Hjort: Bondi Beach – den globala intifadan i praktiken

I lördags gick den sedvanliga marschen för Palestinarörelsen genom Stockholm. Klipp visar hur den välbekanta, nerblodade Netanyahufiguren, iklädd en nazianspelande rock, låtsas skjuta människor. Budskapet är svårt att missförstå. Det är så vanligt förekommande att folk till slut tröttnar på att det upprepas.

Samtidigt pågår en liknande kampanj. Snyggare, mer påkostad och dyrare – men med i stort sett samma budskap. Det är Läkare utan gränser som driver en kampanj i tunnelbanan med ett foto på ruinlandskap från Gaza och ett citat av en israelisk före detta minister om att Israel slåss mot ”mänskliga djur”. Budskapet är tydligt. Israeler anser att andra människor är djur och behandlar dem därefter. Det är uppenbart att Läkarna utan moraliska gränser vill framställa israeler som djuriska, och eka en gammal trop om judisk blodtörst.

Påståendena om israeliskt folkmord och mycket annat ekar överallt. Även om ingen av de svenska skrikhalsarna var på plats på Bondi Beach är det en sammanhängande global rörelse. Skrikarna ger sitt stöd och normaliserar en extrem rörelse, och ur den växer de som använder våld.

Uttråkad medelklass får vara lite tuff när de går och trummar, sjunger och gapar om ”Free Palestine”, ”from the river to the sea” och andra dumheter. Särskilt dumt blir det när man skriker om global intifada, revolution, att eskalera motståndet och liknande. Många tror nog att det bara är lite tuffa slagord – ungefär som att ropa i ett förstamajtåg eller bära en Che Guevara-tröja.

Men den globala intifadan är på riktigt. Den syntes tydligt i höstas i Manchester och i går på Bondi Beach i Australien. De döda är döda på riktigt.

När folk skrek om sionister var det, i många fall, inte detta de ville se hända. Men som väldigt många påpekade var det precis så här det skulle gå. Och apologeterna kan travas på hög.

Mats Skogkär här på Bulletin bad ett par olika AI-modeller gå igenom en text i Sydsvenskan om Palestinarörelsen för att se om den var vinklad. Alla tre modellerna menade att texten var positiv. Är någon förvånad?

Läs även: Skogkär: Amnesty skänker terrorn legitimitet

Sedan den 7 oktober har medierna i stort sett okritiskt vrålat ut ett Hamasnarrativ: dödstal, soldater som skjuter prick på barn för nöjes skull, svält som vapen, folkmord – och helt okritiskt låtit Hamas-personal agera någon form av oberoende reportrar. När man blir påkommen hanteras det med ungefär samma allvar som när en 14-åring smugit in på en bio utan målsman.

Medierna har tydligt tagit ställning.

Men den som kanske är den största hycklaren i sammanhanget är Magdalena Andersson. Med jämna mellanrum skriver hon i sociala medier att antisemitismen inte har någon plats i Sverige, för att sedan snabbt återgå till dagdrömmen om att åter bli statsminister – men den här gången med Vänsterpartiet i regeringen.

Anderssons förtroende borde vara noll och intet. Hennes parti har väldigt täta band till Fatah, ett parti som leder en diktatur och har en ledare som till och med förnekar Förintelsen. Hon hade sin skandal med riksdagsmannen Jamal El Haj, där hon drev saken så långt att hon till slut fällde krokodiltårar. Upprepade gånger har socialdemokrater ertappats med kartor där Israel är utplånat. Ungdomsförbundet gick runt i Malmö och sjöng om att skjuta raketer mot Israel.

Men för Andersson finns det ingen plats för antisemitism. Kanske tror hon att den inte finns om hon blundar. Men den finns i hennes parti, i Vänsterpartiet, i Miljöpartiet och på andra håll. Sannolikt i alla partier – men mer i vissa än i andra.

I dag, efter terrordådet, hävdar Andersson återigen att antisemitismen måste bekämpas var den än dyker upp. Är det någon som vill ge henne några förslag på var den finns?

Polisen meddelar att säkerheten ska stärkas kring judiska aktiviteter i Sverige. Allt fler börjar bli övertygade om att det snarare är en fråga om när, än om, ett terrordåd riktat mot svenska judar sker. När det händer kommer reaktionen att vara densamma som alltid: förvåning, läpparnas bekännelse – och sedan återgång till vardagen.

Ett alternativ vore att gå åt andra hållet. Att bestämma sig för att det inte ska ske i Sverige. Att vi inte ska bli en plats där antisemitism får gro. Det går utmärkt att flytta tveksamma demonstrationer bort från stadskärnorna. Låt dem gå och trumma och skrika ut sina rasistiska budskap på en idrottsplats, varv efter varv. De kan till och med ha en korvgubbe på plats om de vill demonstrera hela dagen.

Det går också att dra in bidrag till allt och alla som uttrycker antisemitism och göra det glasklart att judar är till hundra procent accepterade i Sverige. Och bråkar man, då får det hårda konsekvenser.

Det finns en viktig sak att påminna om: den onda parten i detta är antisemiterna. De kan vara kristna, muslimer, nazister, araber, perser eller västeuropéer. Det finns ingen anledning att skilja dem åt eller ägna sig åt någon form av rasistisk sopsortering.

Samtidigt ska man hylla dem som står upp mot rasism och terror, som hjälten från Bondi Beach. Ahmed al Ahmed angrep en av mördarna och tog vapnet från honom. Det räddade sannolikt många liv, och Ahmed blev själv skjuten. I skrivande stund är han skadad i en arm och ett ben men det är inte livshotande skador.

Kontrasten mellan en hjälte som Ahmed och de två mördarna är slående. De ska enligt uppgifter vara far och son. En genuint rutten familj, där far och son tillsammans ger sig ut för att mörda människor på ett familjeevenemang.

Alla politiker har nu chansen. Rensa ut varje antisemit i de egna leden, förklara för väljarna att ni inte vill ha deras röster om de är antisemiter, och ställ er till hundra procent bakom Israel.

De partier som inte gör detta, utan låter antisemitismen fortsätta skena, kommer att bära ett ansvar om något händer i Sverige.

Läs även: En kebabpizza för att få regeringsdugliga Sverigedemokrater

Följ mig gärna på X/Twitter