Den 1 oktober 1982 lanserades Digital Audio Compact Disc – här hemma i Sverige mer känd kort och gott som CD-skivan. Med en kapacitet om 650 MB erbjöd den vid tiden ett revolutionerande lagringsmedium, att jämföra med en hårddisks typiska utrymme om cirka 10 MB. Men det var inte för data som CD-skivan primärt utvecklades utan för distribution av musik.

De två bolagsjättarna Sony och Philips gjorde något så unikt som att i form av ett gemensamt joint venture-projekt utveckla CD-skivan. Instrumentell i denna utveckling var en nära vän till Sonys grundare och VD Akio Morita – nämligen den klassiska musikens stora fixstjärna, österrikiske dirigenten Herbert von Karajan (1908–1989). Philips’ artikelserie om The history of the CD lyfter särskilt fram Karajans bidrag i att etablera CD-skivan som det nya musikmediet: ”conductor Herbert von Karajan was a big advocate of the Compact Disc. At a press conference where he stated his support for the system, he compared music on traditional records to ‘gas lighting’.”

Under sin 60-åriga karriär dirigerade Karajan över 1 000 inspelningar och sålde mer än 200 miljoner skivor. Även om exakt jämförbara siffror är svåra att fastställa, kan det konstateras att Karajan troligen sålt fler skivor än såväl The Rolling Stones och Queen som Whitney Houston och Celine Dion. Med Pavarotti som god tvåa med cirka 100 miljoner sålda skivor, spelar Karajan i en egen liga i termer av att ha spridit den klassiska musiken till världens olika hörn.

Läs även: Tholin: Tennisens tre tenorer – Djokovic utmanar Federer om Pavarotti-positionen

Världens största CD-box

Det var kring millennieskiftet som försäljningen av CD-skivor toppade vid nästan 950 miljoner exemplar per år i USA, för att förra året ligga på blott drygt 30 miljoner (en minskning med 97 procent). Det mesta tyder på att det en gång ledande musikmediet nu sjunger på sista versen. Det är just därför som det är värt att lyfta fram den största CD-utgåvan som någonsin gjorts: Herbert von Karajan – Complete Recordings on Deutsche Grammophon and Decca (Universal Music, 2017). Deutsche Grammophon (DG), flaggsskeppsbolaget inom klassisk musik, producerade i oktober 2017 en ”Official Unboxing Video” – dedikerad till ”The biggest box set in history”.

Utöver 330 CD-skivor rymmer denna utsökt utformade box i vit läderimitation också 24 DVD- samt två Blu-ray Audio-skivor; sammantaget drygt 405 timmars musik, på 356 skivor, till en vikt om nära 15 kilo. Eftersom samtliga 330 CD-skivor tidigare getts ut i LP-format har nostalgin kunnat maximeras genom att varje enskild titel ligger instoppad i en nedkrympt version av det ursprungliga LP-konvolutet. Med en begränsad upplaga om 2 500 exemplar har boxen alla förutsättningar att bli ett samlarobjekt. Något ytterligare som talar för detta är att lägsta priset på eBay i skrivande stund är 44 400 kr – nästan 500 procent mer än de 7 500 kr som undertecknad betalade i februari 2019. (Om CDON fortfarande kan leverera till de 9 199 kr som i skrivande stund torgförs finns således ett ansenligt potentiellt arbitrage att hämta för den företagsamme.)

Mycket tyder på att denna box utgör den sista toppen av en snart svunnen epok: Om 1600–1800-talen präglades av musiklyssnande uteslutande genom liveframföranden, innebar 1900-talets teknologiska utveckling möjligheten att konservera musiken på fysiska skivor. Den store musikteoretikern och kritikern Eduard Hanslick (1825–1904), som verkade vid Wiens universitet under andra halvan av 1800-talet och betecknas som fadern av den formalistiska skolan, stipulerade i sin banbrytande skrift Vom Musikalisch-Schönen (1854) följande fundamentala tudelning beträffande musiken som konstform:

…giving consideration to the division of music into composition and reproduction, which is one of the most important special features of our art, wherever this division contributes to our understanding of a musical phenomenon. (On the Musically Beautiful, 8 uppl., [1891] 1986, s. 48f.)

Läs även: Våroffer – förgylld musikalisk modernism för avlägsna utomjordingar

Albumet i vardagsrummet

Ett musikverks notbild (partitur) förevigar dess objektiva existens – det vill säga oberoende av hur, var och vilka det framförs. Hanslick fick dock aldrig uppleva möjligheten att lyssna på de tre föregående seklens rika musikskatt i sitt eget vardagsrum, vilket var den revolution som den fysiska skivan som lagringsformat innebar. Om 1900-talets första halva begränsades till endimensionellt monoljud, öppnades tredimensionaliteten när det analoga stereoljudet introducerades under 60-talet. Även om digitala inspelningar började redan med 70-talets LP-skivor, var det först när CD-skivan lanserades 1982 som även lagring och avkodning kunde ske digitalt.

