Jag hävdar i min bok Befriad utbildning att den svenska skolan måste privatiseras om svenska barn ska få verkligt god utbildning, utbildning som når eller till och med överträffar den nivå den låg på innan grundskolan infördes mellan 1962 och 1968.

Läs även: Lidström: Högskolan kan och bör privatiseras

Men kanske går det att åstadkomma en hel del utan att sträcka sig så långt? Kanske vissa steg kan tas som är mer psykologiskt möjliga och därmed också förhoppningsvis politiskt möjliga? I denna anda kommer därför här en blandad kompott av förslag och diskussioner.

Till att börja med är det viktigt att inse att det är högstadiet som är ”proppen” i det svenska skolsystemet. Att avskaffa högstadiet, om inte till namnet så åtminstone till innehållet, är en förutsättning för att några meningsfulla förbättringar ska kunna göras.

Innan högstadiet infördes gick det, fram till och med tolv års ålder, före puberteten, ganska bra att undervisa de flesta barn tillsammans i fyra eller sex år. Detta trots att även unga barn har olika intressen, olika begåvningar och olika personligheter.

Betydligt bättre skulle ha varit med nivå- och intressegruppering från första början, något som tyvärr förbjöds redan 1927. Trots detta fungerande alltså folkskolan ganska väl. Via en blandning av strikt disciplin och traditionella undervisningsmetoder var det lugnt i de flesta klassrum och god undervisning kunde bedrivas.

Vad som kan ha varit en förutsättning för att folkskolan skulle fungera var OBS-klasser, klasser där elever som hade stora svårigheter, eller som misskötte sig, fick gå, åtskilda från övriga elever.

Jag är ingen varm anhängare av ett sådant system och önskar hellre se ett mycket mer flexibelt utbildningsväsende. Men eftersom Sverige en gång haft det, och eftersom det fungerade relativt väl, är det kanske politiskt möjligt att återinföra det.

När högstadiet infördes blev det alltså genast kaos där, något som försöken på 1950- och 1960-talen visat skulle ske. Detta kaos spred sig sedan under 1970-talet ner till lågstadiet. Min personliga erfarenhet är att stöket på låg- och mellanstadiet idag är värre än det var på högstadiet under 1970-talet.

Högstadiet är alltså återigen proppen i systemet. I det sitter snart vuxna människor som genomgått puberteten, ungdomar med starka viljor, olika intressen, talanger och personligheter. Trots 70 år av ständiga försök av bokstavligt talat hundratusentals personer har ingen lyckats få detta stadium att fungera.

Om högstadiet avskaffas så kan kanske en kombination av låg- och mellanstadium plus OBS-klasser åter fås att fungera. Kaoset på dagens låg- och mellanstadium spred sig återigen till det från högstadiet. Om högstadiet idag avskaffas försvinner ursprungskällan till stök och oro. Med OBS-klasser så kan de som stör de övriga eleverna undervisas enskilt. Förhoppningsvis skulle en sådan kombination räcka för att återställa lugn och studiero.

Istället för att helt avskaffa högstadiet skulle ändå en halvmesyr kunna medföra stora förbättringar. Ursprungligen, med Lgr62 (som gällde mellan 1962 och 1969), var det endast i sjuan som alla barn undervisades tillsammans, och där det därför främst rådde kaos. I åttan skedde en viss linjeuppdelning, och i nian var denna väl utvecklad. De som så önskade fick där 22 veckotimmar yrkesutbildning. Tyvärr förbjöds detta när Lgr69 trädde i kraft.

Läs även: Lidström: Skolan och den kallhamrade intoleransen

Ett komplement eller alternativ till att avskaffa högstadiet vore att avskaffa skolplikten. De flesta andra länder, som Finland, Frankrike, Storbritannien och USA har istället läroplikt. Läroplikt kan i princip betyda två olika saker. En första mening är att eleverna ska ha lärt sig vissa saker, oavsett ålder. En andra mening, den vanliga, är att eleverna ska utbildas tills de fyller ett visst antal år, som 16. Oavsett innebörden av läroplikt innebär en sådan att barn ska uppnå vissa kunskapsmål.

En avskaffad skolplikt har flera fördelar. Till att börja med övergår utbildningsvärlden då till att ha kunskap som övergripande mål, istället för som idag fokusera på närvaro i byggnader som kallas för skolor. Våra socialsekreterare kommer att få rollen att mäta att sådana kunskapsmål uppfylls, inte som idag att bötfälla föräldrar som hemundervisar och kanske sätta deras barn på fosterhem.

Det ligger vidare i deras natur att kunskapsmål kan överträffas. Det är därför svårt att se att socialsekreterare, som en del gör idag, kan komma att särskilt fokusera på, och straffa föräldrar vars barn lär sig mer spanska, mer franska eller mer matematik än kunskapsmålen föreskriver.

En andra fördel med läroplikt är att barnens utbildning återgår till att vara föräldrarnas ansvar, inte någon skolas. Det ingår i detta att föräldrarna har en skyldighet att se till att deras barn uppför sig väl om de ska få gå i en viss skola.

Utan skolplikt, med eller utan läroplikt, kan barn därför relegeras, alltså avstängas från skolan, även permanent, om de till exempel efter upprepade tillsägelser inte sköter sig. Det blir då föräldrarnas ansvar att hitta en annan skola eller annan utbildning, som till exempel hemundervisning.

Skolan kan förvisso även idag stänga av elever, men endast under någon eller några veckor. Sedan återkommer de och fortsätter ofta sabotera för sina kamrater.

Förr fick de barn som ville påbörja en yrkesutbildning vid tolv års ålder eller arbeta. Troligen faller sådant idag utanför det svenska utbildningsmässiga overton-fönstret. Kanske är därför det bästa man kan hoppas på i Sverige läroplikt till 16 års ålder. Eller åtminstone ett linjeuppdelat högstadium.

Det finns dock mycket allvarliga, bokstavligt talat livsavgörande skäl till att vi skyndsamt bör åtminstone låta skolplikt, och helst läroplikt upphöra vid tolv års ålder. Och varför skolan än hellre borde helt läggas ner som offentlig angelägenhet.

Om skolplikten gäller till 16 års ålder fortsätter det nämligen att vara statens eller kommunernas roll att driva skola. Inför vi istället läroplikt till 16 års ålder kommer också då stat och kommuner driva skola, och också definiera vad kunskapsmålen ska vara.

Problemet här är att det normalt tar 10–20 år för att genomföra en nationell skolreform. Skulle till exempel den nya regeringen tillsätta en utredning för att eventuellt linjeuppdela högstadiet, eller återinföra de praktiska realskolorna, eller något annat, så kommer mellan en och två miljoner barn tvingas genomgå dagens sönderfallande skolsystem innan något nytt hunnit införas.

Och det är värre än så. Sannolikheten för att ett sådant nytt system ska vara bättre än dagens är dessutom liten. I princip alla skolreformer från och med 1927 har antingen inte haft mycket till effekt eller försämrat skolan, ibland, som grundskolans införande, med Lgr62 och Lgr69, på ett radikalt vis.

Ska skola och utbildning snabbt förbättras måste det därför ske konkurrensutsatt, av privata intressenter, utan offentliga regleringar. Offentliga regleringar skulle nämligen inte heller de vara klara förrän om 10–20 år. Om staten absolut inte kan släppa kontrollen över låg- och mellanstadiet, för våra barns skull, tillåt åtminstone konkurrensutsättning därefter.

Läs även: Lidström: Vad skolan var och kunde vara