När jag varit i Sverige några veckor fick jag höra att det var ”rasistiskt” att hissa den svenska flaggan. En invandrad väninna och jag promenerade genom ett vackert område i Göteborg där den svenska flaggan vajade vid många av husen. Min väninna suckade och sade:
– Usch, jag orkar inte med de här rasisterna.
– Rasister? frågade jag i chock medan jag tittade undrande på de fina husen och de vajande svenska flaggorna.
– Folk som viftar den svenska flaggan är rasister som röstar på det nazistiska partiet, sa hon och ryckte på axlarna.
– Vad i hela friden har jag flyttat till? tänkte jag för mig själv.
Det tragiska är att väninnan hade bott i Sverige i fyra år och inte kunde svenska, men hon kunde detta: Att hissa den svenska flaggan var rasistiskt.
Läs även: Salomon Schulman: Nationaldagsbetraktelse
Fastän jag var ny i Sverige så kände jag i den stunden att Jemens inbördeskrig och islamistiska problem bleknade i jämförelse med Sveriges identitetsproblem. Hur kan något så enkelt som att hissa flaggan för den nation man bor i vara rasistiskt? Har folk tappat all förståelse för vad rasism är? Till min förvåning var väninnans åsikt inte ovanlig.
Man kan säga att min invandrade väninna var ”välintegrerad” i den kulturella och nationella oikofobi som Sverige lider av.
– Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker, sade Mona Sahlin en gång.
Svensk kultur är inte bara midsommar och sådana ”töntiga saker”. Jag kan möjligtvis förstå att för en svensk som Mona, som är född och formad i Sverige, så kan den svenska kulturen verka tom, tråkig och fylld med ”töntiga saker”.
Men jag, en invandrare, upplever att den svenska kulturen är rik, komplicerad och värd att studera och bevara. Jag har svårt att assimileras in i den svenska kulturen, men inte för att den inte finns, utan för att språket är svårt och svenskarnas homogenitet gör det svårt att smälta in.
Midsommar, påsk och jul är inte ”töntiga saker”. De är starka markörer för den svenska historien, kulturen och identiteten som binder ihop svenskarna. Det svenska språket med alla dess särdrag och sjungande ljud är inte töntigt, det är en sällsam del i vad som skapar en särart och en kulturell identitet.
Flyktingar och invandrare kommer till Sverige i hopp om att finna trygghet, kärlek och ett värdigare liv än det man har möjlighet till i landet som man föddes i. Man har på ett eller annat sätt svikits av sitt hemland och utvandrat för att finna något nytt och sunt. Så varför vore det rasistiskt att vifta med den svenska flaggan? Flaggan som symboliserar landet som öppnade sina armar för en när man var på flykt eller behövde en trygg hamn.
Själv har jag svikits av Jemen, av den muslimska lagstiftningen som fastställer att jag bör mördas för att jag lämnade islam, av arabvärlden. Varför skulle jag vilja komma till Sverige och vifta med den jemenitiska flaggan i stället för den svenska flaggan? Varför skulle jag känna förakt för landet som räddade mitt liv istället för att uppskatta och älska det?
Läs även: Annika Borg: Glad nationaldag, Sverige, men hur står det till?
Det är konstigt att invandrare och flyktingar lyfts fram när de är stolta över sina hemländer, sin historia och sitt arv, samtidigt som det plötsligt verkar bli jobbigt och ”rasistiskt” när en svensk gör det.
Özz Nujen kom till Sverige ”för att få vara kurd”. Om kurden får vara kurd i Sverige, varför får inte svensken vara svensk i Sverige? Varför blir flyktingar och invandrare som vill bli svenskar ”husblattar”? Den människosynen, som finns hos många skribenter och människor i Sverige, gör det otroligt svårt för människor som vill integreras att bli en del av Sverige.
I ett Sverige där den svensk som hissar den svenska flaggan ses som rasist blir flyktingar och invandrare som hissar den svenska flaggan ”husblattar”. Ett sådant identitetslöst och självföraktande samhälle är dömt att misslyckas. Svenskar såväl som invandrare borde kunna hissa den svenska flaggan och vara stolta över det som Sverige genom tiderna har åstadkommit, från den allmänna välfärdsstaten till kvinnors rättigheter och hbtq-rättigheter.
Vi borde bevara den särart som Sverige är. Vår frihet borde utvecklas, inte avvecklas.
Våldtäktstalen borde minska. Våra gator borde bli tryggare, framförallt för kvinnor, och skjutningar samt bombdåd på öppen gata borde vara lika sällsynta här som i andra i-länder. Men så ser det inte ut idag och det kan bli ännu värre framöver.
För några månader sedan hörde en jemenitisk flykting, som precis kommit till Sverige, av sig till mig. Han ville få råd om integrationen och språket i landet han kommit till. Kortfattat sade jag till honom:
– Den svenska kulturen är vacker och rik, det svenska språket är komplicerat på ett underbart sätt, och den svenska flaggan visar på stolthet över det vackra Sverige som tagit emot oss och blivit vårt nya hem. Uppskatta vår frihet, sekularism, fredlighet och flagga. Lär dig språket så snabbt som möjligt, förstå och ta till dig de normer och sociala koder som binder ihop svenskarna – och du kommer att älska Sverige.
Det jag sade till honom då var allt som jag hade behövt höra när jag kom hit.
Luai Ahmed är en 27-årig skribent, debattör och författare till boken ”Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden”. I Jemen var han chefredaktör för ungdomspapperstidningen YoO Magazine och studerade International Business Administration på International Lebanese University.
