Denna krönika fortsätter diskussionen av några av de demokratiska problem som omger det svenska EU-medlemskapet. Två av dessa behandlades i min föregående krönika och de följs här av tre ytterligare aspekter.

Det tredje demokratiska problemet med EU är att det EU som Sverige 1994 folkomröstade om att gå med i absolut inte är det EU som vi idag är medlemmar i.

Här sparkar jag mig själv på smalbenet. Jag själv, och många som var långt bättre informerade, borde redan 1994 ha förstått att EU beter sig som vilket politiskt maktcentra som helst. Eller så lyssnade jag inte tillräckligt på rätt personer.

Läs även: Lidström: EU:s mångbottnade demokratiproblem – del 1

Inom parentes skrevs USA:s grundlag 1787 av personer som var väl insatta i denna mångtusenåriga problematik. Grundlagen (se The Federalist) var ett försök att förhindra att USA gick den väg som EU nu gått. Tyvärr kunde den inte mer än delvis förhindra den massiva byråkratisering av USA som ägt rum de senaste drygt hundra åren.

För det första kommer varje maktcentra att efter bästa förmåga söka tillskansa sig mer makt. Som en del av denna process kommer ett mer övergripande maktcentrum i princip alltid söka neutralisera underliggande maktcentra.

Ett svenskt exempel är kommunerna och regionerna. Enligt Regeringsformen har vi kommunalt självstyre. Enligt samma regeringsform äger staten rätt att tvinga kommunerna att göra vad staten vill att kommunerna ska göra.

Sedan står det vackert, och närmast tragikomiskt i Regeringsformen Kap. 14 §3 att staten inte ska utöva mer tvång än vad som behövs för att tvinga kommunerna att göra vad staten vill.

På liknande vis bestäms omkring 30 procent av svenskt lagstiftande av EU.

För det andra följer byråkratier Parkinsons lagar. Om ingenting sätter bestämda hinder i vägen kommer en byråkrati att gradvis öka i omfång. Den kommer också, så länge den inte i stort sett läggs ner, fortsätta reglera. Slutar en byråkrati reglera har den nämligen förlorat det mesta av sitt existensberättigande.

Subsidiaritetsprincipen, ”en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån”, är med andra ord ett skämt och har alltid varit ett skämt. Den som har den politiska makten på någon nivå vill nästan alltid bestämma över dem som befinner sig längre ner i hierarkin.

”Den lägsta ändamålsenliga nivån” är nyckeln till varför subsidiaritetsprincipen är tomma ord. Lägre instanser kommer för det första inte ta identiskt samma beslut som EU centralt skulle ta. Högre instans kan därför i stort sett alltid hävda att endast den högre nivån är ”ändamålsenlig”.

För det andra kommer olika lägre instanser i olika länder inom EU ta olika beslut. Återigen tas detta som bevis för att EU måste träda in. EU är ju den gemensamma marknaden… Allt måste då göras på identiskt samma sätt överallt.

Den bästa demokratiska och mest effektiva motmakt mot ett växande EU jag kan tänka mig är att det skrivs in i fördragen att alla länder regelbundet ska hålla en folkomröstning om fortsatt medlemskap. Vart tjugofemte år, en gång per generation, förefaller lämpligt. Sådana folkomröstningar är dessutom fortfarande något varje land kan besluta om, helt oavsett vad EU anser i frågan.

En mycket stor del av vad EU idag gör är impopulärt i medlemsländerna. Regelbundna folkliga konsultationer skulle antingen tvinga EU att radikalt skära ner på vad det lägger sig i, eller dela upp EU i två eller tre olika associationer, med till exempel protektionistiska länder som Frankrike i ett EU och frihandelsvänliga länder i ett annat.

Vore detta för mycket begärt? Att det påstått demokratiska EU just ser till att det har folkets stöd? Antagligen kallas sådant tal för populism, vilket det ju är, att låta populus, folket, bestämma.

De som idag bestämmer, våra förmenta eliter, är givetvis motståndare till sådana omröstningar. En huvudanledning borde vara uppenbar; om folket bestämmer i folkomröstningar så hotas de förmenta eliternas både maktutövning och uppehällen.

EU:s fjärde demokratiska problem är detta rabiata motstånd som politikerna i de respektive medlemsländerna, politikerna i EU-parlamentet och byråkraterna i Bryssel, visar prov på vid varje antydan till att ett land skulle hålla en folkomröstning om fortsatt medlemskap. Den illvilja som Bryssel visade Storbritannien efter att landet till sist röstat för att lämna EU är ett konkret exempel.

