CAMBRIDGE – Den nuvarande kontrasten mellan lugn på de finansiella marknaderna och underliggande sociala spänningar är måhända mer påtaglig i Latinamerika än någon annanstans. Frågan är hur länge denna starka dissonans kan fortgå.

För tillfället fortsätter regionens ekonomiska siffror att förbättras och skuldmarknaderna förblir kusligt opåverkade. Men en sjudande ilska sprids på gatorna, särskilt (men inte enbart) i Colombia. Och med det dagliga antalet nya covid-19-fall i Latinamerika, som redan är fyra gånger högre än medianen för tillväxtmarknader, när en tredje våg av pandemin nu sätter i gång, står regionens 650 miljoner invånare inför en stundande humanitär katastrof.

Alltmedan den politiska osäkerheten ökar har kapitalinvesteringarna stannat av i en region som redan är ansatt av en låg produktivitetstillväxt. Än värre är att en generation av latinamerikanska barn har gått miste om nästan halvtannat års skolgång, vilket ytterligare underminerar hoppet om att hinna i kapp Asien, för att inte tala om USA, när det gäller utbildning.

För Kuba, Ryssland och Kina, vilka redan har ett brohuvud i Venezuela, innebär pandemin en chans till ytterligare inbrytningar. Marknaderna verkar lättade över att den troliga vinnaren av Perus presidentval, Pedro Castillo, en marxist, åtminstone tycks ha några konventionella ekonomiska rådgivare, men det återstår att se vilket inflytande dessa i realiteten får.

För övrigt är Latinamerikas ekonomiska siffror i år bara bra i den meningen att de inte är lika hemska som 2020, när produktionen sjönk med sju procent. Den Internationella valutafonden förutspådde i april att regionens BNP skulle öka med 4,6 procent år 2021 och senare uppskattningar ligger på närmare sex procent. Men i termer av per capita – som nu anses vara ett bättre sätt att mäta återhämtning från svåra ekonomiska kriser – kommer många latinamerikanska ekonomier inte att återvända till samma nivå som före pandemin förrän år 2022, eller senare.

Läs även: Kaushik Basu: Tre varningar för tillväxtekonomier

Oroväckande är att en stor del av regionens reala tillväxt i år härrör från stigande råvarupriser pådrivna av återhämtning någon annanstans, och inte från verkliga produktivitetsförbättringar som skulle kunna bibehålla inkomster genom råvarornas hela priscykel. För att ytterligare förvärra saker har låginkomsthushåll drabbats särskilt hårt av pandemin och den efterföljande ekonomiska nedgången.

För att förstå Latinamerikas politiska utmaningar behöver vi bara titta på dess två största ekonomier, Brasilien och Mexiko, vilka tillsammans står för mer än hälften av regionens produktion. Ytligt sett styrs de av raka motsatser: Brasilien av den högerinriktade president Jair Bolsonaro och Mexiko av den vänsterinriktade president Andrés Manuel López Obrador (allmänt känd som AMLO). Men de två männen har också betydande likheter.

Medan AMLO:s politiska instinkter grundar sig på 1970-talets radikala världsbild och Bolsonaro verkar präglas av en nostalgisk syn på militärdiktaturens era i Brasilien, så är båda opålitliga autokrater. Dessutom förblir båda ganska populära trots sina katastrofala felhanteringar av pandemin och en mängd andra dåliga ekonomiska beslut. AMLO stoppade bygget av Mexico Citys välbehövliga nya flygplats strax efter sitt tillträde i slutet av 2018, trots att projektet redan var en god bit på väg. Och trots att han kampanjade på ett löfte om snabb ekonomisk tillväxt, höll Mexikos BNP på att sjunka redan före pandemin – med 0,1 procent år 2019.

När Bolsonaro inte hotar med att skövla Amazonas har han framgångsrikt fortsatt att skylla Brasiliens problem på den vänsterinriktade oppositionen Arbetarpartiet (PT) som styrde landet fram till 2016. Flera av PT:s ledare, däribland den tidigare presidenten Luiz Inácio Lula da Silva, fängslades för korruption.

Icke desto mindre är det fullt möjligt att Brasilien, inom loppet av några år, återigen kommer att ha en vänsterinriktad president – måhända Lula, vars dom upphävdes i mars – medan Mexiko ånyo kan vara tillbaka i händerna på en centrist. Den framtida politiska kursen för de två länderna är svår att förutspå.

Varför blir då inte skuldmarknaderna skrämda av all denna osäkerhet? Delvis beror det på att de båda länderna har förblivit någorlunda konservativa i sin skuldhantering. Det är sant att Brasiliens statsskuld beräknas öka till nästan 100 procent av BNP i år. Men den är till största delen utfärdad i den egna valutan, och invånarna innehar så mycket som 90 procent av den totala statsskulden, jämfört med 80 procent för fem år sedan. Även företags utländska upplåning är begränsad och landets utländska skulder uppgår fortfarande bara till ungefär 40 procent av BNP.

Läs även: Francis Fukuyama: Pandemier och politisk prestation

Mexikos offentliga sektors skuld på 60 procent av BNP är lägre än Brasiliens. Trots all sin radikalism har AMLO hittills varit statsfinansiellt konservativ, likt Lula var i Brasilien. Lärdomen att skuldkriser kan sätta käppar i hjulen för populistiska revolutioner är väl inpräntad.

Visserligen har regeringar i hela regionen sjösatt överraskande stabila makroekonomiska svar på pandemin. Men de har betydligt mindre möjligheter än USA att fortsätta använda skuldfinansiering. För att öka utgifter och ta itu med ojämlikhet på ett hållbart sätt, måste de latinamerikanska länderna också hitta ett sätt att öka budgetintäkterna. Ironiskt nog började inte protesterna i Colombia som en reaktion på välfärdsnedskärningar, utan för att regeringen försökte höja medelklassens skatter för att kunna ge mer och bättre understöd till de fattigaste invånarna i landet under pandemin. Regeringar som försöker omfördela inkomster bör höja skatterna för mer välbeställda medborgare snarare än att skjuta problemen på framtiden med hjälp av ökande skulder.

Läs även: Michael Spence: Kina och Väst måste konkurrera på ett mer konstruktivt sätt

Under de senaste årtiondena har USA varit motvilligt till att bli djupt involverat i att lösa Latinamerikas problem, men måhända kommer detta att ändras. Till att börja med behöver regionen omfattande hjälp med vaccinering för att åter komma på fötter. USA kan också hjälpa genom att stärka handeln – särskilt genom att ta itu med den flaskhalseffekt som pandemin orsakat och genom att ta bort Trumperans kvarvarande protektionistiska åtgärder.

Största delen av Latinamerika är ännu långt ifrån de fruktansvärda förhållandena som råder i Venezuela, där produktionen har sjunkit med förbluffande 75 procent sedan 2013. Men, med tanke på den pågående humanitära katastrofen och att den politiska instabilitetens vålnad nu återigen visar sig även på andra ställen i Latinamerika, bör investerare inte ta en hållbar ekonomisk återhämtning för given.

Kenneth Rogoff
Tidigare chefsekonom vid Internationella valutafonden, professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Harvard University.