Rikspolischefen Anders Thornberg slutar sitt uppdrag och blir landshövding i Halland. I vad som ser ut som ett pussel för att bli av med honom i förtid får han hålla sig kvar i toppen ett tag. Med tanke vad han har åstadkommit så borde han själv ha axlat sitt ansvar och ha avgått.
Rikspolischefen Anders Thornberg har fått sparken. Äntligen! är den första tanken. Men sen smyger sig en annan tanke in: varför tog det sådan tid? Kunde man inte övertala honom tidigare att göra något annat än att blockera en viktig post?
Officiellt är han inte sparkad. Han befordrades snett uppåt vänster och blev landshövding i Halland, hans gamla hemstad. Förmodligen hade det varit mer passande med ett sandslott och några tennsoldater att basa över på Skrea strand.
I pusslet för att bli kvitt honom gjordes en rockad där Brittis Benzler får ta över landshövdingeposten i Jönköpings län. Posten där blir ledig och Benzler hade förmodligen velat stanna i Halland. Benzler är vänsterpartist och höll den röda fanan högt under kommunismens sista år. 1986-1988 var hon ordförande för Kommunistisk ungdom. Vad ett småföretagarlän gjort för att förtjäna henne är oklart.
Förmodligen är det pusslet som har tagit tid och Thornberg har kunnat bita sig kvar. Han borde ha avgått själv och allra senast när det svenska EU-ordförandeskapet löpte ut i somras. Hans förordnande löper egentligen ut i februari nästa år och det finns en symboliskt viktig poäng i att han får gå tidigare.
Läs även: I Belgien tar politiker ansvar
Hans tid som rikspolischef har varit allt annan än god. Brottsligheten har skenat och gängen har vuxit sig starkare. Polisen har haft en svag röst och det har funnits gott om interna problem.
Den tydligaste händelsen på det bristande ledarskapet är skandalen kring Linda Staaf och Mats Löfving. Efter många turer slutade det med Löfvings självmord, men ingenstans i processen fanns ett tydligt ledarskap från Thornberg. Med ett bättre hanterande hade det säkert kunna få ett annat slut, såväl själva affären som Löfvings liv.
Läs även: Åklagaren bekräftar att Mats Löfving begick självmord
Kritiken har också varit omfattande, inte bara mot ledarskapet utan också polisens tystnadskultur, att polisen har misslyckats med att vara en bra arbetsgivare och att mycket personal tappas. För att nu ta ett litet axplock.
Thornberg har också varit rädd för att möta media. I oktober i år skrev två chefer för SVT i DN om hur det har varit omöjligt att få till en längre intervju med Thornberg. Bland annat har ”30 minuter” sökt Thornberg i ett och ett halv år utan att han har kunnat få loss tid.
Kanske är det en insikt om att det är hans ansvar att möta den grova brottsligheten och att den i stället för att ha bekämpats har eskalerat. Han är ansvarig och då är det jobbigt med längre intervjuer där det kan ställas följdfrågor.
Polisens förtroende hos allmänheten har också svajat. När polisen varken löser brott eller kan hantera skandaler som Löfving-Staaf tröttnar allmänheten. Thornberg borde ha insett det och agerat själv.
Läs även: Förtroendet för polisen rasar
Kring efterträdaren kan man skriva massor. Men att avhandla Petra Lundh är ett par texter i sig. En kvinna som utmärkt sig i Karl Hedin-målet och genom sin stora tvekan att ta Snippa-målet till Högsta domstolen. Åtminstone behöver man inte oroa sig över polisens önskan om att få utökat tillstånd till avlyssning.
Läs även: Petra Lundh och tystnaden i Snippa-målet
Men trots allt får man glädjas åt att Thornberg är borta. Nu kan polisen få en ledning som faktiskt matchar politikens och allmänhetens krav på att hantera den grova brottsligheten. Dessutom kan polisen få en ledare som förbättrar deras situation. Det är de mer än värda.
Läs även: Magdalena Andersson, Dr El-Haj och den hemske Mr Hamas
