Jag måste säga att jag gradvis blivit mer och mer förvånad över vad som händer på elmarknaden. Nog för att jag sedan länge varit oerhört upprörd, för att utrycka mig försiktigt, över att någon kan komma på tanken att lägga ner kärnkraften i Barsebäck och sedan på andra platser, och sedan till råga på allt bygga något som aldrig kunde, och som aldrig kan fungera, vindkraft, något jag tagit upp i en tidigare krönika.

Läs även: Oljekraftverket i Karlshamn behöver nyanställa – ökad efterfrågan

Men att Sverige sedan dessutom skulle dras med i Tysklands, förlåt uttrycket, sinnesrubbade energipolitik att göra sig beroende av rysk naturgas, och till den grad vi ser idag, hade jag faktiskt inte kunnat föreställa mig.

Att viss integration av elmarknaden är av nytta, det är självklart. Då och då måste ett kärnkraftsaggregat stoppas på grund av service. Något oförutsett kan hända med alla kraftkällor; ibland är sommaren torr, och vattenmagasinen fylls inte på tillräckligt för att vattenkraften ska kunna gå med full effekt hela vintern.

Om man ska bygga säker energiförsörjning i till exempel Sverige, hur går man då tillväga? Man gör, som förr i tiden, en systemanalys. Om det går riktigt, riktigt illa, om Sverige råkar ut för krig eller avspärrningar, så ska vi som bor här åtminstone inte svälta eller frysa ihjäl. Varje byggnad, eller grupp av byggnader, ska ha lokal kapacitet för värmegenerering. En panna som kan bränna ved eller koks, tillsammans med ett stort lager av sådant bränsle, kanske dessutom en dieselgenerator och några kubikmeter diesel i reserv.

Detta grundläggande, fundamentala lager av säkerhet saknas idag i Sverige. Precis som före första världskriget, och precis som efter första världskriget, är den förhärskande teorin hos våra politiker att det att aldrig mer kommer att bli krig. Ett Sverige med seriösa politiker skulle tvärtom, säg vart tionde år, i ett roterande schema, kommun för kommun, stänga av elen, fjärrvärmen, mobilkommunikationerna, wifi, internet och det under två veckor i taget, ibland på sommaren, ibland på vintern, för att verifiera att vårt civilförsvar faktiskt fungerar.

Ovanpå detta fundamentala säkerhetslager, överlevnadslagret, ska ett land som Sverige ha säker elförsörjning så att vi kan leva, bo och arbeta i vårt land. Vi löste detta från 1970-talet med ungefär hälften kärnkraft och hälften vattenkraft, plus några små bidrag från andra energikällor.

Men så bestämde sig först Centern och Dagens Nyheter, och sedan många andra politiker och journalister, för att kärnkraft var livsfarligt och att vindkraft och andra ”alternativa energikällor” var vad som skulle rädda både Sverige och resten av världen.

Varför har vi inom EU en integrerad energimarknad? Hade vi endast planerbar energi, som vattenkraft, kärnkraft och kolkraft, gaskraft, oljekraft från kol, gas och olja som utvinns lokalt eller i garanterat vänskapliga länder, så behövs inte mycket till integrerad energimarknad.

Den kan vara av nytta på marginalen. Danmark bad Sverige bygga Barsebäck så nära Köpenhamn som möjligt. På så sätt kan under normala förhållanden Köpenhamn, Malmö, Lund och resten av Skåne försörjas med el från Barsebäck. När ett verk i Barsebäck tas ur drift för service, så kan andra kraftverk träda in; ursprungligen var det tänkt som de kärnkraftverk som Danmark skulle bygga.

Med planerbar energi överallt fanns det alltså ingen anledning för EU att lägga sig i energimarknaden, annat än den rådande, primitiva dogmen att ”integration är bra, mer integration är bättre, fullständig integration bäst”, en dogm som i detta fall inte tar det minsta hänsyn till den fysiska verkligheten eller till elementära säkerhetsöverväganden.

