Facebook noscript imageHjort: Kan vi förlåta en skinnskalle?
Klas Hjort
Ledare
Hjort: Kan vi förlåta en skinnskalle?
En gång skinhead, för alltid skinhead? Eller har frågan ett större djup än så. Foto: TT/TT
En gång skinhead, för alltid skinhead? Eller har frågan ett större djup än så. Foto: TT/TT

Frågan om man kan förlåta en skinnskalle har blivit aktuell efter att den tilltänkte ordföranden för LO hoppade av i sista sekund. Han har ett förflutet från skinnskallemiljöer i Nyköping och när det började ställas frågor valde han att dra tillbaka sin kandidatur. Nästan alla kulturer lägger stort fokus på att förlåta och ge sina medmänniskor en andra chans. Politiken, framförallt i sociala medier, är motsatsen. Där glöms inget och inget förlåts. En annan fråga reses också, skulle det gå att förlåta Pim Van Dorpels tid som skinhead utan att förlåta Sverigedemokraterna, och är det egentligen där skon klämmer?

Pim van Dorpel blev nästan ordförande för LO. Strax innan kongressen där det var tänkt att han skulle väljas drogs hans kandidatur tillbaka. Han stod inte längre till förfogande.

Många tänkte nog som jag, att det var familjen eller hälsan som spökade. Det är ett tungt uppdrag och det kräver mycket både av en själv och av omgivningen. Men det verkade sent att komma till insikt.

Några dagar senare avslöjades det egentliga skälet. Van Dorpel har ett förflutet i skinnskallemiljöer. I en intervju med Arbetet säger han:

– Jag bekände mig inte till nazismen. Men jag kallade mig för patriot eller Sverigevän.

Han kan inte minnas om han var organiserad eller inte, men det är troligt. Han beskriver sig själv som ung, full av hat och gift och han sökte både skydd och ett sammanhang. Något som skinnskallarna kunde ge honom.

– Men jag gjorde säkert vad som helst för att passa in. Jag har kanske heilat på fester, på fritidsgårdar. Det kan säkert finnas bilder och filmer. Men jag vet inte, säger Pim van Dorpel till Arbetet.

Själv säger han att han lämnade rörelsen i slutet av högstadiet.

Det finns många perspektiv på historien. Han var så gott som vald när det började ställas frågor. Tidigare hade han berättat om en rattfylla och alkoholism och menar att han mer eller glömde bort sina tonår med skinnskallarna.

Där finns förmodligen en viktig del av förklaringen. Oavsett om han hade glömt eller hoppades kunna slippa den debatten skapas en förtroendeklyfta mellan honom och både valberedningen och resten av LO. Kan man lita på att han har sagt allt? Varför kom han inte ut självmant utan först när det började ställas frågor?

Heilanden går att krishantera om det finns förtroende mellan organisationen och personen. Skandalen kring Ida Karkiainen och bilden på henne som heilar visar att det går.

Läs även: Här gör S-minister Hitler-hälsning till vit maktmusik

En annan parallell är hur Centerledaren Muharrem Demirok dömts för misshandel två gånger.

Läs även: Skallades blodig: Första domen mot centerledaren

Läs även: Andra domen mot Muharrem Demirok: Vakt avbröt misshandeln

Otydligheten kring Van Dorpels förflutna gör det också sannolikt att det skulle bli ett stort fokus på hans historia och bort från LO:s frågor. Utspel inte minst kring invandring skulle kunna skapa debatt.

Det finns uppenbart ett stort problem med hans tystnad och hur sent hans bakgrund presenterades. Kanske det hade varit tillräckligt för att tvinga bort honom under andra omständigheter.

Men svensk politik kretsar sedan nästan två decennier mer kring SD än kring sakfrågor. Det finns en besatthet som går att förstå från socialdemokratiskt håll. 1994 hade S 45 procent av rösterna. 2022 var det ungefär 30 procent. Var tredje väljare har flytt, och väldigt många till SD. Under samma tid har Socialdemokraternas huvudfiende Moderaterna tappat 3 procentenheter i väljarstöd. För andra partier är det svårare att förstå hypen kring SD.

Huvudspåret kring SD är deras bakgrund. Det är nästan så att mer av kritiken mot SD handlar om deras förflutna än som samtiden. En strategi som inte har varit vidare lyckad.

En grundbult i kritiken är att människor inte byter uppfattning utan döljer en uppfattning som är livslång. SD är i dag samma sak som på nittiotalet men med andra kläder.

Med en förlåtelse av Van Dorpel lyfts också frågan om en förlåtelse av Jimmie Åkesson. Om Van Dorpel med sin skinneskallebakgrund har ändrat sig, varför skulle Åkessons annorlunda åsikter inte vara äkta? Han kan väl också ha ändrat sig?

Det skulle ge arbetarrörelsen problem att hantera sin kritik mot SD på flera sätt. Kombinerat med att Van Dorpel inte var tydlig med sin bakgrund är det lätt att förstå varför han fick lämna.

Strategiskt går det att förstå men ur ett djupare perspektiv är det faktiskt vansinnigt. Ska vi döma vuxna, som har varit politiskt aktiva i större delen av sitt liv, för något de gjorde som tidiga tonåringar? Borde vi inte i stället låta människor förlåtas och faktiskt gå vidare och visa att de har förändrats, och att de i dag gör något annat än förr?

Om vi kliver ur politiken är klyftan i synen på att göra fel enormt stor. Brottslingar släpps ofta efter väldigt korta straff. Inte ens för mord är det sannolikt att man låses in tills man dör. Där kan vi enkelt förlåta och inte bara en gång utan många gånger.

Efter några års fängelse har man sonat sitt straff och är oftast förlåten. Det finns brott som är svårare att sona men oftast räcker ett kortare straff. Sen har man betalat sin skuld.

Politik handlar på ett annat sätt än brott om förtroende och det är långt mer komplicerat. Men är det verkligen rimligt att straffa någon politiskt för vad de gjorde innan de fick köra moppe?

Läs även: Tysklands energikris borde inte vara Sveriges

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.