STANFORD/GENÈVE – Covid-19-pandemin har skapat ett laboratorium för att testa hur olika former av samhällsstyrning fungerar i samband med en folkhälsokris, vilket i slutändan avslöjat en betydande variation i prestation. Till exempel har länder i Ostasien (Kina, Taiwan, Sydkorea och Japan) i allmänhet gjort ett bättre jobb med att bemästra pandemin än länder i Amerika och Europa.

Men skillnaderna i utfall handlar inte, som vissa har hävdat, om demokratiska kontra auktoritära styrelseskick. Bland de ostasiatiska länder som lyckats bäst finns såväl auktoritära stater såsom starka och livskraftiga demokratier. Skillnaden beror inte heller uteslutande på tillgång på ekonomiska resurser eller folkhälsoexpertis, då fattigare länder som Vietnam har presterat bättre än många rika länder.

Men, vad ligger då bakom skillnaderna i utfallen? Medan förklaringen onekligen är komplex, så finns det tre nyckelfaktorer som sticker ut ur ett samhällsstyrningsperspektiv: statlig kapacitet, social tillit och politiskt ledarskap.

Läs även: Lars Trägårdh: ”Nationalstaten är ett mirakel”

Betydelsen av statlig kapacitet må vara uppenbar, men den är icke desto mindre grundläggande. Ett land utan ett starkt offentligt sjukvårdssystem kommer inte att fungera i en pandemi. Något som gav ostasiatiska länder en stor fördel. Men allt handlar inte om statlig kapacitet. I Brasilien, där hälso- och sjukvårdssektorn har gjort stora framsteg på senare år, var en tillräcklig kapacitet inte tillräckligt för att förebygga en djupare kris.

Den andra faktorn, social tillit, har två dimensioner. En befolkning måste lita på sin regering. Annars blir efterlevnaden av besvärliga, men för folkhälsan nödvändiga, regler såsom självkarantän låg. Tyvärr har sådan ”institutionell tillit” minskat i Latinamerika och Karibien under de gångna tio åren. Det har också tilliten mellan medborgare, den andra dimensionen av social tillit. Och i många länder har med förödande konsekvenser låg social tillit samspelat med en hög grad av polarisering under pandemin.

Den tredje faktorn är politiskt ledarskap. Inom ramen för en samhällelig kris har de som befinner sig högst upp i den statliga hierarkin befogenhet att vidta avgörande åtgärder. Vilka dessa personer är och vilka incitament de möter kan ha stor betydelse för hur effektiva deras handlingar är. Vissa politiska ledare såg pandemin framför allt som ett hot mot den egna politiska lyckan och drog med denna utgångspunkt upp sin strategi. Andra tog sin roll som beskyddare av det allmännas intressen på allvar.

Läs även: Jakob Heidbrink: Regeringskrisen visar att Sverige behöver en ny grundlag

Resultatet av dessa olika politiska kalkyler speglas i såväl nationella pandemiresponsers effektivitet som hållbarhet. Politiskt ledarskap sker på många nivåer, men utan koordinering och samarbete över statliga hierarkier och sektorer blir responsen som helhet mindre effektiv.

Begränsad statlig kapacitet, låg social tillit och dåligt politiskt ledarskap är varningstecken på demokratiskt förfall. Globalt sett har pandemin visat att vi står inför en demokratisk nedgång och avslöjat utmaningar som under en längre tid har vuxit fram under ytan. Vi kan tänka på dessa utmaningar såsom redan existerande tillstånd som gjort länder mer eller mindre sårbara för pandemin.

Läs även: G7:s skatteavtal och hyperglobaliseringens slut

Redan före covid-19:s ankomst var Latinamerika och Karibien ansatta av social oro och politisk instabilitet, något som speglades i omfattande protester och växande populism. Regionens skadade grundvalar speglar ett fenomen som ibland kallas ”politiskt förfall”. När ett befintligt politiskt system misslyckas med att tillgodose kraven från en befolkning vars förväntningar ökat på grund av ekonomiska och sociala framsteg, så förlorar det till slut sin legitimitet och blir instabilt.

Efter en sammanhängande period av ekonomisk tillväxt upplever nu den nya medelklassen i Latinamerika att dess förväntningar inte möts, och konsekvenserna av detta håller på att bli fullt synliga. Frustration över en ständigt hög ojämlikhet och korruption har eldat på en tilltagande förbittring gentemot eliter som uppfattas använda det politiska systemet för att berika sig själva.

Det finns ingen enkel lösning på detta samhällsstyrningsproblem. Att investera i att bygga statlig kapacitet och social tillit kan ta lång tid och kräver ett gott politiskt ledarskap. Icke desto mindre kan politiska ledare i länder som nu upplever en ond cirkel av ineffektiv styrning i mötet med pandemin vara konstruktiva inom tre relaterade områden. Det första, och det mest omedelbara, är socialpolitik. Det är inte för sent att förbättra eller utveckla sätt att hantera hälsorelaterade, ekonomiska eller sociala konsekvenser av pandemin.

Läs även: Dum idé att göra patentundantag för covid-19-vaccin

För det andra, och mer generellt, måste länder i Latinamerika och Karibien ompröva de underliggande ”spelreglerna.” Något som skulle kunna inbegripa att bedriva skattepolitik med syfte att omfördela inkomster, att anta regleringar för att förebygga ett fåtal aktörers marknadserövring, liksom att skapa bättre sätt för civilsamhällets organisationer att delta i beslutsfattande och samhällets styrning. Detta är ett mycket mer långsiktigt projekt, men det kommer att vara avgörande för att skapa den sortens institutioner som krävs för att kunna hantera nästa pandemi.

Slutligen är det viktigt att förstå de koalitioner av aktörer som behövs för att åstadkomma dessa förändringar på ett demokratiskt sätt. Förändring kräver politisk mobilisering. När allt kommer omkring, så är det människorna – det vill säga vi alla – som skapar och upprätthåller de regler och den politik som vi har kommit att kalla ”institutioner.”

Francis Fukuyama, senior forskare vid Stanford University’s Freeman Spogli Institute for International Studies är direktör för FSI:s Center on Democracy, Development, and the Rule of Law och Stanfords Masterprogram i internationell politik.

Luis Felipe López-Calva är assisterande administratör och regional direktör för Latinamerika och Karibien vid FN:s utvecklingsprogram.