Jag påpekade i en tidigare krönika att ett demokratiskt rättsväsende kräver jury, ett system där det är framlottade medborgare som avgör skuldfrågan i domstol. Att det i en fungerande demokrati inte kan vara som idag – att några av kommunfullmäktige utsedda nämndemän, plus en domare, både avgör skuldfrågan och dömer.

Läs även: Sandström: Inslag av naturrätt i svensk rättstolkning skulle vara en bra idé

När det är en jury som avgör skuldfrågan kommer var och varannan medborgare att under sitt liv sitta i en sådan, kanske flera gånger, och därmed få en grundlig insyn och en grundlig utbildning i vårt rättsväsende, och i den ordning som krävs för att processen ska vara både rättvis och rättssäker. När vi medborgare har sådan insyn och sådan förståelse kan vi också, på ett informerat vis, rösta fram politiker som i sin tur tar informerade beslut om ändringar av lagar och regler.

Mycket mer kan och bör dock göras för att se till att vårt rättsväsende, våra domare, våra åklagare och våra polischefer arbetar i vår tjänst. Gör de inte det idag då? Ingen aning, är ett ärligt svar. Det kan knappt någon medborgare veta. Och därför gör de troligen inte det i någon högre grad.

Vi har just haft val och fått en ny regering. Ur våra röster, på ett av åtta olika partier som tog sig till riksdagen, kommer det att komma ett antal överenskommelser, som det nya Tidöavtalet.

Tyvärr är sambandet mellan sådana avtal, vad riksdag och regering gör, vilka personer de tillsätter, och hur du och jag röstade mycket oklart. En regering bildas. Regeringen tillsätter Riksåklagaren, Rikspolischefen och de svenska domarna. För domarna sker detta genom en liten krumbukt som ska få oss att tro att tillsättningarna inte riktigt är så politiska som de faktiskt är.

Regeringen utser numera inte domarna direkt utan tillsätter istället sju ledamöter i Domarnämnden. Ytterligare två ledamöter ska representera allmänheten. Dessa tillsätts av… riksdagen. Samma riksdag som tillsatt eller åtminstone tolererat regeringen.

Vad är din insyn som medborgare? Obefintlig. Hur många väljare röstade 2022 utifrån vilka två ledamöter som riksdagen skulle kunna tänkas tillsätta i Domarnämnden? Hur många röstade 2022 utifrån vilka tingsrättsdomare som tillsatts under den senaste mandatperioden? Inga alls är svaret på de två sista frågorna.

Läs även: Sandström: En hög domare tvår sina händer

Det finns ett demokratiskt alternativ till detta system. Tingsrättsdomare, lokala åklagare och kommunpolischefer kan och bör tillsättas via personval. De ska vidare, i ett demokratiskt Sverige, väljas på valdagar som inte på något sätt sammanfaller med andra valdagar. Väljarna ska i en demokrati kunna beakta så tydligt avskilda frågor som möjligt. Exempelvis kan de väljas för fem år åt gången, med valdagar som är utspridda på alla årets söndagar utom jul och nyår, mellan oktober och juni månad.

Mot vad jag just föreslagit invände en åklagare att ”om jag som åklagare tillsätts av väljarna så kan jag inte vara objektiv”. Men det existerar ingen objektivitet i mänskliga ting. Kunde vi människor vara objektiva skulle de 950 åklagarna hos Åklagarmyndigheten, inklusive Riksåklagaren, kunna tillsättas via någon formel, via säg en åklagarexamen.

Om det existerade objektivitet i mänskliga ting så skulle vi i Sverige inte ha någon justitieminister, åtminstone inte för att hantera rättsväsendet. Oväldiga och objektiva tjänstemän skulle istället sköta det.

I verkligheten har både åklagare och poliser stora frihetsgrader beträffande vilka brott de ska koncentrera sig på och i hur de ska sköta sina sysslor. Vi kan som medborgare notera att det inte är varje slagsmål som resulterar i ett över 500 sidor långt förundersökningsprotokoll, som var fallet för A$AP Rocky.

Det är vidare få ostraffade 69-åringar som likt Karl Hedin blir gripen av 30 poliser ur den nationella insatsstyrkan och sitter häktad i 31 dagar för en mycket osäker misstanke om tjuvjakt på varg.

Både poliser och åklagare, skulle, om de vore personvalda, tvingas prioritera i enlighet med vad deras väljare anser vara viktigt. Kanske väljarna anser att polisen ska fortsätta göra enkla, mekaniska saker, som att bötfälla fortkörare. Kanske önskar de hellre se till att blinkers används för att svänga och att stopplikt respekteras. Kanske väljarna anser att noll procent uppklarningsfrekvens för cykelstölder, och den låga dito för våldtäkt, rån och inbrott är områden som bör prioriteras. Kanske ett område plågas av gängaktivitet, något som väljarna vill se åtgärdat.

För både tingsrättsåklagare och kommunpolischefer skulle väljarna alltså ställa stora krav på att prioriteringarna görs i medborgarnas intresse.

Något nära nog omvänt skulle med stor sannolikhet gälla för personvalda tingsrättsdomare. 30 000 åskådare på en fotbollsmatch kräver absolut oväld från domaren. På samma sätt skulle väljarna troligen kräva oväld från tingsrättsdomare. Samma brott ger då samma straff. Hänsyn till ålder skulle troligen nästan helt upphöra. Mängdrabatterna skulle i stort sett avskaffas. Tio brott ger då tio gånger straffet för varje enskilt straff, upp till mycket höga sammanlagda straff.

Den för oss medborgare ogenomträngliga straffmätningen, där domaren idag, efter dom, med guldvåg avgör vad ett straff faktiskt ska bli, skulle nästan avskaffas. I äldre lag, i mycket hög grad formad av medborgarna, stod straffet i lagtexten. Det skulle inte bli fråga om mycket till straffmätning. Det är endast tack vare att politiker, intellektuella och jurister på sina kammare lyckats överta vårt rättsväsende som något så dysfunktionellt kunnat införas som det system vi haft sedan 1960-talet.

För att kandidera till dessa tjänster bör troligen krävas juristutbildning, kanske med någon extra specialisering, plus några år av relevant erfarenhet. Det krävs också övervakande organ så att det garanteras att det i Sverige döms efter svensk lag. I systemet måste ingå hårda straff för den åklagare, polischef eller domare som missköter sin gärning. I det nya mångkulturella Sverige måste den domare som dömer efter, eller ens tar hänsyn till någon form av klanrättvisa, romsk rättvisa eller främmande rätt som sharia, bestraffas med mycket långa fängelsestraff. Sådant oskick är värre än ett grovt brott; det vore en perversion av det svenska rättsväsendet.

Här har inte behandlats hur tillsättningen av högre domare, åklagare och polischefer bör demokratiseras, något som blir föremålet för en kommande krönika.

Läs även: Lidström: Ett demokratiskt rättsväsende kräver jury