Ann Charlott Altstadt har i föreliggande publikation skrivit en text under rubriken ”Sahlins utspel förklarar kraven på en kvinna som ny S-ledare”, i vilken hon försöker förstå de flerfaldiga kraven på att Stefan Löfvens efterträdare nödvändigtvis måste vara en kvinna. Om Mona Sahlin skriver Altstadt: ”Men när inte ens gubbarna kunde rädda henne längre var allt gubbarnas fel.” Kanske är manskap ibland en större tillgång än systerskap, detta problematiska såväl begrepp som praktik.

Samtidigt lyssnar jag på podden ”Söndagsskolan” där Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn beskriver systerskapet som någonting ”ruskigt”. Själv säger jag nog som den envetna tyska veteranfeministen Alice Schwarzer betitlade en av sina böcker: ”Schwesternlust und Schwesternfrust”. Både lust och frustration hos en kvinna som ofta nog varit i blåsväder och anklagats för att vara islamofob och rasist redan innan hon – liksom Heberlein – skrev om övergreppen i Köln nyårsnatten 2016.

Det hela väcker minnen till liv om hur systerskapet både kan förena och exkludera. Idén tycks förutsätta att alla kvinnor är utsatta för samma sorts förtryck – men här krävs trots allt skäll på intersektionalitet och identitetspolitik en viss dos av dessa varor i det feminina varandet. Binärt eller inte. Och med hela vimlet av könsidentiteter huller om buller.

Läs även: Dahlman: Sunkig feminism att mansplaina hur kvinnor får se ut

Ta till exempel de krav som ställdes på oss Stödstrumpor efter Sahlins Tobleronetrubbel 1995. Av de ledande storstrumporna på oss småstrumpor. Eller små och små, jag tror att både Maud Eduards och Inga-Lisa Sangregorio inte ville skriva under ”Jag har också gjort det”-brevet som bland andra Maria-Pia Boëthius hade författat till Sahlins försvar. Plankat efter den franska gruppen Choisir med bland andra Gisèle Halimi som 1971 undertecknade det ”Manifeste des 343” där 343 kvinnor bekände att de hade gjort illegal abort.

Men nu var vi alltså några enstaka småstrumpor som inte ville påstå att vi hade snott ihop diverse garnstumpar i nystanet av uteblivna dagisavgifter, parkeringsböter och kortköpta chokladbitar. Men du, skrev Boëthius till mig i brev från italienska Schweiz, hon är ju kvinna, vi måste försvara henne!

Ett par år senare fick jag bassning av en kvinnlig, ytterst framstående dramatiker för att jag hade dissat någon teateruppsättning av en annan kvinnlig, ytterst framstående dramatiker. Hon var ju kvinna och skulle inte kritiseras av andra honor.

Några år tidigare, ungefär kring 1991, bevistade jag diverse tillställningar på Stockholms universitet och ett eller annat kvinnohus där man diskuterade assisterad befruktning. Mina reproduktiva organ hade kraschat (faktiskt på grund av ett par manliga läkares nonchalans).

Jag var alltså till skillnad från radikalfeminister som Cynthia de Wit, Janice Raymond och Gena Corea positiv till invitrofertilisering (IVF). Men då för tiden ansåg många feminister att det var ett sätt för manliga läkare att leka gud, en metod för patriarkatet i stort att ta kontroll över kvinnors reproduktion – själva grunden för kvinnors underordning (vilket i och för sig storligen stämmer). De kvinnor som ”underkastade sig” detta ingrepp sågs dock inte bara som lurade och särskilt förtryckta utan även som kollaboratörer. Som om det var bättre att tillverka vapen än barn, tänkte jag.

Läs även: Makram: Feminism eller könsrelativism?

Och det hände sig på universitetet att en stilig transkvinna stegade in i salen. Tumult utbröt – här tilläts bara livmodersbärare. Hen fick inte vara med i detta edsvurna systerskap och kördes ut.

Systerskapet har således sina begränsningar. För även om alla kvinnor är kvinnor är ingen kvinna bara en kvinna, som den amerikanska filosofen Elizabeth Spelman har uttryckt det i boken The Inessential Woman. Systerskapet kan användas som en sorts härskarteknik. Alla kvinnor har inte samma problem, inte heller samma åsikter. Enhetsfronter kan vara skadliga. ”Det evigt kvinnliga” är en lika stor myt som den eniga kvinnorörelsen. Kön är inte, eller bör inte vara, en kompetens i sig. Jag är så trött på krav såväl på att vara ”en riktig kvinna” som ”en riktig feminist” eller en riktig vadfansomhelst.

Människor kan vara oeniga utan att bli oense, tänkte vi – ett gäng mer eller mindre anarka- och syndikalistfeministiska tjejer – när vi arrangerade feministfestivaler på Kafé 44 under 80- och 90-talen. Men så här kunde det låta från vissa håll i publiken:

Hur kan ni släppa in män? Hur understår ni er att skämta om eller ens diskutera porr utan ett ensidigt fördömande? Varför bjuder ni in en liberal debattör? En kurdisk kvinna som berättar om hedersförtryck och ifrågasätter multikulturalismen? Vet skäms!

Läs även: Ahmed: Tio år sedan den arabiska våren – var det värt det?

Hallå, försökte vi förklara, vi tror på möten mellan olika feminister och feminismer. På friktion och diskussion. Först när muntert grälande fruntimmer och allehanda lhbtqi-typer och etniciteter fyller spalter och sajter är vi på rätt väg. Inte en enda autostrada, utan många små gerillastigar som kan korsa och befrukta varandra i sakfrågor.

Det finns inte bara två läger kring elden.

Nina Lekander
Sedan decennier verksam journalist, redaktör, författare och översättare. Främst för tidningen Expressen och vid bokförlaget Norstedts. Hon har en examen från Journalisthögskolan i Stockholm och en fil. kand. vid Stockholms universitet i teoretisk filosofi, litteraturvetenskap, nordiska språk och spanska. Samt en aktivistisk bakgrund i frågor som kärnkraft, sexualpolitik och kvinnokamp. Ibland byter hon åsikt.