Sverige står inför stora problem, något få kan vara omedvetna om. Trots detta vårt samhälles förfall står dock våra politiker närmast handfallna. Inte mycket tyder på att några av dem inom en snar framtid kommer att ta tag i situationen med båda händerna, varken dagens regering eller nästkommande.

Idag får vi alla rösta, lägga en valsedel i ett kuvert och kuvertet i en valurna. Men som jag beskriver i en bok, och som många statsvetare också diskuterar, är det folkliga inflytandet i Sverige i övrigt synnerligen begränsat.

Läs även: Sandström: Ständigt prat om människors lika värde och rätt

Ett nygammalt sätt att angripa dessa problem vore att anordna en folkriksdag. En sådan skulle i så fall inte vara den första i ordningen. Under slutet av 1800-talet fick endast en fjärdedel av männen rösta. Socialdemokraterna och socialliberalerna anordnade därför 1893 och 1896 två folkriksdagar med krav på just ett radikalt breddat folkligt deltagande.

Att en sådan folkriksdag direkt skulle kunna lägga fram förslag som dagens riksdag och regering sedan skulle genomföra kan man förstås inte förvänta sig. Liksom under slutet av 1800-talet skulle dock en sådan folkriksdag ändå kunna få stort inflytande, i synnerhet om hundratusentals medborgare väljer att delta.

Men har vi inte redan folkligt inflytande? Inte i någon högre grad. I praktiken är det för det första idag nära nog ett krav för att kunna bli vald till riksdagen att man under lång tid har varit medlem i ett politiskt ungdomsförbund. Detta utesluter direkt mer än 99 procent av befolkningen från att på valbar plats kandidera till riksdagen.

För det andra bildar våra politiska partier karteller som kämpar med näbbar och klor, med hjälp av finansiella och andra medel som de röstat fram åt sig själva, för att endast de ska kunna sitta i riksdagen och inga andra.

För det tredje får, på grund av de proportionella valen, endast omkring åtta åsiktspaket komma till tals, ett för vart och ett av partierna. Valet av de 349 riksdagsledamöterna skulle idag nästan kunna ersättas av valet av åtta partiledare. Övriga ledamöter bildar till stor del ett antal knapptryckarkompanier.

Representativ demokrati är inte, och kan aldrig bli, folkstyre som i en atensk direkt demokrati. Det finns trots det en spridd, naiv tro, även bland statsvetare, att representativ demokrati är en tvåstegsprocess. Först uttrycker vi väljare en åsikt i valet och väljer representanter. Sedan röstar de, eller utser de en regering. Och så händer något antas det, det som väljarna ville skulle ske, nära nog i exakt proportion till hur många röster de olika partierna fick.

I själva verket blandas sedan först partiernas åsikter ihop i riksdagen och därpå i regeringen. Därefter återstår ytterligare 5–6 steg innan något kanske händer, från riksdag, till myndigheter, hela vägen ner till de tjänstemän som genomför besluten. Detta sker dessutom parallellt inom hundratals olika myndigheter. Processen, från val tills att något kanske händer, tar lång tid. För en skolreform, åtminstone 10–20 år innan väljarna eventuellt ser ett resultat.

Det bästa vi kan hoppas på i en representativ demokrati är istället vad som kallas för retrospektiv röstning. Vi väljer politiker och om vi sedan inte är nöjda med vad de åstadkom så kan vi rösta bort dem.

För att en representativ demokrati ska vara så demokratisk som möjligt behöver vi:

• En riksdag till vilken alla medborgare kan kandidera.
• En riksdag där vi väljare vet vem som är just vår representant, vem han eller hon är, vad personen lovade göra i riksdagen och vad personen i själva verket gjorde.
• Ett valsystem som är så selektivt som möjligt beträffande vilka som röstas fram. Vi vill att våra representanter ska vara de bästa möjliga.
• Ett valsystem som gör att vi väljare kan rösta bort vår representant ifall han eller hon i våra ögon inte skötte sig.

Om vi ska reparera vår representativa demokrati behöver vi därför personval i enmansvalkretsar. Det finns flera varianter på detta. Till exempel en eller två omgångar, med eller utan primärval. Vad som här kommer att föreslås för denna folkriksdag är inte nödvändigtvis den metod som helst borde gälla för en reformerad verklig riksdag.

Läs även: Sjölander: Till foliehattarnas försvar

Med detta sagt är det hög tid att en ny folkriksdag sammankallas. Till denna bör alla som är myndiga både få rösta och kandidera.

Om vad som här föreslås ska bli en verklig folkriksdag måste den söka få med ett brett spektrum av åsikter och ett brett spektrum av personer, vare sig de i övrigt är socialdemokrater, borgare, rika, fattiga, män, kvinnor, vare sig de idag är aktiva politiker eller inte.

Denna Folkriksdag 2.0 skulle inte vara ett försök att ta makten från vår grundlagsenligt valda riksdag. Den skulle dock vara ett försök att ta upp och angripa Sveriges verkliga problem, visa på alternativ, och också visa på ett konkret, alternativt sätt att tillsätta en riksdag, en riksdag vars sammansättning och uppträdande förhoppningsvis ska falla medborgarna i smaken.

Sverige delas förslagsvis in i 200 valkretsar som geografiskt, intressemässigt och kulturellt bildar naturliga enheter. En Malmfältens valkrets, som omfattar Kiruna och Gällivare, kommuner vore en sådan. Det är viktigt att både stad och land representeras, så att inte en större stad helt dominerar den omgivande landsbygden. Rena landsbygdsvalkretsar bör eftersträvas där det går.

Valkretsarna bör ha mellan 40 000 och 60 000 invånare, även om invånarantalet i vissa fall kan avvika kraftigt så att valkretsarna återigen är geografiskt och befolkningsmässigt meningsfulla.

Beträffande valförfarande kunde Bank-ID användas för att rösta. Endast den som har ett postnummer som visar att vederbörande är boende inom valkretsen ska vara röstberättigad och berättigad att bli vald från valkretsen. Rösträttsåldern är 18 år.

Eftersom det inte existerar etablerade kandidater eller etablerade partier för denna folkriksdag är det önskvärt och beprövat att det sker en första sållning av kandidater.

Fram till exempelvis två månader före folkriksdagens första valdag står det var och en fritt att nominera sig själv eller andra boende inom valkretsen.

För att få ställa upp på folkriksdagens första valdag krävs ett antal som minst 50 eller 100 underskrifter av personer som bor i valkretsen. Ett val i två omgångar bör troligen sedan hållas.

Om ingen kandidat får minst 50 procent av rösterna i den första omgången hålls då en andra omgång en vecka senare. I den andra omgången får alla som erhållit minst 25 procent av rösterna i den första omgången ställa upp. Om ingen fått minst 25 procent av rösterna i den första omgången får istället de två med flest röster kandidera.

I den andra omgången gäller val med relativ majoritet, ”first past the post”.

Det vore symboliskt att hålla folkriksdagen på en historisk plats för riksmöten, som Arboga (Sveriges så kallade första riksdag hölls där 1435), i Västerås eller Örebro.

Riksdagen samlas under exempelvis en vecka. Kommittéarbete utförs därefter på distans under nästföljande månad eller månader. Riksdagen samlas åter en eller två gånger i en vecka åt gången för att debattera och rösta igenom förslag.

Dessa renskrivs och presenteras för allmänheten, för riksdagen och för regeringen.

Läs även: Brinkemo: När kartan gäller framför terrängen