Johan Pehrson är Sveriges roligaste politiker. Inte för att han försöker, vilket han i och för sig ofta gör, men för att hela hans uppenbarelse bjuder en lättsam air av skön snubbe. Hans naturliga komiska tajming vinner omedelbart publiken när han kliver upp på Almedalens scen, harklar sig och lakoniskt förkunnar:

– Kul att ni är här.

Läs även: Kommentar: Ulf Kristersson i Almedalen – ett motgift mot kaos

Man brukar säga att amerikanska presidentval vinns av den kandidat som väljarna helst skulle ta en öl med. Om det är sant även för Sverige skulle Johan Pehrson, som liksom Jimmy Åkesson öppnar sina öl med snusdosan, vara en stark kandidat.

Men för att vara på den säkra sidan klämde Johan Pehrson också in en del sakpolitik mellan de många skämten i sitt tal på tisdagskvällen.

Om vad talade då Liberalernas räddare – som på kort tid tagit partiet från folkölsnivåer till stabila fem procent – då han för första gången talade i Almedalen?

Föga förvånande lade Pehrson mest vikt vid skolan, som länge varit partiets hjärtefråga.
Liberalerna vill ha mer ordning i klassrummen, fler speciallärare, fler elever med gymnasiebehörighet. Dessutom vill man stoppa religiösa friskolor samt införa ett tak för vinster i skolan.

– Friskolor är bra men regelverket behöver stramas upp, sa Johan Pehrson. De stora pengarna får företagare tjäna någon annanstans.

Johan Pehrson är trött på Socialdemokraternas vals om att vända på varenda sten i fråga om segregationen och brottsligheten. Det är snack och ingen verkstad, menar Pehrson. Själv vill han hantera problemen med både stålhandske och Lovikkavante. Han kallar våldsverkarna som lever i parallellsamhällen för separatister och ungdomarna i de kriminella gängen för barnsoldater.

Många gånger är Pehrsons politiska idéer konkreta – som att grundlagsskydda aborträtten, slopa straffrabatter för mängdbrott, reducera flerbarnstillägget, anställa tusen fler speciallärare, förbjuda religiösa friskolor och säkra att alla barn får lära sig svenska redan i förskolan.

Läs även: Kommentar: Nooshi Dadgostar i Almedalen – om det förflutnas segrar

Men alltför ofta fastnar L-ledaren i avslagna floskler som betyder allt och ingenting. Exempelvis när han säger:

– Vi vill öka livschanserna för den som drabbats av otur i livets lotteri. Tillsammans ska vi öka egenmakten för människor i utanförskap, eller missbruk, för personer med funktionsvariation, för ensamma människor på ett äldreboende eller för den som ligger i sjuksäng.

För att en högerregering ska kunna tillträda efter valet lär Liberalernas medverkan vara nödvändig. Det skaver sannolikt för Jimmy Åkesson, som har sagt att det inte går att lita på L. Johan Pehrson gav i sitt tal fog för oron.

– Sverige behöver en ny borgerlig regering och Sverige behöver mycket liberalism i denna borgerliga regering, sa han.

I klartext kan det tolkas som att Liberalerna ser sig själva som högerns motvikt till Sverigedemokraterna. Om tolkningen stämmer vill Pehrson ha samma funktion i högerblocket som Annie Lööf har i vänsterblocket; ett mittenankare som minimerar ytterkantens inflytande.

Möjligen lyckas Liberalerna med den taktiken knipa åt sig en del högerlutande väljare från just Centern. Men det gör också partiet till ett hot mot en eventuell högerregerings hela reformagenda.

Sverige riskerar att få en spretig regering även nästa mandatperiod.

Sammanfattningsvis gör Pehrson en stabil insats trots talets kanske lite väl lediga karaktär. Hans starka sida är inte att prata sakpolitik, utan hans lättsamma och släpiga Svensson, Svensson-stil som går som en röd tråd genom talet. Hans avslappnade manér kommer förmodligen av det faktum att han inte har något att förlora; när han tog över grillspaden hade Liberalerna ett väljarstöd på ynka 2,3 procent – långt ifrån riksdagsspärren.

Läs även: Kommentar: Ebba Busch i Almedalen – sluggerretorik och familjepolitik

Pehrson har kallats för en anti-politiker – och han förtjänar verkligen epitetet. Oavsett om det är en uttänkt strategi att profilera sig som ”killen vid grillen” eller bara ett naturligt tillstånd är han övertygande i rollen. När andra partiledare skyndar mellan Almedalens programpunkter och duckar frågor från vanligt folk i skydd av nervösa livvakter, stannar Pehrson gärna upp och klämmer en hand, tar en selfie och säger något skojigt. Frågan är hur långt det räcker.