Svensk politik genomgår nu ett slags paradigmskifte, inte primärt därför att partierna förändrar sin politik och driver med sig väljare, utan tvärtom.

Väljarna har under en längre tid sett problem i samhället och sökt en lösning på de problemen utan att egentligen hitta ett bra svar. Ur det sökandet kommer Sverigedemokraternas mycket stora framgång. De blev svaret för många väljare på problem som andra partier inte hanterade.

Om SD klarar steget från att vara ett populärt svar på hur problemen ska lösas till att faktiskt vara en lösning återstår att se. Tidöavtalet är ett steg mot att kunna formulera faktiska lösningar men det är en lång väg att gå – särskilt som Åkesson säger att det sitter med silvertejp. En temporär lösning innan det är dags att ingå i en regering.

Här finns en intressant fråga om riktning och vad som är orsak och verkan. Skapade SD i huvudsak sin egen framgång, eller är de svaret på problem som väljare såg men andra politiker inte kunde ta till sig?

Markus Uvell och Erik Meier Carlsen skrev 2010 en bok om de framväxande Sverigedemokraterna. Efter djupintervjuer hittade de grupper av väljare som lämnat de traditionella partierna och röstade på SD. SD fick i det valet ungefär 6 procent av rösterna. Ett parti i storlek med C eller MP en väldigt bra dag. 12 år senare får SD nästan 21 procent och är riksdagens näst största parti.

Författarna lyfter fram olika former av resursbrist som ett växande problem som medborgare uppfattar. Skolan kan inte hjälpa som förr, eftersom tolkar och nyanlända tar resurser så barn halkar efter. Bidrag påverkas och allt fler ensamstående föräldrar, främst mammor, börjar se invandringen som något som som konkurrerar med deras möjligheter att få hjälp.

Välfärdsstatens resurser är begränsade och en allt större grupp invandrare ställer grupp mot grupp. Två rörelser sker samtidigt – acceptansen för migranter ökar men oviljan mot öppna gränser ökar samtidigt. Väljarna är inte emot invandrare som sådana, men takten på invandringen är för stor. Samhället förändras på ett sätt som ogillas av många.

Läs även: Henriksson: DN har fel – invandringen förblir en het valfråga

Sverigedemokraternas budskap om kraftigt minskad invandring börjar då bli mer attraktivt för många. De andra partierna ser inte problemen och bemöter väljare som om det är en ökade rasism, snarare än andra problem, som får dem att söka sig till SD.

Läs även: Migrationspolitiken representerar inte folket enligt forskare

När SD samtidigt någon gång efter 2000 börjar gå från en politik som vid sidan av invandring är väldigt långt till vänster mot att bli ett borgerligt parti, ökar förtroendet. De ställs också utanför överenskommelser. Utestängningen blir beviset för att SD saknar skuld.

Problemen växer och SD växer parallellt med dem. Samtidigt blir problemen tydligare. 2010 kommer en rapport av Carin Götblad beställd av Beatrice Ask, som då var justitieminister. Där varnas för att kriminaliteten kan explodera. Men partierna vill inte se problem och förmodligen finns också ett sneglande mot SD. Accepterar man att det är ett potentiellt stort problem med unga invandrarkillar som är kriminella, antas det bekräfta SD:s problemformulering.

Partierna håller emot. Rädda för att bekräfta SD:s världsbild undviker man att lösa faktiska problem och tillståndet förvärras, vilket i sin tur hjälper SD att växa. Folket vill en sak, politikerna en annan. Eftersom politikerna bestämmer, och samtidigt bestämmer sig för att att väljarna har fel, ökar glappet. SD blir svaret.

Jimmie Åkesson är central för framväxten av SD. Men det tycks, när det blir distans till vad som skedde, som hans roll mer är intern i SD än att förändra debatten. Han såg före andra partier vad som hände. Det är inte heller osannolikt att SD bromsade utvecklingen snarare än drev på den. Rädslan för att bli brunmålad, att anklagas för att springa SD:s ärenden, tycks ha varit större än rädslan för att tappa väljare till SD. Vilket på sitt sätt är en ironi.

Men när partierna lägger om politiken är det inte ett försök att bli kopior, utan mer som med miljöfrågor. Gröna folkhemmet, gröna moderater och annat var inte ett försök att bli kopior av MP utan en anpassning till en kombination av verkliga problem och att ett land och dess väljare förändrades.

Hade personer som Thomas Gür, Mauricio Rojas och andra släppts fram hade förmodligen paradigmskiftet inletts tidigare, med mindre problem att lösa och varit mer hanterbart.

De var inne på ett liknande spår som SD, helt utan att förhålla sig till SD, utan till samhällsproblem. När de började skriva, nå ut och diskutera lösningar satt SD inte i riksdagen. Det var inget man förhöll sig till.

Problemen de beskrev var högst reella även om det inte fanns en större manifestation av dem då. När partierna i dag lägger om politiken är det mer för att, realistiskt eller orealistiskt, ideologiskt eller pragmatiskt, förhålla sig till problem som det börjar att bli allt mer komplicerat att blunda för.

Men mer uppenbart är att där det förr fanns konfliktlinjer i ekonomi, personlig frihet och liknande så kommer de två senaste decenniernas invandring förmodligen att vara en central politisk fråga under mycket lång tid.

Pensioner kommer att diskuteras utifrån de som jobbat ett helt liv och de som invandrat senare, skatter kommer diskuteras utifrån en liknande omfördelning. Kriminalitet, klaner och mycket annat kommer diskuteras utifrån det perspektivet. Frågor som var fullständigt marginella, till exempel kusinäktenskap, har kommit att diskuteras häftigt.

Anpassningen tycks vara mer till problem än till en Åkessoneffekt på politiken vilket är i grund och botten positivt. Det bygger på en insikt om att det finns problem snarare än att jaga en politisk idé.

Politikernas förmåga att lösa problemen är dock en helt annan fråga. Och bara det är nog tio texter till.

Läs även: När offren är förövare