Vi människor är evolutionärt predeterminerade att vilja sätta i oss socker och fett, och att vilja planera och kontrollera vår miljö och vår framtid. Men problem uppstår när det finns hur mycket socker som helst, och till synes oändliga resurser för planering. Som exempelvis ohälsosam övervikt och växande byråkratier som planerar oss sönder och samman, skriver Erik Lidström.
En gång i tiden trodde man att när väl datorer blev kraftfulla nog så skulle de bli intelligenta, av sig själva. Numera vet vi bättre; för att få till ett mått av intelligens måste datorer programmeras så att de har mängder av specialiserade funktioner. För att ”se” måste en dator inte bara ha en kamera utan också mjukvarumoduler som är specialiserade för att känna igen linjer, skuggor, vad ett ansikte är och mycket annat. Detsamma visar sig gälla för det mänskliga psyket.
Läs även: Ahmed: Miljöpartiet är Sveriges naturkatastrof
Darwins teori om evolution genom naturligt urval används idag för att förstå vår psykologi, ett område som naturligt fått namnet evolutionär psykologi. David Buss lärobok Evolutionary Psychology: The New Science of the Mind är en fascinerande och relativt lättläst introduktion till ämnet. Steven Pinkers bok How the Mind Works likaså.
De flesta säger nog idag att de ”tror” på Darwins evolutionsteori. Tyvärr är det dock få inom humaniora och socialvetenskaperna som accepterar att evolutionen inte slutade vid halsen utan också helt och fullt har skapat vår hjärna. Dessutom att vår hjärna inte är en odifferentierad superintelligens, utan kan bättre liknas vid en samling specialiserade moduler, ”mentala organ”. Vi besitter troligen också mentala organ som håller samman vårt medvetande till en upplevd helhet.
Man kan bland annat se att hjärnan är modulär genom studiet av patienter som drabbats av vissa typer av hjärnskador. En form av hjärnskada gör att patienten fortfarande kan se normalt, förutom att han eller hon inte kan känna igen ansikten, inklusive den person han eller hon varit gift med under 30 år.
De instinkter och tumregler vi är födda med leder idag till en del missanpassningar. En medfödd regel säger att vi bör äta så mycket fett och socker som vi bara kan. Denna kommer från ett liv på savannen där det fanns mycket lite söta saker och mycket lite fett. I dagens överflödssamhälle leder denna instinktiva tumregel till övervikt, hjärtinfarkter, slaganfall, diabetes och många andra hälsoproblem.
Alla djurarter ägnar sig åt gapanalys. Jag är här, jag önskar att jag vore där, hur tar jag mig dit? Baserat på sådana analyser bestämmer vi oss för att göra något, eller låta bli att agera. Önskan att agera drivs av vad Leibnitz och von Mises kallade för ”önskan att avlägsna obehag”. Evolutionspsykologen David C Geary kallar det för motivationen att kontrollera.
När vi utför en gapanalys gör vi en mental resa in i framtiden och utvärderar olika scenarier. Vi människor måste ha åtminstone en specifik mental modul för detta; det finns hjärnskador som gör att den drabbade helt enkelt inte kan tänka på framtiden. Patienten förlorar också sin självidentitet.
Våra förfäder planerade mycket och ofta. Att tillverka en stenyxa i syfte att ge sig ut på jakt eller fälla träd är exempel på långsiktig planering. Att jaga eller samla kräver planering. Våra förfäder var ofta i krig med grannstammar. Andra exempel på planering är krigsföretag, politiska intriger och giftermål med någon från en grannstam i syfte att befästa en politisk allians.
Vår mentala tumregel måste vara att ”planera så mycket som möjligt”, precis som vi har tumregeln ”ät så mycket fett och socker som möjligt”. Den kan omöjligt ha varit ”planera lagom mycket” eftersom verkligheten satte gränser; ingen hade möjlighet att planera helt färdigt, lika lite som någon hade möjlighet att regelbundet äta ”lagom” mycket av bristvaror som fett och socker.
Till för mellan 50 och 150 år sedan, beroende på område, gällde samma sak i Sverige. Vi medborgare hade rätt att planera vår pension, barnomsorg, barnens skolgång, vår ålderdom, vad vi ville bygga på mark vi ägde, som ett hus, en by eller en fabrik. Detta förutsatt att vi inte skadade andra människors egendom. Tillsammans kunde vi, utan att be om lov, bygga en väg eller en järnväg. Nästan all denna frihet att planera och ta konsekvenserna av vårt planerande är nu avskaffad.
Idag har vi tillgång till ett överflöd av fett och socker. Vi har också möjlighet att ge tiotusentals personer möjlighet att ägna hela sina yrkesliv åt att planera, men inte för sig själva utan för andra. I offentlig sektor, i kommunerna, landstingen och på länsstyrelserna planerar de dessutom ofta utan att resultaten begränsas av verkligheten.
På kommunerna, som för bygglov, och på länsstyrelserna, beträffande påstådda ”riksintressen”, så planeras det friskt. Om dessa planer bryter mot vad verkligheten säger, till exempel mot en markägares önskemål, så har det offentliga statens våldsmakt att luta sig mot. Verkligheten, som markägaren, får rätta och packa sig efter vad planerarna föreskriver.
Vi människor har olika personligheter. De som föredrar att planera, istället för att göra själv, kommer att söka arbeten som är inriktade på att planera åt andra. Den återkoppling som den som planerar får är sedan inte hur väl utfallet blir för dem som berörs, till exempel hur glada eller missnöjda stadsborna blir när deras vackra stadskärna ersatts av grå betong. Sådant är irrelevant för karriären för den som planerar i offentlig sektor.
Istället är återkopplingen den att personalen i fråga, deras chefer, inklusive de som är politiskt tillsatta, behåller jobbet så länge de planerar.
Läs även: von Seth: Klimatpolitiken är regeringens Akilleshäl
Ett konkret exempel är miljöområdet där luften i Stockholm var en hundradel så förorenad 2018 som under 1960-talet. Jag övertygad om att, efter drygt 20 år av hårt arbete, Sveriges gröna omställning i princip var avklarad omkring 1990, förutom den blyade bensinen som försvann 1995. Jämfört med miljöproblem år 1970 hade 1990 säkert 97–99 procent åtgärdats, återigen med undantag för den blyade bensinen.
De säg 1–3 procent som då återstod var nästan helt sådant som det inte var värt att bry sig om, givet de negativa sidoeffekter som alltid uppstår när man ingriper i ett komplext samhälle.
Sedan 1990 borde vi troligen ha lättat på en del regler, ändrat några andra, och lagt till ett fåtal. Men i princip var planerandet på miljöområdet färdigt. En stor del av personalen på Naturvårdsverket och på länsstyrelserna borde ha sagts upp. Endast några få anställda borde ha varit kvar för att administrera vad som åstadkommits.
Men så fungerar givetvis inte en byråkrati. En byråkrati är ett självspelande piano som kommer att fortsätta äska pengar tills någon säger stopp eller avskaffar den. En del av budgeten kommer att ägnas åt att propagera för byråkratins fortsatta existens via så hjärtskärande och skräckinjagande exempel som möjligt.
Eftersom vi medborgare har samma planeringsinstinkt som byråkraterna och politikerna går vi lätt på deras argument. Resultatet har blivit ett Sverige som lider av byråkratisk planeringsfetma, en fetma som är lika fatal för ett blomstrande Sverige som hundra kilo övervikt är för ett hälsosamt liv.
Läs även: Lidström: Lärt-mig-i-skolan-tankegrodan
