Vänsterpartiets eftervalsanalys innehåller en god beskrivning av partiets problem, men det är sämre med förslag på vad man faktiskt ska göra åt dem. Som det är dras partiet isär i ett större antal frågor, samtidigt som man tycks sakna den nödiga självbevarelsedriften för att helt enkelt sparka ut sina interna haverister, skriver John Gustavsson.
Jag har tidigare recenserat Liberalernas eftervalsanalys, som jag fann högst bristfällig. Nu har turen kommit till Vänsterpartiets, som jag måste medge är betydligt ärligare. Alla som är bekanta med mina texter vet att jag inte sympatiserar med (V), men partiets eftervalsanalys innehåller en hel del uppfriskande självkritik: Man tillstår att interna debatter inom partiet var en bidragande orsak till det dåliga valresultatet, och att Ung Vänsterns hyllande av kommunismen skadat partiet. Man tillstår också att man som parti inte ensamma kan ändra vilka ämnen väljare bryr sig om, och vad som står på agendan i valrörelsen. Tyvärr löper man inte hela linan ut.
Läs även: Hjort: Jomshof och korandomen
Om vi börjar med de jobba interna debatterna: När Nooshi Dadgostar, till synes på eget bevåg, bestämde sig för att Vänsterpartiet skulle börja vinna arbetarväljare från SD och tona ner klimatfrågan, så möttes hon av kritik till och med från partiets klimatpolitiska talesperson. Kritikerna kommer inte att försvinna, så hur tänker Vänsterpartiet få dem att rätta in sig i ledet? Att, som eftervalsanalysen, konstatera att dessa kritiker hade en destruktiv effekt lär inte skrämma dem till tystnad. Här borde nog partiet lära sig lite av SD och helt sonika sparka ut haveristerna.
Att Ung Vänster hyllar kommunismen är ingen valvinnare, där är jag och analysförfattarna rörande överens. Återigen återkommer dock frågan: vad tänker ni göra åt det? Ung Vänster är inget utan Vänsterpartiet, så här finns alla möjligheter för moderpartiet att ställa ultimatum: Ta avstånd från kommunismen, annars klipper vi banden.
Valrörelsens huvudämnen passade inte Vänsterpartiet, konstaterar rapporten. Hur ska man få folk att bry sig om sådant som Vänsterpartiet bryr sig om? Jo, genom att samarbeta med andra vänsterorganisationer och -partier för att vända debatten och skriva om agendan, tycker författarna. Jag kan redan nu säga att det inte kommer att hjälpa.
Vänsterpartiet lider av samma problem som många andra småpartier: Man har åsikter om allt, men ingen fullt utvecklad politik på alla områden. När debatten plötsligt började handla om Nato så hade partiet visserligen en åsikt – emot – men man hade inte utvecklat sin politik på området, och hade därför inga riktigt genomtänkta motargument, inga alternativa säkerhetspolitiska förslag. På området brottslighet är partiets politik ännu mindre genomtänkt: Å ena sidan menar man att hårdare straff inte hjälper, å andra sidan vill man samtidigt ha hårdare straff för mäns våld mot kvinnor.
Vänsterpartiets politik är genomtänkt (om än inte för den skull korrekt) på de områden, som vinster i välfärden, som Vänsterpartiet gillar att prata om. Partiets utmaning denna mandatperiod borde rimligtvis vara att utveckla sin politik, vässa sina argument, och se till så att politiken inom varje område har en röd tråd. I synnerhet måste partiet antingen ändra sin invandringspolitik, eller förklara hur höga invandringsnivåer ska kunna kombineras med en omfattande välfärdsstat. Det blir minst sagt en utmaning, men utan en röd tråd i politiken blir det svårt att uppfattas seriöst av väljarna.
Läs även: Skogkär: Klart vänstern vill att högern ska hålla sig borta från kulturen
Rapporten skyller också mycket på Miljöpartiet och Centerpartiet. De förstnämnda för att de lockade stödröster som författarna menar annars tillfallit Vänsterpartiet, och de sistnämnda för att de insisterade på att Vänsterpartiet inte skulle få ingå i regeringen, vilket ledde till att vänsterns regeringsalternativ framstod som splittrat. Vad gäller Miljöpartiet så drog de säkert stödröster från V, men menar Vänsterpartiet att det varit bättre om Miljöpartiet åkt ur? Jag vill själv gärna reformera systemet med fyraprocentspärren, vilket jag skrivit om tidigare, men författarna rekommenderar ingen sådan reform och därmed inget sätt att lösa problemet med stödröster.
Angående Centerpartiet, så återkommer den eviga frågan: Vad tänker ni göra åt det? Hur ska ni bli bästisar med Centern så att de släpper in er i regeringen? Eller tänker ni att V ska ställa ett tidigt ultimatum redan nu i början av mandatperioden: Sitter Centerpartiet i regeringen så ska vi också göra det, annars trycker vi på röd knapp? Det måste ju i så fall komma tidigt så att det framstår som seriöst, man kan inte komma och hota med ultimatum en vecka före valet. Ingen av rapportens rekommendationer nämner Centerpartiet eller regeringsdilemmat. Själv skulle jag i Vänsterpartiets skor glömma ministerposter och fokusera på sakpolitiken. Alltså ungefär som SD.
Slutligen: Vänsterpartiet nämner i förbifarten att man tillsammans med Partiet Nyans ökat i miljonprogramsområdena. Jag blev positivt överraskad över att Nyans överhuvudtaget nämndes, men hade önskat en djupare diskussion: Hur ska Vänsterpartiet ställa sig till Nyans inför nästa val? Är de ett potentiellt samarbetsparti, eller är partiets jihadistgröna rötter (och sakpolitik) en dealbreaker? Hur ska man övertyga invandrare att rösta på Vänsterpartiet istället för Nyans, och samtidigt övertyga arbetarväljare att rösta på Vänsterpartiet istället för SD? Mitt intryck är att V dras isär från två olika håll.
Eftervalsanalysen utgör för att summera det en bra beskrivning av många av Vänsterpartiets problem, men den innehåller tyvärr inte särskilt mycket ”actionable intelligence”. Före valet 2026 måste Vänsterpartiet komma på inte bara vilka problem man har, utan vad man ska göra åt dem. Annars är det stor risk att det nästa gång blir V som får förlita sig på stödröster.
