Milano – Vid de senaste G7- och Nato-mötena pekades Kina ut som en strategisk konkurrent, en beräknande handelspartner, ett teknologiskt hot, ett hot mot den nationella säkerheten, ett land som kränker de mänskliga rättigheterna och en global förkämpe för auktoritär politik. Kina fördömde dessa uttalanden, som dess ambassad i Storbritannien kallade ”lögner, rykten och grundlösa anklagelser”. De risker som sådan retorik innebär bör inte underskattas.

Många i västvärlden ogillar Kinas enpartisystem, precis som högljudda röster i Kina nedvärderar den västerländska liberala demokratin, som de menar går mot sin undergång. Den verkliga faran är dock att företrädare för båda sidor tycks ha anammat ett nollsummetänk, där de två sidorna inte enbart kan samexistera utan en sida måste ”vinna” över den andra.

Enligt en sådan logik måste båda sidor alltid försöka krossa sin konkurrent. Utifrån Kinas perspektiv försöker alltså västvärlden – särskilt USA – hejda Kinas uppgång (som i själva verket till stor del underlättades av USA). Medan västvärlden å sin sida tror att Kina är fast beslutet att utnyttja sin ekonomiska makt, inklusive sin enorma inre marknad, för att omforma det globala systemet till sin avbild och fördel.

Ju oftare ledare upprepar dessa narrativ, desto mer sannolikt är det att vanliga medborgare blir övertygade om att de är sanna. Ökad rädsla och förbittring från båda sidor ökar risken för att nollsummetänket göder självuppfyllande profetior.

Läs även: Ordkrig mellan USA och Kina om mänskliga rättigheter

Under tiden skymmer stormakternas fokus på bilateral konkurrens de behov som invånarna i tillväxtmarknader och utvecklingsekonomier har. Jo, Kina och västvärlden förespråkar en viss form av multilateralism. Men en obegränsad strategisk konkurrens förhindrar en effektiv multilateralism, inte minst genom att den stör handel och teknologiöverföring – en viktig drivkraft för utveckling.

Kina och västvärlden behöver skyndsamt anamma ett nytt tankesätt för att förstå världens tillstånd och sina egna platser i den. Ett sådant tankesätt måste först och främst acceptera att en korrekt reglerad ekonomisk konkurrens inte är ett nollsummespel.

Utifrån ett statiskt perspektiv främjar en normal ekonomisk konkurrens priseffektivitet och bidrar till att anpassa utbud och efterfrågan. Med ett dynamiskt perspektiv leder den till vad Joseph Schumpeter kallade ”kreativ förstörelse” – en kraftfull mekanism för att omvandla kunskap, idéer och experiment till nya produkter, tjänster och kostnadsreducerande processer. Med andra ord så leder en sund ekonomisk konkurrens till framsteg i termer av mänskligt välbefinnande.

Läs även: Kinas trebarnspolitik räcker inte

Det finns ingen anledning att tro att gränsöverskridande konkurrens inte kan ge samma fördelar. Erfarenheten visar snarare att det är möjligt så länge den underbyggs av rättsliga och regleringsmässiga strukturer och villkoren är lika för alla. Dessa förutsättningar, särskilt lika villkor, är visserligen svåra att skapa på en internationell nivå, men det betyder inte att det är omöjligt.

Strategisk konkurrens är något helt annat. Det finns trots allt kraftfull teknologi, ofta utanför försvarsindustrin, som har alternativa användningsområden och som främjar såväl ekonomiska som nationella säkerhetsmål. Ledare bör inte ge sken av att så inte är fallet.

Men det betyder inte heller att länder är dömda att spela ett nollsummespel med fokus på att göra (eller hålla) andra svaga. Kina och västvärlden bör i stället enas om att uppnå och bevara en viss grad av ekonomisk, teknologisk och militär jämlikhet. Detta innebär att man måste överge ansträngningarna att hindra spridningen av kunskap och teknologi – ett företag som sällan är effektivt i längden.

Läs även: Chris Patten: Så bör Kinas envägsdiplomati bemötas

En sådan ansats skulle undvika en större fragmentering av det globala ekonomiska systemet, något som är särskilt skadligt för tredje part. Och det skulle avskräcka från offensiv användning av militär eller teknologisk kapacitet, vilket är viktigt i en miljö där ingen sida litar på den andra.

Men ett system som minimerar behovet av tillit rättfärdigar inte en ömsesidig svartmålning. Det är inget fel med att föredra det egna landets styrelseskick, inklusive dess särskilda balans mellan individuella rättigheter och kollektiva intressen. Sådana preferenser baseras på faktorer som personlig erfarenhet, utbildning och värderingar. Inte på objektiva fakta. Det finns inga tydliga bevis för att ett visst styrelseskick garanterar ekonomisk och social utveckling. Både demokratier och enpartisystem har gett goda och dåliga utvecklingsresultat. Det verkar som om den viktigaste förutsättningen för utveckling är ledarnas engagemang för en inkluderande vision om mänskligt välbefinnande.

Läs även: Hotet från Kina: ”Det har blivit en säkerhetsfråga för hela världen”

När vi utgår från att vårt eget system är objektivt överlägset och demoniserar alternativen, leder det till en felaktig tolkning av den ekonomiska och strategiska konkurrensens villkor och möjliga utfall. Än värre är att konkurrensen om makt distraherar från mer produktiva aspekter av det ömsesidiga beroendet.

Ekonomisk, teknologisk och militär konkurrens är oundviklig. Frågan är huruvida den blir konstruktiv. Som det ser ut idag rör sig världen mot en jämvikt där så inte är fallet och där tredje part, eller ”icke-protagonister”, drabbas hårdast.

Men det är inte för sent att ändra kurs. Med tanke på bristen på information och förtroende samt de inblandade ländernas interna politiska dynamik kommer dock en sådan kursändring att kräva ett betydande mod från ledare på båda sidor. Det första steget för båda sidor är att avstå från den typ av provocerande retorik vi sett under senaste veckorna.

Michael Spence
Nobelpristagare i ekonomi, är professor emeritus vid Stanford University och Senior Fellow vid Hoover Institution.