I september 1989 meddelade DG, som ett av de första skivbolagen, att den parallella utgivningen på analog LP och digital CD skulle upphöra, till exklusiv förmån för det nya digitala formatet. Det var just inom den klassiska musiken som CD-skivan innebar avgörande förbättringar genom dess kraftigt reducerade brusnivå och flerfaldigt utökade dynamikomfång jämfört med LP:n. Åter enligt Philips’ utsökta artikelserie om The history of the CD:

In terms of performance the switch from analogue to digital audio processing is a more far reaching one in the history of the gramophone record than that from mechanical to electronic recording and reproduction at the beginning of the last century.

Jag och flera andra med mig skulle emellertid göra gällande att den största revolutionen som skivformatet medförde var albumet, som introducerades 1948 av amerikanska skivbolaget Columbia. Detta metamedieformat avgjorde nämligen hur flera generationer av mänskligheten kom att lyssna på musik – den därmed så kallade albumeran. Albumet rymde rent tekniskt upp till 26 minuter musik per respektive A- och B-sida, men omfattade i praktiken snarare omkring 45 minuter musik. Detta motsvarande antingen ett tiotal låtar eller en kombination av två (kompaktare) klassiska sonater, symfonier eller solistkonserter.

Även om dubbelalbumet dök upp på 60-talet (särskilt The Beatles’ White Album), som naturligen möjliggjorde dubbelt så mycket musik, var det CD-skivans längd som sedermera omdefinierade albumformatet: initialt upp till 74 minuter, sedermera 80 minuter (från 90-talet och framåt). Först nu blev det möjligt att få in merparten av de stora 1800-talsverken – Beethovens 9:e symfoni och 13:e stråkkvartett, Mendelssohns 2:a och Berlioz’ fantastiska symfoni (inklusive Scherzo-reprisen), Bruckner och Mahlers respektive nio symfonier – på en och samma skiva. Poängen är att albumet sammanband lyssnandet i längre sjok, vanligen som hela verk, men inte sällan som hela cykler.

I vår samtida streaming-era synes det vara få som avnjuter hela Beethovens 9:a i ett sammanhängande svep. På Spotify har Karajans 1976/77-inspelning dubbelt så många spelningar av sats 2 som av sats 3, medan sats 4 med ”An die Freude” (numera Europahymnen) har tre gånger fler. Ur detta perspektiv utgör Karajan-boxens 330 CD-skivor den ultimata antitesen, med fullständiga symfonicykler av Beethoven, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Bruckner och Tjajkovskij i kombination med en handfull kompletta Verdi- och Puccini-operor jämte Wagners monumentala Nibelungens ring.

Läs även: #OscarsSoWhite? Nej, snarare #AcademySoStupid!

Das Wunder Karajan-eran

För oss med viss nördig läggning har musikskivan inneburit möjligheten att skapa stora samlingar av inspelningar. Vad är meningen med att äga flera versioner av världens mest sålda album, Michael Jacksons Thriller (1982)? Tja, egentligen ingen större – något som dock ändrar sig om det i stället gäller Beethovens 9:e symfoni eller Stravinskijs Våroffer. Åter till professor Hanslick och musikens inneboende tudelning:

The same piece disturbs or delights, according to how it is animated into resounding actuality, just as one and the same person is at one time seen as full of rapture, and at another time, dull and despondent. The most artistically contrived music box cannot move the hearer, yet the simplest street singer will do this if he is heart and soul caught up in his song. (On the Musically Beautiful, 8 uppl., [1891] 1986, s. 49.)

Utöver den rent konstnärliga dimensionen finns därtill den teknologiska, med andra ord själva inspelningstekniken. Det är därför som undertecknad äger bortåt 10 000 CD-skivor, men troligen inte mer än cirka 2 500 timmar unik musik (under antagandet 60 minuter per skiva och fyra versioner per verk i genomsnitt). Effekten är delvis densamma i Karajan-boxen, om än med snarare två versioner per verk i genomsnitt. Däremot innehåller den tre versioner av centrala verkcykler såsom Beethovens nio symfonier, Brahms’ fyra symfonier, Strauss’ tondikter samt Tjajkovskijs 1:a pianokonsert och tre sista symfonier. Det är om dessa som denna artikels andra del kommer att handla.

Det var i september 1938 som Karajans framförande av Wagners Tristan und Isolde vid Berlins statsopera ledde till den numera notoriska rubriken ”Das Wunder Karajan”. Även om Karajan gjorde avgörande insatser i ensemblebygget av Wienerfilharmonikerna och framför allt nybildade Philharmonia Orchestra i London, var det med Berlinerfilharmonikerna som han de facto skapade en hel era – till den milda grad att han blev den klassiska skivmusikens inofficiella ansikte. 1955 valdes Karajan till orkesterns chefdirigent, en position som förblev i hans besittning under 34 år innan han avgick i april 1989, blott tre månader före sin bortgång.

Den nivå av teknisk perfektion och sammetsljudmässig skönhet som Karajan uppnådde med ”sin” orkester – the Karajan sound – är något unikt i moderna musikhistorien. Om detta kom till priset av hans i mångas ögon diktatoriska ledarstil kan vi vara rätt säkra på att 2000-talet, åtminstone inte i västvärlden, kommer att få uppleva något liknande igen. Det är därför som världens största skivbox står som något av ett omistligt monument – sista toppen – av en snart svunnen epok, där musiken var artefaktisk, lyssnandet albumbaserat och dirigenten superstjärnan.

Läs även: Sverige på nedre Eurovision-halvan trots slug tonartsdoping