Hjort: Varför försvaras pedofilers anseende?
När föräldrar varnade varandra för en dömd barnförbrytare dömdes de själva. I ett land där sanning kan vara brottslig har något gått fundamentalt fel. Det är olagligt att varna för en dömd pedofil – men fullt lagligt att släppa honom fri.
Den misstänkte mördaren i Rönningemordet, Vilma Andersson, är sedan tidigare dömd. År 2019 dömdes han för försök till kidnappning av ett barn, och enligt domstolen var avsikten att skada barnet.
Straffet var löjligt: två år och fyra månader i fängelse, samt ytterligare ett par veckor för hot mot personal i fängelset. Ingen kan på allvar tro att ett sådant straff förhindrar framtida brott.
När Vilma Andersson släpptes och återvände till Ekerö uppstod därför en omfattande oro. En person som har försökt kidnappa ett barn skapade panik bland många föräldrar – fullt begripligt och lätt att sympatisera med.
Föräldrar började varna varandra. Bland annat delades flygblad ut i brevlådor med bild och varning. På sociala medier fortsatte varningarna att spridas.
En man lade upp ett foto av ett sådant flygblad på Facebook. Inlägget publicerades i en sluten grupp med cirka 200 medlemmar. Men Vilma Andersson var själv medlem i gruppen, under falskt namn, och anmälde händelsen till polisen.
Ärendet gick till domstol och mannen fälldes. Domstolen slog fast att det skadar Vilma Anderssons anseende om det blir allmänt känt att han är en person som har försökt kidnappa ett barn. En ganska självklar slutsats. Men att informera är också något man rimligen borde få göra. Vad är viktigast: Anderssons anseende eller allmänhetens trygghet?
Mannen som publicerade inlägget dömdes att betala 15 000 kronor i skadestånd till den dömde gärningsmannen för att ha informerat andra om att deras barn kunde vara i fara. Det är tyvärr nödvändigt att påpeka att detta inte är ironi eller satir – svensk lagstiftning fungerar faktiskt så här.
Det ska understrykas att domstolen i detta fall tillämpade lagen korrekt. Problemet ligger inte i rättstillämpningen utan i lagstiftningen själv. Svensk förtalsrätt utgår inte från om en uppgift är sann, utan från om det anses ”försvarligt” att sprida den – även när uppgiften gäller en lagakraftvunnen dom. Det innebär att domstolar tvingas väga en dömd gärningsmans anseende mot allmänhetens intresse av information, och i dag väger anseendet ofta tyngre. Det är denna prioritering, fastslagen av lagstiftaren, som är orimlig. Det borde givetvis ändras.
I Sverige anses det alltså viktigare att en dömd sexualförbrytare skyddas från anseendeskada än att föräldrar får veta att det finns en farlig person i deras närhet. Varför ska någon över huvud taget bry sig om en sådan persons anseende?
Samma princip låg bakom fallet där Ebba Busch accepterade ett strafföreläggande. Hon berättade att personen hon befann sig i konflikt med tidigare dömts för ett grovt brott mot en annan människa. Eftersom detta ansågs skada personens anseende dömdes hon. Brottslingar har alltså rätt att inte bli bedömda utifrån vad de faktiskt har gjort.
Det som ger detta ytterligare ett lager av absurditet är att det sannolikt även är brottsligt att återge vad Busch sade. Medier kan alltså inte rapportera om vad hon avslöjade om mannens brottslighet, eftersom även det skulle kunna skada hans anseende. Svensk lag fokuserar på syftet med informationsspridningen – och där bedöms människor uppenbart olika.
En rimligare princip vore att förtalsmål avgörs utifrån sanningshalten i det som påstås, inte huruvida någon kan uppleva sitt anseende skadat. Så länge uppgifterna är sanna borde det vara tillåtet att sprida dem. Även, eller kanske framförallt, när det handlar om pedofiler, våldsverkare och andra dömda brottslingar.
Det borde till och med vara tillåtet att sprida domar till grannar till personer man upplever som farliga. Om det är obehagligt för den dömde får det ses som en konsekvens av handlingarna – en del av straffet.
För det barn som utsatts för övergrepp är situationen oändligt mycket värre än för den gärningsman som tvingas konfronteras med sitt förflutna. Till skillnad från gärningsmannen har barnet aldrig valt något – barnet är ett offer.
Regeringen bidrar till problemet på två sätt. För det första behandlas personer som Vilma inte som allvarligt farliga individer, trots intressen som nekrofili och pedofili, utan placeras in i ett abstrakt narrativ om ”mäns våld mot kvinnor”. I stället för att hantera grundproblemet – att vissa människor inte bör vistas fritt i samhället – försöker man blidka resterna av en ideologisk rörelse.
För det andra riskerar man att ytterligare försvåra för företag som exempelvis Verifiera att sprida offentliga domar. Det är farligt.
Möjligheten att göra bakgrundskontroller, ta del av brottskartor och liknande information är viktig i ett öppet samhälle. Har man en misstänkt granne kan det vara avgörande att kunna kontrollera om det finns tidigare domar – och att kunna sprida den informationen.
Tvärtom borde man överväga om inte domstolarna själva borde publicera dömda personer och deras brott, exempelvis genom regelbundna offentliga sammanställningar. Pedofiler och andra grova brottslingar ska inte kunna gömma sig bakom påståenden om anseendeskada.
Allmänheten har rätt att få veta.
Läs även: Tvåminutershatet mot Henrik Jönsson
Följ mig gärna på X/Twitter