Läs även: Ny prognos: Dyrare att ladda elbilen än att tanka bensin i vinter

Till denna simplistiska ideologiska världsbild tillkommer vindkraften. Vindkraften är motsatsen till planerbar. Lokalt ökar och minskar vinden från sekund till sekund, eller upphör helt, regionalt kan det i medel blåsa lagom, inte alls, eller alldeles för hårt. Om man då i Sverige bygger elanslutningar till vindkraften och extra kraftöverföringskapacitet, till en kostnad av enligt vad jag fått höra 2 000 miljarder kronor (kostnaden för minst fyrtio (40!) stora kärnkraftverk), så kan man hjälpligt medelvärdesbilda vindkraften i Sverige, men endast förutsett att man dessutom har en mycket stor bas av planerbar energi.

Om man sedan integrerar elmarknaden i hela EU så kan man medelvärdesbilda över en än större yta. Teorin här är exakt densamma som för subprime-lån. Tanken var att om man tar ett stort antal mycket dåliga krediter, krediter för hundratusentals hus, och säger sig att dessa är icke-korrelerade, det vill säga, att de inte inbördes beror av varandra, så säger statistiken att man får något som är mycket stabilt, som kan ges kreditvärdigheten AAA. Men detta gäller endast om de verkligen är icke-korrelerade. Om de är korrelerade, om ekonomin går ner i ett större område, och med den bostadspriserna, så faller mängder av dessa dåliga krediter samtidigt, och hela bygget rasar samman och kraschar som 2008 världsekonomin, och ger oss en flera år lång lågkonjunktur.

Exakt samma sak gäller för vindkraften. Ett högtryck över hela Europa, med värmebölja, gör att det blir vindstilla, och elpriserna rusar i höjden. En kall, vindstilla vinter i norra Europa stoppar all vindkraft, och elpriserna rusar i höjden. Blåser det tvärtom ”lagom” över en stor yta så kraschar elpriserna och vindkraften blir olönsam även av den anledningen.

Till sist har vi Tysklands besatthet av att ”rädda miljön” genom att importera gas från Ryssland, ett land som, med dess föregångare, under tusen år varit en i bästa fall otillförlitlig granne, normalt en potentiell eller verklig fiende.

När nu Ryssland beter sig som Ryssland har gjort under tusen år, och anfaller sina grannar, så klipps gasen av. På grund av EU:s integrerade elmarknad tas då inte bara Tyskland, som dess väljare och politiker förtjänar, tillbaka till 1700-talets energisystem. Istället drabbas hela Europa av absurda elpriser.

Än mer absurt i detta är att Tyskland, Frankrike och Storbritannien har stora fyndigheter av skiffergas. Trots desperata försök från aktivister, inklusive de anställda på USA:s Environmental Protection Agency, EPA, har det inte kunnat påvisas att sådan utvinning skadar miljön, till exempel förorenar grundvattnet. Men för att ”rädda miljön” så är denna lokala utvinning av gas likafullt förbjuden i dessa tre länder.

Både kortsiktigt, för att säkerställa låga energipriser i vart och ett av Europas länder, och ur civilförsvarssynpunkt, bör integrationen av Europas el vara begränsad. Energi bör produceras i främst två lager, lokalt och nationellt, och dessutom med redundans, alltså med extra kapacitet för när något går fel, som att ett eller flera kraftverk tas ur drift, eller att en högspänningsledning behöver repareras, på grund av en olycka eller på grund av sabotage.

Läs även: Skogkär: Farmanbar far med osanning i vanlig ordning

Att Sverige inte ska ha en elmarknad som är integrerad med den i ett land som Tyskland, som beror av fientlig makt för sin energiförsörjning, borde säga sig självt. Men vi borde gå längre och aldrig exportera el när elpriset överstiger säg 50 öre per kWh. Detta borde gälla för alla Europas länder, så att alla stater verkligen sköter sin egen energiförsörjning.