Kvinnor som gång på gång gör politiska blundrar försvaras ofta med att de genom att vara starka hotar män och utmanar ett patriarkat. Att folk skrattar åt och driver med dem handlar mer om att de är kvinnor än att de är dumma. Vad de hotar är snarare meritokrati än manlighet.
Skriver man om Annika Strandhäll, Mona Sahlin, Märta Stenevi eller många andra kvinnliga politiker kommer nästan alltid samma försvar för dem: Män är rädda för starka kvinnor.
Läs även: Ahmed: Strandhäll är politikens Kim Kardashian
Tanken är att kritiken mot dem handlar om att det är kvinnor som vågar ta plats, synas och ställa krav. Män, i huvudsak, vill skydda sin kollektiva makt och slår tillbaka för att skydda sina privilegier.
Läs även: Skogkär: Ibland är politikerförakt det enda rimliga
Utan att kunna tala för alla män är inget mer främmande än att det handlar om kvinnor. Det stora problemet med kvinnor som Strandhäll, Sahlin och Stenevi är inte att de är kvinnor utan att de är korkade. Det är inte mer komplicerat än så. På samma sätt som Morgan Johanssons tillkortakommande inte är hans längd utan hans kognitiva förmåga.
Försvaret ”rädd för starka kvinnor” är på sitt sätt lika dumt som dem man vill skydda. Vill man värna dem är det bättre att lyfta fram deras storhet och vad de gjort som är bra. Det går ypperligt att ta ett blankt papper och lista deras styrkor. Vad som får dem att vara så bra eller kanske till och med förebilder.
Svensk politik saknar inte starka kvinnor. Kvinnor som kan stå på egna ben. I regeringen har vi Anna Tenje, Maria Malmer Stenergard och Romina Pourmokhtari. Riksdagen har Boriana Åberg, Gulan Avci, och Helena Lindahl. Ser man historiskt finns Margret Thatcher, Golda Meir och en nutida är Nikki Haley. De flesta kan att lägga till och ta bort fler namn på kompetenta kvinnor.
Det är kvinnor som är starka, dugliga och står på egna meriter. Ingen skulle få för sig att tro att kritiken mot Thatcher handlade om att en kvinna tar plats. Eller att ilskan mot Pourmokhtari eller Malmer-Stenergard inte handlar om skiften i politik utan att de utmanar ett patriarkat. Även om Pourmokhtari har utmanat det klimatindustriella komplexet.
Tanken med demokratisk representation är ju att någon som tycker som jag och förhoppningvis är lite smartare än jag är ska ta hand om mina intressen. Det kallas meritokrati, att demokratiskt lyfta fram personer som kan vara lämpade att styra eller något annat. Att lyfta fram kvinnor enbart därför att de är kvinnor hotar inte några redan förlegade patriarkala strukturer, men däremot hotar det meritokratin och i förlängningen demokratin om människor utses av identitetspolitiska skäl i stället för duglighet för uppdraget.
När hörde du senast någon som pratade om den kunniga Strandhäll eller den pålästa Sahlin? I stället tycks stödet komma från något slags dröm om att ”det kunde vara jag”. Felsluten, slarvet och de återkommande bristerna i kunskap ger ett slags hopp. Kan hon, så kan jag.
Kanske ringer de från regeringen och frågar lilla mig. Ett slags politisk Harry Potter där en vilsen person kan känna igen sig i politikern och känna att det där, det är jag. Hade jag bara valt politiken så hade jag också kunnat nå toppen. Det kunde ha varit jag.
Mönstret ändras när man politiskt byter sida. När moderaten Beatrice Ask ville skicka gredelina kuvert till de som var misstänkta för sexköp var det ingen som hävdade att hon var en stark kvinna. Det var klarspråk. När Birgit Friggebo ville sjunga ”We shall overcome” hotades inte patriarkatet, inte heller när folkpartisten Karin Pilsäter tyckte att Volvo var det svenskaste som fanns, nästan lika svenskt som spagettin.
Den envishet, eller kanske envetenhet eller enfald, som får de kvinnor som får män att känna sig ”hotade” är nästan alltid från vänster. Ständiga grodor och att aldrig flyttas bort från politiken utan i stället uppåt – partiledare, språkrör, ministrar och ordföranden för kvinnoförbund – syns oftare från vänster. Kanske är förklaringen att det finns en mer inkluderade kultur där. Inte bara klassens ljus ska få nå toppen utan också de som är mer av medelmåttor och ibland värre tillåts gå hela vägen.
För att vara tydlig. Att vara korkad i politiken är inte en kvinnligt privilegium. Det finns gott om sådana män också. Men där är det ärligare. Morgan Johansson, Anders Ygeman eller Per Bolund beskrivs inte som hot mot andra mäns manlighet.
Ingen försvarar korkade män med att de utmanar strukturer eller får andra män att känna sig hotade. De blir accepterade eller inte accepterade för de dumskallar de är. Kanske är det enklare och mer rättvist.
En intressant betraktelse är att till exempel Magdalena Andersson sällan lyfts fram som en av de som får män att känna sig hotade, trots att hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon får i stället stå på egna meriter. Kanske för att hon mer är ett hot mot plånboken än mot manlighetsideal.
Kvinnorna som påstås få män att känna sig hotade tycks snarare ha ett glapp mellan sin kompetens och storleken på plattformen än briljera intellektuellt.
Det är inte kroppen utan knoppen som är problemet.
Läs även: Målet med reduktionsplikten var 30 kronor per liter
