I går kväll möttes för sista gången Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i en slutdebatt. Det har diskuterats hur stor effekt debatterna egentligen har på de val väljarna gör: Ulf Kristersson har i flera år konsekvent vunnit så gott som varenda debatt, enligt tittar-undersökningar gjorda efter debatterna, men det har inte hjälpt Moderaternas siffror. Magdalena Andersson får hoppas på att inte heller slutdebatterna spelar någon roll för valresultatet – för denna slutdebatt vann Ulf Kristersson direkt på knockout.

Läs även: Skogkär: En röst på Medborgerlig samling är en röst på rödgrön röra

Genom valrörelsens många debatter har Ulf Kristersson genomgående framstått som piggare och mer självsäker än Magdalena Andersson. Nytt för kvällens debatt, och anledningen till att jag beskriver den som just en knockout, var att Kristersson också framstod som betydligt mer empatisk, och mindre som proffspolitiker som både han och Andersson ju egentligen är. I debatten om vården och coronakommissionens rapport om regeringens misslyckande, så tog han upp sin egen mamma som gått bort i sviterna av covid-19, och blev märkbart berörd.

Han lovade att tillsätta en äldreminister i sin regering, och betonade att ”äldrefrågor” inte bara innebär pension och äldreomsorg, utan även frågor som åldersdiskriminering och hur vi tillvaratar de äldres kompetens. Jag är inte säker på om någon partiledare gett uttryck för denna självklarhet – att äldre inte bara är en grupp som ska få en pensionscheck och sedan gömmas undan på ett ålderdomshem – någon gång under hela valrörelsen, och jag kan lova att många pensionärer blev moderater ikväll.

Debatten om surrogatmödraskap var mycket märklig. Varför debatteras detta, dagen före valet? Är detta något många svenskar bryr sig om? Jag tvivlar. För en gångs skull håller jag med Magdalena Andersson i sak: Surrogatmödraskap är ett otyg och en Pandoras ask som, när den väl öppnats, inte kan stängas. Återigen så vann dock Kristersson diskussionen genom just empati: Som tidigare ofrivilligt barnlös och nu adoptivpappa till tre döttrar från Kina förstod han verkligen längtan efter barn, och att många väljer att bryta mot lagen och använda sig av surrogatmödrar för att kunna få barn. Han kunde relatera på ett sätt varken Magdalena Andersson eller någon annan som inte varit i den sitsen kunde, och det sken igenom.

Läs även: Brinkemo: Stenarna ingen vänder på trots att kulorna viner

På tal om märkliga inslag i debatten, så kom såklart en fråga om klimatet. Det var i sig själv varken oväntat eller på något vis ur sin ordning, men frågeställaren var en tonårstjej som tydligt inspirerats (manipulerats?) av Greta Thunberg och hennes ”How dare you”-tal inför FN. Eira, som hon heter, svamlade på om Sveriges höga utsläpp och hur alla bara pratade om elpriserna, vilket ju är lite typiskt för människor som ännu inte nått den åldern då man faktiskt måste betala en elräkning. Gråtande frågade hon hur partiledarna kunde göra så här, var var deras engagemang för klimatet.

Magdalena Andersson la sig platt och berömde Eiras och hennes generations insatser, innan hon snabbt listade vad hennes regering gjort och ville göra. Alla kunde se att Kristersson helst av allt ville säga ”Men skärp dig unge” (eller kanske var det bara jag som ville det?), men istället intog han rollen som en mogen, förstående vuxenfigur och talade lugnt och empatiskt med det hysteriska barnet.

Han tillstod att vi behövde göra mer, men drog gränser och sa att det var fel av henne att säga att han saknade engagemang. Han agerade kort sagt som en förnuftig förälder vars barn just fått ett utbrott och hävt ur sig en massa strunt som barnet inte ens begriper vad det betyder. Vilket ju också var fallet. Efter valet hoppas jag att vi kan ha en nationell diskussion om hur miljörörelsen skadat barns mentala hälsa och tro på framtiden. Efter denna debatt känns den diskussionen särskilt angelägen.

Magdalena Andersson tycktes i det närmaste be om ursäkt för sin dåliga insats i debatten i slutet av sändningen då hon nämnde att hon inte kunnat förbereda sig så mycket inför debatten eftersom hon förhandlat med EU om att få ner elpriserna. Hon passade också på i slutet av sändningen att berömma Miljöpartiet och poängtera hur viktigt det är att Miljöpartiet klarar riksdagsspärren. Enligt min mening behöver Andersson inte alls be om ursäkt för att hon varit upptagen med EU-förhandlingar för att lösa energikrisen.

Läs även: Kommentar: Magdalena backade för att Miljöpartiet skulle få mer tid

Däremot vore det på sin plats att be om ursäkt för den politik som hennes regering fört som skapade energikrisen, och för att man någonsin släppte in Miljöpartiet i Rosenbad. Det tycks vi dock få vänta på, och denna brist på självinsikt är ytterligare en anledning till varför Sverige nu imorgon bör ta chansen och byta ut Magdalena Andersson mot Ulf Kristersson.