Läs även: Sandström: Ett EU-val mellan pest och kolera

EU:s femte demokratiska problem är dess komplexitet. Om EU inte var tillräckligt obegripligt redan innan så bidrar Europaparlamentets existens och nuvarande funktion till att göra det i stort sett omöjligt att förstå hur beslut tas, än mindre påverka dem.

Som EU ursprungligen fungerade var det främst EU-kommissionen och ministrar vid ministermöten eller, i större frågor, regeringschefer och presidenter, som tog beslut.

På presskonferenser och i tal försvarade eller motsatte sig sedan de olika ländernas representanter resultaten. På detta vis fick allmänheten åtminstone en strimma insyn i vad som skedde. Fram till Maastrichtfördraget 1993 hade EU-parlamentet liten makt.

Idag är de övergripande institutionerna Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (“rådet”), Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.

Europaparlamentet sysslar med lagstiftning, kontroll och budgetarbete. Det har komplexa relationer till rådet, EU-kommissionen och till den Europeiska centralbanken. Denna kletiga spindelväv av beroenden gör att det är hart när omöjligt att veta vem som bestämmer vad.

Ett trivialt exempel, sandlådor, får illustrera en del av demokratiproblemet. För inte så länge sedan byggde man i Sverige en sandlåda med åtta plankor (vertikala sidor och horisontell överdel), plus en mängd sand. Designen hittade man på själv. Numera är det EU som bestämmer hur sandlådor konstrueras.

Vad har sandlådor med den fria marknaden att göra? Utgör det ett handelshinder ifall några föräldrar bygger en sandlåda ute på gården vid hyreshuset där de bor? Enligt EU så är det troligen så. Eller så är enligt EU sandlådor som inte byggs enligt EU-norm på ett ställe en hälsofara inom hela EU, en hälsofara som svenska myndigheter är oförmögna att hantera. Subsidiaritetsprincipen, jo tjena.

Säg nu att jag som väljare önskar ändra på hur sandlådor ska vara utformade. Eller önskar frånta EU rätten att bestämma över sandlådor. Eller samma frågor beträffande GDPR.

Hur ska jag då rösta i svenska val? I EU-valet? Jag har ingen aning. Jag skulle gå så långt som att säga att även om en majoritet i alla länders nationella val och i EU-valet skulle rösta på ett visst vis så skulle dessa väljare ändå inte kunna styra mer än någon procent av de beslut som EU tar. EU har nämligen en komplex byråkrati som tuggar på med mer regleringar likt ett självspelande piano.

Europaparlamentet har inte enbart komplicerade samband med övriga EU-institutioner. Det förlägger dessutom det demokratiska inflytandet på två disparata ställen, det nationella parlamentet och det europeiska.

Det demokratiska inflytande vi svenska väljare eventuellt har över EU via Europaparlamentet reducerar i minst samma grad det demokratiska inflytande vi har via vår Riksdag. Det är alltså inte så att två parlament ger dubbelt demokratiskt inflytande.

Tvärtom, på grund av hur än mer komplicerat Europaparlamentet gör ett redan svårbegripligt virrvarr, blir det sammanlagda demokratiska inflytandet lägre än det skulle vara utan existensen av Europaparlamentet.

Hur icke-intuitivt det än kan låta vore därför en demokratifrämjande förändring av EU att avskaffa EU-parlamentet.

Tyvärr är vi EU-medborgare via direkta, institutionella vägar minst lika maktlösa beträffande reformer av de institutionella aspekterna av EU som vi är beträffande EU-normen för sandlådor.

Vad Europaparlamentet anbelangar har vi dock en möjlighet som vi saknar på andra områden. Vi kan frånta Europaparlamentet dess legitimitet genom att inte delta i valet den 9 juni. Vill du se ett mer demokratiskt EU och ett mer demokratiskt Sverige så ska du därför avstå från att rösta.

Så långt som att avskaffa Europaparlamentet kan vi väljare antagligen inte nå. Via ett valdeltagande under tio procent eller till och under 20 procent skulle vi dock punktera idén om folkligt inflytande via Europaparlamentet. De svenska väljarnas inflytande skulle istället utövas via våra ministrar, en mer direkt, en mer begriplig och därför mer demokratisk väg.

Läs även: DEBATT: Lägg ner det meningslösa EU-parlamentet!