Min mamma var lärare, och därmed högavlönad på 1960-talet, samtidigt som skatterna då ännu inte nått 1970-talets och dagens absurt höga nivåer. När jag föddes var det därför naturligt för en karriärkvinna att ha en barnflicka, en ung tjej på 16–17 år som tog hand om mig. Sylvia stickade vantar, mössa och halsduk åt mig. När pappa 1964 fyllde 40 år gick hon enligt min mor fram som en tromb; bakade kakor, fixade efterrätter, gjorde hela middagen med alla rätter.

Läs även: Lidström: Högskolan kan och bör privatiseras

Min mamma stod och nästan skämdes. Jag är ju husmor, jag ska ju kunna det här, tänkte hon. Sylvia hade gått på KPU, Kiruna Praktiska Ungdomsskola, en fyraårig praktisk realskola som man kunde börja på efter sex års folkskola. Sådana skolor fanns överallt i Sverige och de hade tre grenar: handels, teknisk och huslig.

Hans Stralström, en barndomsvän till min pappa, och känd från TV med sin tango, gick på KPU och var oerhört stolt över sin utbildning till snickare.

I Kiruna kunde man köpa möbler som eleverna på KPU gjorde som del av undervisningen och som de sedan sålde; riktiga trämöbler, konstruerade enligt konstens alla regler, inte som dagens, tillverkade av spånskiva och förpackade i platta paket.

Företag hade också interna skolor där unga anställda fick sin yrkesutbildning. Jag fick berättat för mig hur den som gick på SAAB:s skola i Linköping inte fick använda elverktyg förrän vid 16 års ålder. Ögat och händerna skulle först tränas intensivt via handverktyg.

Många andra började istället som min pappa arbeta vid tolv års ålder och en stor del av de som gjorde det läste korrespondenskurser på kvällarna för att utbilda sig vidare.

Studiegången var alltså förr sex års folkskola eller motsvarande för alla, vad som på engelska kallas för primary education eller éducation primaire på franska. Alltså den primära utbildningen som alla behöver, då man, i ett fungerande skolsystem lär sig läsa, skriva, svensk grammatik, historia, idag engelska, räkna, naturkunskap och samhällskunskap, allt det där man behöver känna till för att dels kunna verka som medborgare i ett demokratiskt samhälle, dels för att kunna arbeta och lära sig mer specialiserade saker.

De omkring 60 procent av en årskull som sedan inte önskade studera teoretiska ämnen, ofta vid gränsen för sin förmåga, och ta en realexamen och kanske en studentexamen, började alltså sedan på en yrkesutbildning eller började helt enkelt arbeta.

Detta sakernas naturliga tillstånd dög inte för folkpartister och framför allt inte för socialdemokrater. De införde istället grundskolan. Denna såldes in som att ”alla” skulle få en ”jämlik” skolgång på realskolans nivå; det var vad föräldrarna trodde. I själva verket fick alla enbart istället vistas i samma klassrum och gradvis sämre och sämre utbildning (vad de flesta lärare, och andra som ville förstå, påpekade skulle hända).

Resultatet är ett havererat låg- och mellanstadium där en minoritet av eleverna inte ens lär sig läsa och skriva, och där de som kan skriva som regel har en handstil som liknar de teckningar som treåringar producerar.

Sedan kommer högstadiet och gymnasiet, som, enligt vad Skolverket mäter, är bortkastad tid för en stor del av eleverna. Efter högstadiet är det nästan tvunget att gå vidare till gymnasiet och ”gå ut gymnasiet”. Därefter, för att bli hantverkare, blir det ofta en yrkeshögskola.

Resultatet är ”fullt yrkesutbildade” hantverkare vid 22–23 års ålder som inte kan läsa, skriva eller räkna ordentligt. En allmän erfarenhet idag är att den som är 15 och gör praktik inte ens kan hålla i en sopborste, än mindre sopa ett golv eller en gårdsplan.

Jamen, ”det finns ju inga jobb för den som är tolv år gammal, det krävs utgånget gymnasium för det” är en invändning som troligen kommer. Detta är rent utsagt löjligt. Att inte kunna något av värde vid 18–19 års ålder är faktiskt inte en högre kvalifikation än att kunna läsa, skriva, räkna och ha god arbetsmoral vid tolv års ålder.

Läs även: Lidström: Skolan och den kallhamrade intoleransen

Något som omöjliggör arbete vid unga år är att facket, numera med EU:s benägna bistånd, har sett till att det är olagligt för unga att arbeta. De skulle ju bland annat ”ta jobben” som det heter, enligt en primitiv och felaktig teori om hur en marknadsekonomi fungerar.

En annan invändning är att det vore att ”förvägra dem deras barndom” om 12–13 åringar tillåts arbeta. Det vore ”barnarbete”. Huva… Och när unga, från 15 års ålder får arbeta, så ska det vara med ”lätta arbetsuppgifter”.

Man får alltså inte arbeta från 12 års ålder idag. Däremot får en 12-åring idag gå upp 05:30, tre dagar i veckan, träna simning under 1,5–2 timmar på morgonen, vistas i byggnader som heter skolor, utan att lära sig något, kanske bli mobbad, under åtta timmar per dag, träna simning 2 timmar på kvällen, sex dagar i veckan och tävla på söndagar. Lätta arbetsuppgifter, för annars vore det för tungt, jovisst.

Jamen, det är skolan som måste reformeras, är säkert ytterligare en invändning. Skolan har reformerats i steg från 1927, som påtvingade alla folkskolan som ”bottenskola”, via Lgr62 och Lgr69, som slog svensk skola och svensk utbildning i flis, via Lgr80 som saboterade dem ytterligare, till reform efter reform. Nästan varje reform gjorde skolan ännu sämre och ingen förbättrade den annat än kosmetiskt.

Det tar 10–20 år att förbereda en nationell skolreform och det tar sedan 10—20 år för att utvärdera den om det ska göra rätt, vilket förstås knappast sker. Barn är dock levande varelser som inte kan frysas ner i flytande kväve i några tusen år fram till dess att staten, kanske, har förbättrat skolan.

Svenska barn borde istället få bättre utbildning här och nu, och som jag argumenterar i min bok Befriad utbildning kräver det att skolan radikalt privatiseras.

Ett första steg vore dock att avskaffa både skolplikt och läroplikt från 12 års ålder, tillåta att 12-åringar arbetar och göra det så lätt som möjligt för den som vill att starta yrkesutbildningar.

Läs även: Lidström: Varför går svenska barn i skolan?

Det är faktiskt inte en naturlag som säger att barn mellan 12 och 18 års ålder ska förvägras att lära sig annat än dåliga vanor och negativa attityder. Det är bara en utbredd och förvrängd världsbild, bland annat tron på ”jämlik utbildning”, som pådyvlar oss en sådan situation.