Jag har med stort intresse följt reaktionerna i media efter att företagsledaren Karl Hedin via sin advokat Sven Severin måndagen den 29 januari 2024 lämnade in sin begäran om skadestånd från staten om 8,3 miljoner, till Justitiekanslern (JK).

Läs även: Törnvall: Totalhaveriet för rättvisan i Hedinfallet slutligen bekräftat

Jag har säkert missat flera artiklar, men kan ändå i de jag har hittat se vissa notabla skillnader i rapporteringen. En del menar helt riktigt att summan är historiskt hög för Sverige, där nivån för skadestånd traditionellt är mycket låg. Andra tar chansen att som tidigare påpeka att Hedin är miljardär, vilket jag antar skall antyda att han inte borde ha något behov av skadestånd alls. Man har då helt missat syftet med Hedins krav.

Åter andra har läst skadeståndsansökan och noterat att Hedin, om han får något skadestånd, ämnar skänka detta till Centrum för Rättvisa, en organisation som ligger vår nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer (M) mycket varmt om hjärtat. Någon tycker att detta innebär att ”svinhugg går igen” då Strömmer nu är högste ansvarig för det rättsväsende som burit sig så illa åt mot Hedin.

Lite skruvat kan jag tycka då Strömmer inte hade högsta ansvaret för rättsövergreppen under den tid då de inträffade. Det var i stället den hårt kritiserade Morgan Johansson (S) som delade det ansvaret med riksåklagaren Petra Lundh och rikspolischefen Anders Thornberg.

Att skadeståndskravet är historiskt högt beror på att Hedin hävdar att myndigheternas mer än fyra år långa och ibland smutsiga jakt på honom, har orsakat att hans helägda bolag AB Karl Hedin, omfattande förluster. Bolaget som 2918 omsatte cirka 4,5 miljarder och sysselsätter 1 100 anställda på 60 platser i landet, kan anses ha förlorat ungefär 7,2 miljoner i värde för sin ägare. Noteras bör att Åklagarmyndigheten även stämde Hedins bolag för en företagsbot om 1,5 miljoner, som skulle betalas om Hedin hade blivit fälld för de brott åklagare Lars Magnusson åtalade honom för.

Rubrikens ”Ett betydande rättsövergrepp” var det uttryck som användes av TV4:as expertkommentator Leif GW Persson när han i kanalens ”Morgon-TV” den 31 januari 2024 beskrev vad Karl Hedin hade utsatts för. Det är lätt att hålla med Persson om detta, särskilt som övergreppet aldrig borde ha skett, och inte heller hade gjort det om den ansvarige åklagaren bara hade skött sitt jobb.

Västmanlands tingsrätt uttryckte sin nedgörande kritik mot åklagarens arbete, när rätten i sin närmast unikt formulerade frikännande dom den 19 mars 2021 påpekade att bevisningen höll så låg kvalitet att rätten inte ens hade behövt höra de åtalades försvar, och att ingen i Sverige blir dömd för sina åsikter. En totalsågning av åklagare Magnussons arbete med ärendet sedan april 2018, som med andra ord var ett helt obefogat åtal.

Åklagaren borde lagt ned förundersökningen senast sju dagar efter att Hedin och de andra greps, då det stod klart att åklagarens enda vittne, ”Den trovärdiga källan”, var allt annat än trovärdig. Hon arrangerade vid hemkomsten från en Europaresa med sin make, tillsammans med två miljöpoliser ur Artskyddsgruppen hos Nationella operativa avdelningen (Noa), en utplacering av falska bevis, som hon själv hade preparerat med insektsgift, hemma hos sin misstänkte make.

Syftet med utplaceringen av de falska bevisen var att dessa skulle ”hittas” på rätt ställe vid en extra tredje husrannsakan, som också skedde den 6 november 2018. Efter ett nytt tillstånd från åklagare Magnusson, som givetvis måste ha varit medveten om syftet med denna extra husrannsakan.

Redan då måste det ha stått klart för åklagaren att hans huvudvittne ”den trovärdiga källan” saknade all trovärdighet. Hon var nämligen den enda som kunde ha preparerat de falska bevisen med insektsgift, inför miljöpolisernas extra husransakan i makarnas gemensamma hem.

Läs även: Hjort: Karl Hedin förtjänar upprättelse

Fram till den 6 november 2018 kunde ärendet med ett stort mått av god vilja – möjligen – ha handlat om ett misstänkt jaktbrott. Samtliga misstankar var dock byggda på ”den trovärdiga källans” lögner, vilka hon framförde i samtal med olika miljöåklagare hos Rema och för miljöpoliser hos Noa. När ”bevisen hittades” den 6 november, utan att förundersökningen då omedelbart lades ned – övergick ”jaktbrottsärendet” till att bli något helt annat.

En politiskt motiverad vendetta mot Karl Hedin och hans företag, nämligen. Vilket häktningen av Hedin under en månads tid, för obevisade misstankar om att han skulle ha skjutit en varg, tydligt pekar på. Misstankarna därtill baserade på ”källans” lögner och miljöpolisens märkligt förvanskade utskrifter av en olaglig telefonavlyssning av Hedins telefon.

De olagligheter, tjänstefel och andra oegentligheter som vid flera tillfällen polisanmäldes av Hedin och sopades under mattan av myndigheterna, när de behändigt nog utredde sig själva. Allt detta skall nu än en gång, efter att ha redovisats utförligt i Hedins skadeståndsbegäran, bedömas av den statliga myndigheten JK som ansvarar för utbetalning från staten av skadestånd till felaktigt drabbade.

Det skall bli mycket intressant att följa hur JK nu resonerar, efter att man tidigare när Hedin begärde myndighetens hjälp med att vinna klarhet i delar av ärendets mycket märkliga handläggning, till och med hotade honom med att man inte längre skulle besvara hans brev.

Ännu ett utslag av den genomgående stora ovilja att rätta till begångna fel. En ovilja som konsekvent visats upp av myndigheterna under de år som detta ovärdiga fulspel har tillåtits pågå. I det Sverige, som många av oss tidigare trodde var ett rättssamhälle.

Läs även: Törnvall: Hedinhärvan och ”De Oberörbara i staten”