Kamala Harris uppehåller sig som så många andra, och inte alls bara politiker, i det breda utrymmet mellan retorik och realism.

När den amerikanska vicepresidenten uppmanar guatemalanska migranter att inte försöka ta sig till USA låter hon inte bara som Donald Trump eller den danske integrationsministern Mattias Tesfaye, utan påminner också om de tidigare demokratiska presidenterna Bill Clinton och Barack Obama.

Läs även: Både egna barn och andras ungar behöver skyddas

Trump pratade vitt och brett om muren mot Mexiko. Demokraterna Clinton och Obama agerade mer resolut och verkställde fler avvisningar av tillståndslösa migranter än några republikanska presidenter i modern tid. Under Trumps år i Vita huset var det lätt att glömma Obamas tal från 2014 om ”en verklig humanitär kris vid gränsen” och att han av asylaktivister gavs epitetet deporter in chief, deportationernas överbefälhavare.

Det är inte alltid någon vacker syn, men inte desto mindre ett faktum att politiker kan lova saker de inte håller eller framställa sig som annorlunda än de är.

Ibland byter hela partier skepnad och transformeras till svårigenkännlighet. Just i USA har Demokraterna och Republikanerna skiftat plats med varandra och medan det gamla elitpartiet blev missnöjets frambärare leder Joe Biden nu en koalition av privilegierade intressegrupper med föga till övers för de gamla kärnväljarna.

I Storbritannien gjorde Tony Blair Labour till ett medelklassparti. Boris Johnson försöker dra undan mattan för sin huvudmotståndare genom att låta torypartiet driva en Labourliknande politik med höjd företagsbeskattning och statlig järnvägssatsning.

Den brittiske premiärministern, ständigt underskattad av dem som i honom såg en sidekick till Trump, har berett vägen för en fusion av skilda intressen, en interventionistisk Brexitlinje som förordar en stark stat och ogillar lössläppta marknader. Nyligen dök Blair upp igen i debatten, påtagligt orolig för att de nya och mer folkliga tories ska radera ut ett alltmer vilset labourparti, om inte detta både dekonstrueras och rekonstrueras.

Läs även: Hela verkligheten har blivit kontroversiell

Runtom i Europa har partiväsendet stöpts om. Traditionella konfliktlinjer har kroknat och rättvisefrågorna har fått fler dimensioner. Polarisering och antielitistiskt missnöje ger småpartier chans till oproportionerligt inflytande i koalitionsstyren; i Danmark uppgår partiernas halveringstid numera bara till några månader.

Den stora förändringen det senaste halvseklet är naturligtvis vänsterns och högerns platsbyten. De som lutar åt vänster har efter sina studier intagit utbildningssystemet, kulturlivet, medierna och myndigheterna och den vägen definierat politiken och förflyttat samhällsdebatten bort från de traditionella löntagarfrågorna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet låtsas att de står i opposition till det etablissemang de själva utgör. Till höger samsas de välbeställda med dem som inte längre har några folkrörelser att känna sig hemma i.

1978 gavs boken Oprør fra midten (Gyldendal) ut i Danmark och orsakade livlig diskussion. De tre skribenterna, fysikprofessorn Niels I. Meyer, den tidigare kulturministern Kristen Helveg Petersen och författaren och filosofen Villy Sørensen, ville med sitt uppror från mitten bort från överflödssamhällets ytlighet och skissade på en samhällsmodell med medborgarlön, lokala folkomröstningar och utveckling av landsbygden.

Även om deras idéer hade flera tidstypiska inslag fick boken mycket större genomslag än någon hade kunnat föreställa sig. Den såldes i mer än 120 000 exemplar. Över 300 debatter arrangerades och drygt 1 200 inlägg publicerades i pressen.

Läs även: I det inkluderande samhället har folk allt mindre gemensamt

Men detta var samtidigt de inställda upprorens tid och det gick redan att skymta ett nytt politiskt landskap med försvagad socialdemokrati och växande avstånd mellan stad och land. Dansk Folkeparti, DF, skulle så småningom inta flera tomma ytor. Schackpjäserna flyttades runt; DF presenterade sig som det nationella välfärdsparti de alltmer urbant medelklassiga Socialdemokraterna inte längre var, och de lyckades ganska väl tills det gamla regeringspartiet borstade dammet av axlarna och tog över delar av DF:s program.

Så där kan det te sig i många länder i dag med rader av identitetslösa partier, illojala väljare och polariserade åsikter, där upprorskänslan bäddats ner i cynism och allsköns missmod.

I Oprør fra midten skrev Villy Sørensen på filosofers vis: ”Förr i tiden var det möjligt att tro på något som man inte kunde veta, nu tycks det inte möjligt att tro på det vi vet.”

Det var ett annat sätt att säga att vi gått från religiösa föreställningar till övertygelsen om att det påtagliga bör förnekas. Undvikandet av öppen samhällsdiskussion vidgade naturligtvis utrymmet för nya opinioner och partier. Den oro som hade växt i periferin gällde ju inte det främmande utan sådant som de som bodde där faktiskt kände till.

Samtidigt, i en annan del av landet, väldigt centralt, smälte ideologi, idealism och myndighetsutövning samman med udden riktad mot dem som trodde att det var möjligt att prata om det de visste. Skulle fel sorts människor vilja minska invandringen ryckte brandkårsjournalistiken ut medan förlägen tystnad nu sprider sig om rätt personer säger samma sak.

Läs även: En död i balkongbråk i södra Stockholm

Kom inte hit, säger Kamala Harris till migranterna. Hon beskriver sitt migrationsuppdrag som att angripa orsakerna till att människor överger sina hemländer, sådant som fattigdom och korruption. När hon i början av juni besökte Guatemala betonade hon hur farlig resan norrut kan vara och att de som tjänar på den främst är människosmugglarna. Hon varnade för illegal invandring och slog fast att USA kommer att använda sin lagstiftning och säkra sina gränser.

Om den svenska biståndsnäringen lyssnade på Harris skulle vår migrationsdebatt kunna handla mer om utvandringsländernas bristfälliga demokrati och obefintliga fördelningspolitik. Även länder som beskrivs som fattiga har ofta inhemsk rikedom; migration till Europa eller USA är knappast lösningen på befolkningens problem.

Det är inte ens säkert att allt elände i dagens värld är västländernas fel.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu