Den svenska familjepolitiken handlar i och med arvet från makarna Myrdal om att samhället ska fösa familjerna i önskad riktning och kvinnorna ut i förvärvslivet på heltid, vare sig de vill eller inte. Tanken att en enda kvinna skulle välja att stanna hemma när barnen är små upplevs i detta flocktänkande land som ett hot, skriver Erik Lidström.
För den som hyser åtminstone viss respekt för sina medmänniskor, för deras rätt att styra över sina egna liv, är den svenska familjepolitikens historia bedrövlig läsning. Alva och Gunnar Myrdals bok från 1934, Kris i befolkningsfrågan, dryper av översitteri och förakt för föräldrar som inte beter sig ”rationellt”, alltså, inte beter sig som makarna Myrdal önskar att de ska bete sig.
Men knappt någon annan politiker heller, eller något politiskt parti, visar verklig respekt för sina medmänniskor. Som Åsa Lundqvist diskuterar i boken Familjen i den svenska modellen har det sedan 1930-talet ständigt utretts och debatterats hur och på vilket sätt familjen ska hjälpas, styras, förmås, utbildas och så vidare, så att den gör som utredarna och politikerna önskar.
Läs även: Omar Makram: Feminism eller könsrelativism?
Det kanske är en i vissas ögon omodern uppfattning att anse att vuxna män och kvinnor ska få sköta sina liv ifred istället för att, som idag, staten ska ta över hälften av våra inkomster och använda en stor del av dessa skattemedel till att manipulera oss.
Resultatet av familjepolitik och jämställdhetssträvanden är, som jag skrev i en tidigare krönika, i stort sett endast att kvinnor sedan början av 1960-talet lämnat hemmet för att i princip utföra samma sysslor, men nu som lönearbete. Sverige har en av världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvenser och en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader.
Den svenska åsiktskorridoren gör sitt för att vidmakthålla dagens politik. Någon gång strax efter 1970 blev svenska kvinnor övertygade om att det närmast var en skam att ta hand om sina egna barn och omvänt en form av självförverkligande att ta hand om andras.
Det ses i dagens Sverige som ofrihet att, tillsammans med sin make, ”vara sin egen”. Och omvänt betraktas det som frihet att utföra samma arbete under befäl av ett lager av chefer och en förvaltning som skriver en på näsan hur, var och när i stort sett samma arbete ska utföras. Och till råga på allt med en stat som sedan tar över hälften av ens inkomster i skatt.
Trots denna ”moderna” frihetssträvan så gäller, enligt vad jag hört Christina Hoff Sommers säga, att ungefär 20 procent av västerländska kvinnor skulle vilja arbeta heltid när barnen är små, omkring 60 procent deltid, och ungefär 20 procent skulle vilja vara hemma heltid. Alltså, att olika kvinnor skulle vilja göra olika livsval. Hemska tanke! Inte bete sig exakt som alla andra?
Inom parentes är det säkert någon som invänder att varför skulle inte män lika gärna som kvinnor kunna vara hemma med barnen? Kort, det är vackert så att män, nästan unikt bland däggdjuren, bidrar något enormt till barnen. Vi män är dock av biologiska orsaker inte mentalt särskilt väl anpassade till att ta hand om små barn.
Kvinnor har mängder av psykologiska mekanismer som vi män saknar. Kvinnor tycker rent allmänt inte heller att försök till kvinnligt beteende från mäns sida är särskilt attraktivt.
Öppet uttrycks sällan sådana önskemål att ta hand om sina egna barn. Man kan dock ofta höra svenska kvinnor säga ”jag tycker… men så får man ju inte säga”. De påstått ”starka” svenska kvinnorna är ordentligt hunsade. Och de låter sig hunsas. Det står faktiskt vuxna människor fritt att strunta i ”vad grannarna ska tänka”.
KD försökte blygt i valrörelsen 2018 föreslå ett vårdnadsbidrag. En folkpartist förklarade förnumstigt att Folkpartiet (som jag framhärdar i att kalla det), till skillnad från KD, minsann var för frihet, vilket för en folkpartist innebär att barn ska vara på daghem och kvinnor ska förvärvsarbeta. Vare sig de vill det eller inte. ”Kvinnofälla” betyder i Sverige ”fällan” att låta kvinnor välja.
Jag argumenterar dock inte alls för något ”hemmafruideal” som påstås ha rått i Sverige från omkring 1920 till 1970. Fanns ett sådant ideal ens? Annat i huvudet på dem som avskyr tanken att en kvinna ska kunna tänkas ta hand om sina egna barn?
Yrkeskvinnor, som min egen mamma, valde förr ofta att låta sina barn vara hos en dagmamma eller hade en barnflicka, en 16–17-årig tjej som arbetade ett år med sådant, ofta för att få den praktiska erfarenhet som krävdes för att få gå vissa utbildningar.
Det heter att man dömer andra efter sig själv. I ett land med en sådan åsiktskorridor som Sverige, där endast en åsikts tillåts, och invånarna är, ursäkta klarspråket, för ynkligt fega för att stå upp för avvikande åsikter, blir olika beteenden former av hot.
Läs även: Springare: Radikalfeminismen saboterar arbetet mot partnervåld
Om någon enda kvinna stannar hemma med sina egna barn när de är små förvandlas detta i det svenska psyket till ett krav på att alla kvinnor ska tvingas stanna hemma med sina barn. Hur denna förvrängda logik kan råda i ett påstått högutbildat land borde vara ett mysterium. Men är det givetvis inte. Åsiktsmässigt är vi svenskar en fårflock.
Kommer vi svenskar att någonsin bli tillräckligt andligt mogna för att säga ”jag väljer att leva mitt liv så här, mina grannar gör andra val, val som jag respekterar, på samma vis som mina grannar respekterar vad jag väljer att göra”? Så här långt förefaller det tveksamt om vi svenskar kan bli så pass respektfulla gentemot varandra.
Å andra sidan, borde det vara så svårt? Att göra som åtminstone jag blev uppfostrad till, att stå för sin åsikt, att tala ur skägget och att låta var och en bli salig på sin fason? Här kan vi alla göra en insats genom att systematiskt med hög och tydlig stämma uttala eventuella avvikande åsikter. Ju oftare desto bättre. En sorts gräsrotsrörelse för att ett tolerant och frimodigt Sverige.
