Om någon säger till en annan att denne inte är man eller karl för sin hatt och denne svarar att det är han visst, så skall de mötas på överenskommen tid i ett vägskäl där tre vägar sammanstrålar. Skulle då den som blev förolämpad inte komma så visar han med detta att den andre hade rätt. Därför duger han inte längre som vittne vid rättegångar. Skulle däremot den som förolämpade honom inte komma så kan den förolämpade ropa ”Niding!” tre gånger och göra ett märke i marken till vittne om att han vågade komma, men den andre inte.

Om båda kommer blir det däremot slagsmål av. Fullt beväpnade drabbar de samman och skulle den som förolämpat den andre dräpa honom så får han betala halv mansbot till släktingarna. Om däremot den som blivit förolämpad dödar den som förolämpat honom, går han fri och den dödade ”ligger ogill”.

I stora delar av världen är ett synsätt som detta inte orimligt. En människas ära måste upprätthållas och om det innebär att man måste mörda en annan människa kan det ibland vara nödvändigt. I Sverige är det däremot brottsliga handlingar, som absolut inte understöds av någon lag.

Läs även: Korn: Nej, vi har inte gjort det förr

Men en gång var detta svensk lag. Orden, som jag återgett fritt, citeras av Olaus Petri i hans svenska krönika i den omarbetade versionen från 1540-talet. Han säger att orden står ”i the äldzsta laghböker som finnas”. Gustav Vasa gillade inte Olaus Petris historiesyn, utan förbjöd bokens tryckande, så den förblev otryckt ända fram till 1818. 1552 dog Olaus Petri och Gustav Vasa beordrade att hans arkiv skulle förstöras. Där fanns tydligen dessa de äldsta lagböckerna och de gick därför förlorade för senare forskning. Men i ett exemplar av Upplandslagen hade Olaus Petri skrivit in detta lagfragment och det kom därför med när Upplandslagen trycktes 1607, som ett tillägg i slutet under rubriken ”Af thöm gamblu laghum sum i hedhnum tima brukadhus, um kamp ock enwighe”. (Så står det åtminstone i nytrycket från 1650; jag har inte tillgång till originaltrycket från 1607, utan får förlita mig på det senare.) Lagfragmentet kallas därför ”Hednalagen” och trycktes alltså flera hundra år innan resten av Olaus Petris historia.

Hednalagens stadgande om envig i 1650 års upplaga av Upplandslagen.

Att gripa till vapen och slåss för att upprätthålla äran är en viktig del av det vi kallar hederskultur. Det är betecknande att Olaus Petri redan på 1540-talet ansåg att just detta avsnitt ur de äldsta lagarna var värda att återge, vilket rimligtvis måste tydas som att han tyckte att tiderna förändrats, att en sådan lagtext, där en förolämpad person frikänns om han slagit ihjäl sin vedersakare, var ett intressant vittnesmål om gamla tider. Men många hundra år efter Olaus Petris tid levde ändå ett sådant synsätt kvar i en del svenska bygder.

Att drabba samman för att upprätta sin ära omtalas ofta i isländska sagor, där det kallas holmgång. I Sverige kallades det förr envig. I femtonhundratalets Italien infördes regler för hur dessa strider skulle regleras, det som kallades duell. Redan 1562 förbjöd den katolska kyrkan duellerna och exakt hundra år senare, 1662, infördes förbud även i Sverige. Men de efterlevdes inte. Och samtidigt levde betydligt brutalare former av envig kvar.

På flera håll i Sverige – utanför Nationalmuseum i Stockholm, mellan Trädgårdsföreningen och Stora Teatern i Göteborg, utanför Vänersborgs museum och i Mästarnas park i Hällefors – står olika varianter av Johan Peter Molins skulptur ”Bältesspännarna”. Den föreställer två nakna män som slåss med kniv. Därmed föreställer den alltså inte det den kallas, för det finns inga uppgifter om att bältesspänning skedde avklätt, men däremot att de stridande bundits ihop med ett bälte, så att de inte kunde fly varandra.

Läs även: Korn: Är du dum i huvet, eller?

