Varför går barn i skolan? För att lära sig saker kanske läsaren svarar. Nja. Som jag diskuterat i en tidigare krönika så var det så förr i tiden, och så tror säkert de flesta föräldrar att det även är idag. Att lära sig något är dock idag endast en möjlig sidoeffekt av att gå i skolan, ofta inte ens en önskvärd sidoeffekt. I Sverige går barn i skolan för att gå i skolan. I stort sett allt annat är sekundärt.

Läs även: Oxenstierna: Covid och kulturkrig ökar hemskolning i USA

Ett exempel på detta är vad en bekant just utsatts för. Under pandemin öppnades möjligheten till hemundervisning på glänt, detta eftersom skolor stängdes och det mesta skedde på distans.

Av diverse skäl fattade min vän, hans fru och deras barn smak för detta, bland annat för att de märkte att barnen lärde sig mer via ett par timmar hemundervisning än under en vecka i skolan. Familjen önskade bland annat därför fortsätta hemundervisa. De blir nu av detta skäl bötfällda av kommunen med hundratusentals kronor och har underförstått hotats med att barnen kan komma att sättas på fosterhem om de inte går i det av det offentliga sanktionerade skolsystemet.

Familjen får också höra av en ung socialarbetare att det inte alls är glädjande att deras barn faktiskt lär sig spanska, istället för att som tidigare i skolan bevista lektioner i spanska, dock utan att lära sig spanska. Tvärtom, detta är enligt socialarbetaren en djup orättvisa gentemot andra barn som läser spanska på skolans lektioner utan att lära sig mycket alls.

Socialarbetaren förklarar också att det inte alls är för att lära sig något som barn går i skolan, eller att det skulle vara för att se till att barnen lär sig något som han bestraffar familjen. Nej då, förklarar han, i skolan går barn först och främst för att tvingas frottera sig med människor de inte tycker om. Krasst, i skolan går barn för att ofta utsättas för mobbning av andra barn.

Det är svårt att ta ett steg tillbaka och diskutera skolplikten utan att det låter överdrivet och extremt. Samtidigt så är just skolplikten ett överdrivet och extremt förtryck – en kallhamrat, som regel tyst förtryck, ett förtryck som tyvärr tar avstamp i en av människans allra sämsta sidor: vår önskan att påtvinga andra social konformism.

Det är få länder i vilka det är så svårt att hemundervisa som i Sverige och i Tyskland. I Sverige gjordes det under en kort tid något lättare, men folkpartisten Jan Björklund, förment liberal, förment frihetlig, återinförde 2011 ett i princip absolut förbud mot hemundervisning. I Tyskland var det nazisterna som 1938 införde förbudet mot hemundervisning, via en lag signerad av Adolf Hitler, för att eleverna inte skulle kunna undgå indoktrinering i den nationalsocialistiska läran.

Trots den vidriga bakgrunden till detta förbud så är detta fortfarande gällande tysk lag. Sverige har vad som i praktiken är politiska flyktingar på Åland och i USA. Tyskar som önskar hemundervisa flyr till Storbritannien eller får som en familj, politisk asyl i USA.

Notera att det i Sverige allmänt propageras för en jämlik skola. Ordet ”jämlik” låter kanske oskyldigt, men vad det betyder är att alla ska gå, kosta vad det kosta vill, i helst identiska skolor tills de fyller 16 år, i praktiken tills de är 18–19, och att de också helst ska lära sig identiska ting. Eller att alla inte ska lära sig knappt någonting alls, om alla barn inte kan fås att hänga med.

Läs även: Gästkrönika: Skolan måste vara tråkig

Eftersom det är omöjligt att undervisa alla barn likadant, i samma klassrum, så har detta blivit en av de två starkast bidragande orsakerna till den svenska skolans och utbildningens kollaps. Den andra huvudorsaken är att de traditionella undervisningsmetoderna har övergivits.

När grundskolan infördes, via Lgr62, togs möjligheten för vissa att studera ett tredje främmande språk under åren 7–9 explicit bort för att ”överbrygga ’[d]en gamla bildningsklyftan mellan ett litet fåtal personer med kunskaper i de stora kulturspråken och en bred massa helt utan sådana kunskaper’”.

Alltså, eftersom vi, från försöken med grundskolan under 1950-talet, vet att det endast är ungefär 40 procent av en årskurs som önskar bedriva intensiva teoretiska studier efter tolv års ålder (inte bara i språk), så såg de som införde grundskolan till att ta avskaffa denna möjlighet. Ett av de tre främmande språken togs i denna anda bort för att göra skolan mer ”jämlik”.

Men inte bara det. En stor del av de övriga eleverna hade vid denna ålder fått nog av teoretiska ämnen, som engelska och matematik. För att göra skolan mer ”jämlik” fick dessa elever mer engelska och mer matematik.

Resultatet blev genast, som lärarkåren nästan enigt förutspådde, och som försöken med grundskolan redan visat, kaos på det nya högstadiet, ett kaos som under 1970-talet sedan spred sig ner till lågstadiet.

Notera kombinationen av hur vällovligt det låter med en ”jämlik skola” och det tvång och den utbildningsmässiga förstörelseverksamhet som måste till för att åstadkomma denna förmenta jämlikhet.

David C Geary, psykologiprofessor i Missouri, som granskade mitt manus till den första upplagan av min bok Education Unchained, trodde inte att jag var seriös när jag skrev om detta. Så iskallt förtryckande kan man väl inte vara, reagerar en amerikan.

Tyvärr är dock detta det normala i Sverige, något som våra kommuner och socialarbetare ser till att genomdriva via dryga böter och hot om att barnen ska sättas på fosterhem.

Skolan ska vara ”jämlik”, den ska ge samma utbildning till alla elever, i samma klassrum, kosta vad det kosta vill. Och den ska dessutom tvinga alla elever att umgås med personer de inte tycker om och som omvänt inte tycker om dem, som inte sällan slår och mobbar dem.

Resultatet är den havererade skola och den havererade utbildning vi idag har, skola och utbildning som dessutom gradvis blir sämre och sämre, allteftersom tumskruvarna kläms åt för att göra skolan jämlik. Samtidigt som våra unga idag knappt får någon utbildning mår de också psykiskt mycket dåligt, detta oavsett hur många assistenter, tvålärare (två lärare som undervisar tillsammans), och gissningsvis snart trelärare, som befinner sig i samma klassrum, och oavsett antalet kuratorer och skolsköterskor.

Läs även: DEBATT: Det är dags att tillåta hemskolning av våra barn