från a-kassan till dess att den stundande lågkonjunkturen är över. Att försämra a-kassan precis före en lågkonjunktur är lite som att hugga hål i nätet under en lindansare precis som han eller hon börjar vingla. Poängen med att sänka a-kassan är, utöver att spara skattepengar, som bekant att människor ska bli mer motiverade att söka jobb. Under den kommande vintern kommer det dock tyvärr inte finnas särskilt många jobb att söka överhuvudtaget, hur motiverade de arbetslösa än är. Vilket företag kommer att nyanställa när elpriset ligger på tio kronor/kwh?
Att sänka a-kassan nu vore dessutom extremt impopulärt, och skulle riskera att den nya regeringen får en ännu tuffare start än man nästan helt säkert kommer att få – det är aldrig lätt att ta över makten precis före en lågkonjunktur. I allra värsta fall kan regeringen få en ”förlorarstämpel” som kan bli svår att tvätta bort. Detta är inte lösa spekulationer, utan baseras på nutidshistoria: När Alliansregeringen tillträdde 2006 var det första man gjorde just att kapa ersättningsnivåerna för a-kassan. Väljare, som uppenbarligen inte läst det finstilta i Alliansens valmanifest, protesterade högljutt men förgäves. Alliansen halkade omedelbart efter i opinionsmätningarna, och låg i vissa mätningar mer än 15 procent efter de rödgröna innan finanskrisen slog till och gjorde att väljarna fick annat att tänka på. Vill Ulf Kristersson verkligen chansa på en ny finanskris de kommande fyra åren? Smartare vore att börja med de mer populära reformerna (exempelvis sänkt skatt på el och drivmedel).
I utbyte mot att a-kassan inte sänks under lågkonjunkturen, så bör Sverigedemokraterna gå med på att sänka den omedelbart efter lågkonjunkturen till den nivå Moderaterna föreslagit, och även gå med på att införa ett bidragstak. Eftersom både M och SD i sak är överens om att man som invandrare ska behöva jobba sig till fler förmåner än vad som idag är fallet, så föreslår jag att bidragstaket sätts högre för medborgare än för icke-medborgare. Möjligen kan man också lösa konflikten om hur länge man ska kunna få a-kassa på ett liknande sätt, genom att medborgare får möjlighet att leva på a-kassa längre än icke-medborgare, som ju är den grupp där den högsta arbetslösheten finns. Moderaterna får spara in på bidragen, samtidigt som Sverigedemokraterna får höja medborgarskapets betydelse.
Läs även: Brinkemo: Att se en ko i ögonen är att se villkoren för vår överlevnad
Arbetet med att förstatliga a-kassan bör påbörjas omedelbart. Detta är ett förslag som främst SD gått i bräschen för, även om KD och L också uttryckt sig positivt. Moderaterna får kort sagt acceptera denna eftergift till de andra partierna. När a-kassan väl är statlig kommer det att vara omöjligt att motivera för Socialdemokraterna, om och när de i framtiden tar makten igen, att låta de politiskt partiska fackförbunden ha någonting att göra med administrationen av en så vital del av vårt välfärdssystem.
Denna reform är därför att betrakta som permanent. En statlig a-kassa är en viktig trygghetsreform då den säkerställer att alla som uppfyller kraven på arbetad tid får del av a-kassan, inte bara de som kommit ihåg att gå med eller betala medlemsavgift – medlemsavgift och -krav på något som till över 80 procent ändå finansieras av alla skattebetalare är ändå absurt. SD-ledningen kommer att kunna sälja denna expansion av välfärdsstaten till sina väljare, och på så vis dämpa missnöjet som sänkningen av ersättningsnivåerna kommer att innebära.
Moderater, Kristdemokrater och Liberaler som inför valet kanske inbillat sig att det skulle gå att tillfredsställa Sverigedemokraterna endast genom eftergifter på invandringsområdet måste nu snarast vakna upp och inse att det parlamentariska läget, med SD som näst största parti, inte medger att partiet kastas ett köttben och sedan ignoreras.
Läs även: Gustavsson: Inför andrahandsval till riksdagen: Slipp bortkastade röster
Kompromisser måste förhandlas fram även inom ekonomipolitiken. Lyckligtvis, som den här artikeln velat demonstrera, så är kompromisser inte alls omöjliga att nå. Jag önskar förhandlare från alla inblandade partier varmt lycka till.