Från många håll finns beskrivet olika metoder som användes när två män stred mot varandra, men bältesspänning är bara belagt från två olika orter; Hallingdal i Norge och Småland i Sverige. Den äldsta skildringen finns i Petter Rudebecks manuskript ”Småländska antiquiteter” från slutet av 1600-talet.

Om två män på ett gästabud – berättar Rudebeck – blev osams steg de upp och spände ihop sina bälten med varandra. Därefter frågade den ene den andre:

– Huru långt tål du kallt järn?

Då satte den andre ett märke på sin kniv och höll fast tummen vid märket och sade:

– Så långt.

– Så långt tål jag med, svarade den andre.

Så började de hugga varandra med knivarna tills den ene inte mer förmådde. Den som då gick segrande ur striden ansågs vara en ”brav karl” och var väldigt aktad. Det vill säga om han överlevde. För inte sällan var båda så skadade att när den ende miste medvetandet var den andre också så illa åtgången att båda dog.

Rudebeck berättar att detta ”fasliga omfäktande” upphörde för en mansålder sedan, men ännu levde äldre kvinnor som kunde berätta att när de var unga tog de alltid med sig svepningslakan när de gick på kalas med sina män, för de kunde inte vara säkra på att männen kom hem levande igen.

Rudebeck var intresserad av rester från den hedniska forntiden och han kopplar samman bältesspännandet med tron på att den som dog i strid skulle komma till Valhall och för all framtid äta av Särimners fläsk och dricka öl, vilket var den mest storartade framtid man kunde tänka sig. Därför brydde man sig inte mycket om jordelivet. Det där är givetvis en del av förklaringen, men det är inte hela. För det förklarar inte varför vanan med bältesspänning fanns i delar av Småland, men inte på andra håll.

Inställningen känns ju igen bland de unga muslimer som i dag utför terroristhandlingar eller ansluter sig till IS armé i tron på att de då kommer till himlen och får förlusta sig med 72 jungfrur.

Läs även: Korn: Tydliga bevis för hederskultur

I november 1749 hade de småländska studenterna i Uppsala tillsammans med Carl von Linné samlats på Smålands nation för att lyssna på ett föredrag av Samuel Krok ”Om Urshults Pastorats Inbyggares Seder”. Talet trycktes 1768. Där beskriver Krok bältesspänning som ”en hård lek, som äfwen i senare tider ej afklädt sig burskap”. Rudebeck hävdade alltså att bältesspänning försvunnit omkring mitten av 1600-talet, medan Krok påstod att bruket fortfarande levde ett århundrade senare. Hur kan det komma sig?

Samuel Kroks tal om Urshults pastorats inbyggares seder, hållet 1749, tryckt 1768.

Självklart kan vi inte veta om Rudebeck och Krok berättade sanningen. När Gunnar Olof Hyltén Cavallius tar upp frågan i andra delen av sin bok ”Wärend och Wirdarne” 1868 menar han att bruket med bältesspänning måste ha försvunnit redan på 1500-talet, för det finns inga bevarade domböcker där någon dömts för detta och från 1500-talet och framåt finns domböcker bevarade. Det är en förklaring som knappast håller. Inför tinget dömdes man om man gjort det som betraktades som brottsligt. Rudebeck skriver ju att den som segrade i bältesspänning sågs som en ärad man. Om folket i bygden hade den inställningen ledde en sådan händelse knappast till ett mål vid tinget.

Det finns en helt annan förklaring till varför Rudebeck hävdar att bruket försvann vid 1600-talets mitt, medan Krok säger att det fortfarande förekommer vid mitten av 1700-talet. Rudebeck bodde på Huseby bruk i Skatelövs socken, nära Växjö, medan Urshult ligger 36 kilometer längre söderut, på andra sidan den stora sjön Åsnen, nära gränsen mot Blekinge. Det spelar stor roll. Och det är en av ledtrådarna till både varför hederskulturer uppstår och varför de försvinner. Men mer om det nästa vecka.

Läs även: Korn: Att vara stolt över sin ödmjukhet