ITHACA – Världsbankens rapport Global Economic Prospects (GEP), som publiceras två gånger om året, är den viktigaste källan för att bedöma nuvarande och framtida utsikter för tillväxtmarknader och utvecklingsekonomier (EMDE). Den nyligen publicerade juniutgåvan är särskilt betydelsefull på grund av de varningar den innehåller.

Den som läser rapporten alltför snabbt kan lätt missa de dåliga nyheterna, för som i alla publikationer från internationella organisationer serveras de väl sockrade. Det är Världsbankens sätt att ta ansvar – undvik att väcka oro. Men beslutsfattare måste icke desto mindre ta hänsyn till de viktiga varningar som döljer sig i texten.

Juniutgåvan av GEP tar upp tre huvudpunkter. För det första håller världsekonomin på att återhämta sig efter pandemin. Men medan avancerade ekonomier, med framgångsrika eller snabbt framåtskridande vaccinationsprogram mot covid-19, verkar redo att återgå till, eller till och med överskrida, sina tidigare tillväxttakter, är utsikterna för EMDE mer skiftande.

För utvecklingsekonomier ser tillväxten ut att bli starkast i regionen Ostasien och Stillahavsområdet (EAP), där Världsbanken förutspår en BNP-tillväxt på 7,7 procent för 2021, det vill säga högre än Sydasiens 6,8 procent. I denna stora region har produktionen i Kina, Vietnam och Bangladesh redan överträffat nivåerna från före pandemin, och de två sistnämnda länderna, som börjat på en lägre nivå, är väl positionerade för fortsatt hög tillväxt.

Läs även: Dum idé att göra patentundantag för covid-19-vaccin

När det gäller potential är Indonesien ytterligare en ekonomi att hålla ögonen på. Men landets erfarenheter av pandemin har hittills varit blandade. Indonesien började med en aggressiv vaccinationsplan. Även om processen inte varit problemfri så ligger landet för närvarande, med 4,6 procent av befolkningen fullt vaccinerad, före många andra asiatiska länder, till exempel Sri Lanka (3,9 procent), Indien (3,8 procent), Thailand (3 procent) och Vietnam (0,1 procent).

Dessutom har den indonesiska regeringen under de senaste åren försökt genomföra strukturella reformer, som avreglering av arbetsmarknaden, genom att driva igenom en paketlag med syftet att skapa arbetstillfällen. Även om den har varit politiskt kontroversiell så tycks andra reformer ge utdelning. President Joko Widodos regering vidtog tidigt åtgärder för att sammanföra hanteringen av pandemin och ekonomin till en gemensam expertgrupp – Covid-19 Handling and National Economic Recovery Committee. På så sätt kunde regeringen undvika att paralysera ekonomin med sina försök att kontrollera pandemin, och därmed också till skillnad från vissa andra utvecklingsekonomier undvika att misslyckas på båda fronterna.

Som Della Temenggung från Prospera (ett australiskt-indonesiskt utvecklingspartnerskap) och hennes medförfattare påpekade i en nyligen publicerat artikel, har Indonesiens ekonomi presterat starkt under pandemin jämfört med andra ekonomier i regionen, just på grund av denna balans mellan virushantering och strukturella reformer. Världsbanken förväntar sig att Indonesiens tillväxt kommer att stiga relativt långsamt, från 4,4 procent i år till 5 procent i nästa år, men betonar landets stora potential på medellång sikt.

Läs även: Ekonomipristagare: Försumma inte försummade tropiska sjukdomar

Men för stora delar av utvecklingsländerna ser den medellånga sikten dyster ut. De stora globala skillnaderna i vaccintillgång innebär att fattigare länder sannolikt kommer att drabbas av upprepade vågor av coronaviruset och dess varianter under de kommande månaderna och åren. Och de kommer förmodligen att behöva hantera dessa utbrott genom att stänga ner delar av sina ekonomier.

Även inom EMDE verkar de fattiga ha fått lida mycket mer än de rika, och i vissa ekonomier har de superrika faktiskt det bättre ställt nu än före pandemin. Världsbanken uppskattar att covid-19 kommer att leda till att antalet människor som lever i fattigdom ökar med 143–163 miljoner under 2021, och att mer än hälften av dessa nyfattiga kommer att bo i Sydasien, främst i Indien. Problemet med Indien är inte dess ekonomiska bas – den är stark – men det faktum att dålig hantering av såväl ekonomin som pandemin innebär, som juniutgåvan av GEP uttrycker det, att ”förtroendet förblir lågt och balansräkningar påverkas negativt.”

Läs även: Francis Fukuyama: Pandemier och politisk prestation

Världsbankens andra varning gäller inflationen. Det långa kapitlet i den senaste GEP med titeln ”Emerging Inflation Pressures: Cause for Alarm?” förklarar situationen i detalj. Den som läser detta avsnitt förstår att frågetecknet bara finns där för syns skull. Ett utropstecken skulle ha passat bättre.

Ekonomer vet hur lite de vet om inflation. Vi kompenserar genom att vara överdrivet försiktiga och förespråka kraftfulla förebyggande politiska åtgärder redan vid första tecknet på stigande priser. Och den nuvarande situationen är oroväckande. Inflationen minskar vanligen under lågkonjunkturer. Men om vi jämför det senaste halvseklets fem globala lågkonjunkturer så har inflationsnedgången varit mer dämpad under den nuvarande pandemidrivna ekonomiska nedgången än under de tidigare. Inflationen har dessutom stigit snabbare sedan maj i år än i slutet av tidigare lågkonjunkturer.

Läs även: DEBATT: Macron och ett 30-tal världsledare efterlyser en ”New Deal” för Afrika

USA:s centralbanks linje är att den senaste tidens inflationsökning är en engångsjustering som orsakas av stora finanspolitiska tillskott. Det låter trösterikt, men ingen vet säkert. Om inflationen i de utvecklade ekonomierna fortsätter kan centralbankerna tvingas strama åt penningpolitiken. Det kan leda till högre inflöden av kapital till avancerade ekonomier och depreciering av EMDE-valutor. Något som medför stora risker med potentiellt förödande konsekvenser för världens fattiga.

Det tredje budskapet i juniutgåvan av GEP avser handeln, och det är inte så mycket en varning som en påminnelse om en möjlighet. I en fascinerande diskussion visar rapporten på att ett stort hinder för snabbare tillväxt och framsteg i EMDE-länderna är de höga kostnaderna för handel, varav en del är onödiga. Tullavgifter utgör endast en fjortondel av den totala kostnaden för handel, medan logistik, transporter, byråkrati och korruption står för resten. Det medför att en vara som säljs till ett annat land i genomsnitt kostar dubbelt så mycket i importlandet som på den inhemska marknaden.

EMDE-länderna har med andra ord möjligheter att göra enorma besparingar och att kraftigt förbättra sin exportpotential. Vad GEP föreslår är att även om många av pandemins kostnader är oundvikliga, så kan reformer som inriktar sig på onödiga handelskostnader åtminstone ge fattiga länder en minimal buffert mot de svåra förhållanden som en ojämn global återhämtning kommer att medföra.

Kaushik Basu
Tidigare chefsekonom för Världsbanken och ekonomisk chefsrådgivare för Indiens regering, är professor i ekonomi vid Cornell University och Senior Fellow vid Brookings Institution.