Det är inte så lite som borde förbättras i den svenska representativa demokratin. Ett problem som jag skrivit om tidigare är att i Sverige kan ingen som åstadkommit något bli politiker. En fortsättning på, och konsekvens av detta är att knappt någon som åstadkommit något kan bli minister.

Hur borde det då fungera? Låt oss säga att vi hade både maktdelning och maktuppdelning mellan åtminstone en styrande, en dömande och en lagstiftande makt. Sverige styrs av en person som har makt liknande den en amerikansk president har. Det kan vara en president, en kung, en drottning. Det finns många varianter som är förenliga med en representativ demokrati.

Riksdagen är uppdelad i en första och en andra kammare. Den första kammaren har 50 medlemmar, valda på nio år, förnyade med en tredjedel vart tredje år, valda i enmansvalkretsar med relativ majoritet (”first past the post”). Den andra kammaren har förslagsvis 150 medlemmar, även de valda i enmansvalkretsar med relativ majoritet, på tre år, förnyade helt vart tredje år. Valkretsarna i Sverige kommer då att bestå av omkring 200 000 invånare för den första och 60–80 000 invånare för den andra kammaren.

Baserat på västerländsk erfarenhet, som går tillbaka mer än 2000 år, ska den första kammaren tillgodose det längre perspektivet. Man kan då tänka sig att valbarheten till kammaren inskränks till minst 35 år fyllda. Man också tänka sig att det krävs att man är minst 35 år gammal för få att rösta. Odemokratiskt i så fall? Nej, för vi blir nästan alla 35 år gamla. Det är den första kammaren som, i ett system med maktuppdelning, och också med checks and balances, hinder och jämvikter, ska godkänna ministrar, domare till hovrätter och den högsta domstolen, landshövdingar, generaldirektörer, ambassadörer och svenska kandidater till internationella uppdrag.

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

Nu söker statschefen en ny miljöminister och en ny jordbruksminister. Dessa bör vara kompetenta och också vara personer som kan få brett stöd i den första kammaren. Statschefen vill inte riskera att skämma ut sig genom att nominera någon som saknar kompetens för uppgiften, som är för politiskt extrem för kammaren, eller som till exempel visat prov på dåligt omdöme.

Hur ser yrkesbeskrivningen ut för den presumtive miljöministern? Troligen ungefär så här:

Naturvetenskaplig högskoleexamen, gärna disputerad forskare, eller motsvarande kunskaper inhämtade på annat vis. Visat prov på god organisatorisk förmåga och prov på ledarskap. Har verkat inom miljöområdet eller besläktad verksamhet.

Uttrycker sig väl i tal och skrift åtminstone på svenska och engelska, och gärna på fler språk som franska och tyska. God förmåga att sammanfatta och förklara komplicerade samband för lekmän.

Som jordbruksminister sökes på liknande vis någon som har lång och gedigen erfarenhet av jordbruk, som en jordbrukare, eller en agronom eller en veterinär med praktisk erfarenhet av jordbruk. Personen ifråga ska också behärska de svenska och europeiska regelverken och förstå hur det politiska spelet kring dessa går till i Bryssel.

Läs även: Norell: ”Fake news” är ett hot mot demokratin – i USA, Irak och Sverige

Dessa personer utfrågas sedan offentligen under två dagar, inför TV-kameror, i Första kammarens utskott. Detta är ett intressant skådespel för oss väljare. Ledamöterna söker vara både mycket hårda och rättvisa, bland annat för att visa upp för sina väljare att de tar sin uppgift på allvar.

Efter utfrågningen röstar först utskottet och sedan hela den Första kammaren. Det kan mycket väl hända att de personer som föreslås inte accepteras av kammaren, antingen för att de saknar tillräcklig kompetens eller för att de politiskt står för minoritetsåsikter som endast omfattas av några procent av väljarna, och troligen av inga alls i en kammare som väljs genom majoritetsval i enmansvalkretsar.

Ur denna process kommer sedan ministrar som är de självklara ledarna för respektive departement, både vad beträffar ledarskapsförmåga och vad beträffar den samlade fackkunskapen. Våra ministrar skulle inte bara leda sina respektive departement, de skulle också med framgång hävda Sveriges intressen i Bryssel, och inte som idag bli bortkollrade av kompetenta kollegor från andra länder. Ett land som Frankrike skickar ministrar som är kompetenta, som känner till vad de franska intressena är, vad andra länder kan tänkas svälja, hur man efter bästa förmåga ser till att europeiska medel tillfaller Frankrike och också ser till att regleringar, hur komplicerade de än må vara, inte drabbar franska intressen.

Sannolikheterna att vi med en fungerande representativ demokrati skulle få en miljöminister som inte känner till antalet kärnkraftverk i Sverige, eller en jordbruks- eller landsbygdsminister som har bartender som yrke, skulle vara obefintliga.

Läs även: Gudmundson: Regeringens vanskötsel hotar demokratin

Konsekvenserna av att Sverige idag som regel har ministrar vars enda verkliga kvalifikationer är att de sedan tonåren gjort partikarriär, bland andra i allmänhet lika okvalificerade partikamrater, är allvarliga. Det finns goda skäl till varför man i all annan mänsklig verksamhet tillsätter som chefer de mest kvalificerade för uppdraget.

Idag, när svenska ministrar inte behärskar sina ämnesområden, och helt omöjligt kan växa in i roller som kan kräva ett decennium eller mer av hård ansträngning, så får det konsekvenser för hela statsapparaten. Det är dessa ministrar som tillsätter sina medarbetare, som i sin tur tillsätter dem som arbetar för dem, och så vidare. De tillsätter också generaldirektörer och generaldirektörerna tillsätter sina medarbetare, och så vidare, neråt i chefs- och medarbetarpyramiden. En minister som inte känner igen kompetens på sitt eget område kan omöjligt bedöma kompetensen hos sina medarbetare. Det finns här ingen magi, ingen trollformel som gör att våra okunniga ministrar får hjälp av ”sådana som vet”.

Samtidigt finns det ingen realistisk lösning på detta kompetensproblem, inga av oss möss som kan sätta en bjällra på katten. Den här föreslagna lösningen, personval i enmansvalkretsar med relativ majoritet är inte ”politiskt möjlig”, som det heter. Men det är inte heller den minsta ökning av personvalsaspekten heller, som att vi likt väljarna i Finland måste kryssa för en kandidat för att rösten ska vara giltig. Också den förändringen skulle byta ut nästan hela riksdagen efter ett par val.

Erik Lidström
Tekn. dr. och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.