Socialdemokraternas tvångsblandningspolitik föll inte i särskilt god jord. Men i stället för att skrota förslaget flyttades det från integrationspolitiken till bostadspolitiken. Tanken finns kvar men hanteras nu av andra personer, i hopp om att frågan ska försvinna från debatten.

Förslaget har många brister. En sällan diskuterad aspekt är hur lite svenskar umgås med sina grannar. Skulle en familj från Mellanöstern flytta in i ett hyreshus i Bromma, på Lidingö eller i liknande områden, är det inte sannolikt att de omedelbart blir bjudna på fika, middag eller annat socialt.

Även om det sker krävs det mycket mer för att vänskap och den önskade integrationen ska uppstå. Möjligheten att grannarna tar över ansvaret för integrationen varierar enormt beroende på om det är en akademiskt utbildad familj, en med begränsad läskunnighet eller med svaga språkkunskaper.

Med andra ord: risken är stor att områden slås sönder utan att man uppnår något.

Det finns dessutom ett liknande problem från ett annat håll.

Om man bygger lägenheter i ett villaområde och de läggs ut i den ordinarie bostadskön finns två risker. Den ena är att lägenheterna går till äldre svenskar som säljer villan och vill bo kvar i området, eller till dem som vill flytta till ett typiskt villaområde men slippa trädgård och få en mindre bostad.

Den andra risken är att de familjer som erbjuds lägenheterna av integrationsskäl helt enkelt tackar nej. Att bo nära släktingar och vänner, där människor liknar en själv, är i många fall mer attraktivt än att vara isolerad i ett annat område.

Utanförskapsområden uppstår inte bara för att människor inte kan flytta därifrån, utan också för att människor vill bo nära andra som liknar dem. Det är inte konstigare än att svenskar, kineser, italienare eller andra grupper bosätter sig nära varandra utomlands.

Risken är att tvångsprojektet slutar i en pannkaka från två håll: man bryter upp ett område och får noll integration. Men det finns en möjlig lösning.

Lösningen är varianter av social housing – att kommunen öronmärker bostäder för vissa typer av familjer och att de aldrig ingår i det öppna beståndet. Tilldelning och prissättning skulle då skötas av kommunen vid sidan av den ordinarie bostadsmarknaden.

I en mild version öronmärks en del av lägenheterna, som kommunen sedan hyr ut till behövande familjer eller personer. I dag finns detta redan i olika former, och ibland är det en del av hur områden byggs, även med privata värdar.

Men en sådan modell påverkar knappast den stora integrationen. Det handlar helt enkelt om för få familjer för att göra någon större skillnad. Om exempelvis var tionde familj i området är migranter – vad spelar det för roll? På hundra lägenheter kanske det handlar om tio familjer. Ska man ha en rimlig integrationseffekt borde någonstans kring var tionde i ett område vara ditplacerade.

Därför är en mer fungerande lösning är att i stället dedikera hela hus. Det blir en modern motsvarighet till de Barnrikehus som infördes 1935, bostäder avsedda för särskilt utsatta familjer – då barnrika och mindre bemedlade.

Social housing har dock aldrig varit en idé som Socialdemokraterna ställt sig bakom. Det finns en stark ovilja mot den stigmatisering som sådant boende anses föra med sig, på samma sätt som man motsätter sig behovsprövade barnbidrag.

Partiet säger nu tydligt nej till att tvångsblandningen skulle leda till social housing. Motståndet verkar bottna i den gamla uppfattningen att man inte ska peka ut och stigmatisera ekonomiskt svaga. En annan förklaring är sannolikt att protesterna skulle bli starkare om det blev tydligt att det är Socialtjänsten som väljer ut dina grannar. Social housing slutar, av lätt insedda skäl, sällan med grannsämja och goda relationer.

En stor drivkraft bakom priserna i villaområden är just segregationen: människor vill bo med andra som liknar dem i inkomster, utbildning och livssituation. Att Socialtjänsten skulle börja placera ut nya grannar är inte en lockande tanke.

Det gäller sannolikt åt andra hållet också. Det talas ofta om relativ fattigdom – människor som klarar sig, men som far illa eftersom de är fattigare än andra. Den relativa fattigdomen skulle bli mycket stor om mindre bemedlade familjer placerades i Bromma, Täby, Lidingö eller liknande villaområden. Kontrasterna, inte minst i skolan, mellan en migrantfamilj som lever på bidrag och höginkomsttagare med svensk bakgrund skulle bli enorma. Att det slutar i mobbning snarare än integration är ingen vågad gissning.

Att en familj som inte kan försörja sig skulle vilja flytta till förorter där villorna kostar kring 10 miljoner är tveksamt. De vet att barnen kommer att bli ensamma och riskerar att mobbas. Det finns många skäl att inte kasta sig på erbjudandet om en sådan bostad.

Tanken med Socialdemokraternas tvångsblandning är knappast att skapa social housing. Men risken är uppenbar att det slutar där när det visar sig att förslaget inte fungerar. Bostäderna kommer att efterfrågas av svenskar och undvikas av migranter. Grupperna kommer sannolikt varken vilja eller välja att integreras – och områdena blandas till ingen nytta.

Risken är påtaglig att tvångsblandningsprojektet misslyckas och att man till slut inför någon form av social housing i ren desperation. Resultatet blir då förmodligen ännu sämre än många föreställer sig i dag.

Läs även: Tidöregeringen levererar men misslyckas med att berätta det

Följ mig gärna på Twitter/X