Natomedlemskapet och den framtida försvarspolitiken är en huvudvärk för Magdalena Andersson. Hon kan inte driva Natopolitik med MP och V. Därför måste hon försöka få till en bred uppgörelse så att frågan försvinner från regeringsbordet till riksdagen. Samtidigt skapar det ett nytt problem för Andersson: Hon måste förhandla med SD.
I går hade riksdagen en särskild utrikespolitisk debatt med anledning av Nato-medlemskapet. Det var en lång debatt med få nyheter. Däremot finns djävulen, som alltid, i detaljerna.
Socialdemokraterna upprepar sin gasljuskampanj, om hur det var Magdalena Anderssons regering som ansökte om medlemskapet och att de länge har drivit frågan. Morgan Johansson var sprickfärdig av förställd stolthet över att ha avskaffat alliansfriheten och få sitta i skuggan av Natos-kärnvapenparaply.
Läs även: Så blev Sverige ett Nato-land
Det som spökar i Natofrågan och i regeringsfrågan finns där i detaljerna. Johansson upprepar att Socialdemokraterna vill ha en bred uppgörelse om Nato, tvärs över blockgränserna. Det finns ett eko av förr, när partierna pratade med varandra. Frågor ska lyftas till riksdagen.
Läs även: Anderssons grundlagsproblem med Nato
Historiens vingslag ekar samtidigt fram det som är problemet. Förr hade man breda överenskommelser i många frågor av ett enkelt skäl. Vänsterpartiet röstade alltid fram en socialdemokratisk regering, men i sakfrågor ville de ha inflytande på ett sätt som Socialdemokraterna inte kunde acceptera. Då sträckte sig Socialdemokraterna över blockgränsen och gjorde upp med borgerligheten så att de fick en bred och stadig politik. Men allra viktigast en politik som inte inkluderade V.
Natofrågan läggs upp på samma sätt. Andersson hoppas att bilda regering efter nästa val och vet att det är katastrof om V och MP får inflytande i försvarsfrågor. Genom att redan nu få till en bred överenskommelse slipper hon deras synpunkter senare och får samtidigt inflytande redan nu. Det är en bra plan.
Däremot finns för den som tänker lite extra ett annat problem. Ett problem som kanske blir tydligast skrivet med lite sarkasm och pedagogisk överdrift.
Andersson och hennes hov menar att det finns en ”SD-regering”, att regeringspartierna är marionetter till SD. Åkesson bestämmer allt och Kristersson och de andra tycker att det är så skoj att vara ministrar att de verkställer varje beställning på löpande band. Förmodligen med samma iver som tomtenissarna i Kalle Ankas Jul.
Det är bilden Andersson målar upp för att skapa opinion och motivera de egna. Regeringen är inte riktigt legitim och den kontrolleras av de hemska Sverigedemokraterna.
Problemet med en bred överenskommelse är att om man ska tro på Anderssons bild måste hon sätta sig och förhandla med Åkesson för att ta fram en plan som regeringen sen får verkställa. Så kan inte Andersson säga till sitt parti att hon jobbar. Då blir det bråk och en svekdebatt om att förhandla med Sverigedemokraterna, något som de brukar se som en dödssynd.
Ser man i stället på en verklig bild av situationen finns problemet kvar men är mindre. MP och V är för oseriösa för att riktigt tas på allvar i försvarsfrågan. C totalvägrar varje samtal med SD så de kommer att vägra delta. Kvar är då en bred uppgörelse med team Tidö. Vilket Andersson tycker är ett snäpp värre än Draculas slott.
Så Andersson måste upprepa sin breda överenskommelse för att dölja att det är ett samtal som inkluderar SD. Att säga vilka man pratar med kommer att orsaka problem.
Ett tydligt exempel är DCA-avtalet med USA. Väldigt förenklat är det överenskommelsen mellan Sverige och USA om gemensamt försvar. Det inkluderar frågor som militärbaser, materiel och annat på svensk mark. Avtalet är inte klart utan kommer att läggas som proposition sent i vår. I dagsläget är V emot ett sådant avtal eftersom de tror att det kommer innehålla flera punkter som de ogillar för mycket.
Hur kan Andersson bilda regering i en sådan situation? Regeringen måste vara ense i frågan, grundlagen förhindrar att man reserverar sig. Alternativet är att inte ta med V i regeringen, något som partiet säger sig kräva. Alternativt att redan denna mandatperiod skapa en allians med Tidöpartierna som lyfter bort försvarspolitik från regeringen och till riksdagen. Det skulle rädda relationen till V och MP eftersom de antingen inte är del av regeringen eller att regeringen bara verkställer en överenskommelse.
Det är roligt att Andersson redan nu har problem med att hennes regeringsunderlag inte ens av henne uppfattas som regeringsfäiga. Det är ännu mer roande att hennes linje är att hon ska förhandla med Åkesson för att få SD-regeringen att dansa i takt.
Ibland kan det vara en god idé att tänka efter innan man låser sig genom retoriska grepp.
Läs även: Facket, Tesla och viljan till makt
