Rädslan för avvikande åsikter har ökat på senare år. Åtminstone om flodvågen av artiklar om fejknyheter, propaganda, och desinformation är något att gå på. Det handlar om vaccinskeptiker, ryska troll, klimatförnekare, förintelseförnekare, faktaresistenta, QAnon, sanningsrörelsen om elfte september, och så vidare. Tydligen ska dessa idéer hota allt som är gott i vårt fria demokratiska samhälle. De enda som förnekar detta är dumma, okunniga, eller onda. Inget tvivel kan tillåtas: konspirationsteoretikerna konspirerar mot oss! Vi måste slå till först!

Läs även: Vänstern kallar allt de ogillar för konspirationsteorier

Eller? Är dessa idéer verkligen så farliga? Rykten kommer och går och glöms. Att de gör väsen av sig hör till saken, men de flesta passerar utan att ställa till med någon märkbar skada. Detta tillåter oss att glömma hur harmlösa de flesta tidigare konspirationsteorier varit, och låter oss bli uppskrämda av de nya. Vi bör inte ropa varg för minsta pudel som går förbi. Hur mycket den än gläfser.

Själv tror jag till och med att vi bör vara tacksamma för avvikande idéer. Ju märkligare dess bättre. Detta eftersom avvikande åsikter tvingar oss att försvara våra egna åsikter. Det är svårt, vilket förklarar varför vi måste tvingas till det. Det svåra med att försvara våra åsikter är att vi snart upptäcker att vi inte vet så mycket som vi tror. Eftersom vi bara är människor har vi mer åsikter än kunskap.

Ofta kritiseras avvikande idéer för att de utmanar det självklara. Men varför är de då så populära? Om saker faktiskt är självklara så borde de vara självklara för alla, även för foliehattarna. Att det självklara utmanas antyder att det inte är självklart.

Saken är den att vi människor sällan har starka skäl för våra idéer. Det mesta av vad vi vet eller tror oss veta är vad vi hört från andra i vår kulturella och sociala umgängeskrets. Vi märker sällan hur lite kunskap vi har just eftersom vi sällan tvingas försvara våra åsikter. Istället nöjer vi oss med auktoriteter, i stil med att ”forskarna/experterna/prästerna/mina partikamrater säger…”.

Vanligtvis tycker vi som vi gör för att vi någon gång läst en artikel eller två om ämnet, eller hört en kamrat tala om det. Ofta minns vi inte ens var vi fick tag i det vi nu anser vara fakta.

Men konspirationsteorier avslöjar vår okunskap. Vi vet inte så mycket som vi tror att vi vet. När vi upptäcker att vi inte har några argument för vad vi tror så känner vi oss dumma. Och när vi känner oss dumma så blir vi arga. Ilska är en bra försvarsmekanism, då det ger oss en ursäkt att slippa argumentera. Denna försvarsmekanism är särskilt viktigt ju svårare det är att finna argument, vilket är särskilt vanligt när man har fel.

Företrädarna för avvikande åsikter framställs ofta som just dumma. Det tror jag inte stämmer. Och jag hoppas verkligen att det inte gör det. Detta eftersom dumhet skulle hindra dem att uppfylla sin funktion som samhällsdebattens renhållningsarbetare. Om avvikarna är dumma så är det ju sannolikt att de har missat viktiga saker, och att det vore möjligt att hitta bättre argument.

Att vi möter dåligt debattmotstånd ökar inte chansen att vi har rätt. Tvärtom. Den som är ute efter sanningen bör önska sig så kompetent debattmotstånd som möjligt. Det är bara då man bemött det och ändå triumferat som man kan känna sig (någorlunda) säker.

Konspirationsteoretiker är ofta fantastiskt kunniga och kreativa. En vanlig myt är att de är okritiska och lättlurade, när det egentligen är tvärtom. De är snarare paranoida och maniska. Det är tack vare detta vi kan känna oss trygga över att de har fel. Om avvikare kan argumentera så väl när de har fel, tänk bara på vad de kunnat göra om de hade rätt! Om det var möjligt att bevisa dessa teorier så hade avvikarna lyckats med det. Att de misslyckats tyder därmed på att det inte går att hitta någon bevisning.

Läs även: Korn: Karlssons broschyr är inte konspirationsteorier

Något som stör mig är den kombination av okunnighet och arrogans avvikare bemöts med. Tänk kreationister, plattjordare, eller vaccinskeptiker. Detta förakt kommer mestadels från folk som själva inte vet något om frågan – vilket inkluderar nästan hela befolkningen. Idag förväntas vi acceptera evolutionsteorin, men hur många kan förklara dess tre grundprinciper, eller definiera vad en ”gen” är?

Det anses vara höjden av dumhet att påstå att jorden är platt, men de som påstår det har åtminstone sina ögons vittnesmål. Vi som tror på en sfärisk planet kan sällan förklara varför. Och även immunologer borde känna ett visst obehag när miljontals människor injiceras med nya vaccin.

Vad vi människor tror har ganska lite med den faktiska bevisningen att göra, av det enkla skälet att bara specialister någonsin tittar på denna bevisning. Och även specialister är amatörer i den överväldigande delen av mänskligt vetande som ligger utanför deras specialområde. Istället har det mesta av vad vi tror att göra med vår sociala omgivning, vår ”stam.” Både när vi har rätt och när vi har fel. Vilket det än är så har vi sällan satt oss in i frågan. Andrahandskunskap är långt vanligare än förstahandskunskap.

Det krävs alltför ofta att vi ska censurera avvikare. Naturligtvis används inte själva ordet ”censur”, eftersom det skapar dålig stämning. Istället sägs att vi måste stoppa ”desinformation” och ”fejknyheter.” Men det är ju censur vi menar. Det påstås att om vi inte censurerar de oliktänkande så tar foliehattarna makten, med ödesdigra men vaga konsekvenser.

Detta är osannolikt. Främst av två skäl. För det första så har konspirationsteorier begränsad spridningsförmåga. Något alla som varit involverade i politik, journalism, eller marknadsföring vet (eller borde veta) är hur svårt det är att nå ut med ett budskap. Det är svårt att ens få folk att lyssna, och ännu svårare att övertyga dem.

Det enda vi accepterar helt okritiskt är att vi ska vara lättlurade… Ofta förväxlar vi det larm konspirationsteorier orsakar med inflytande. Vi glömmer då att det mesta av detta larm kommer från idéernas motståndare. Vi hör mångdubbelt mer om konspirationsteorier än vad vi hör från dem.

För det andra så är det mestadels bra att låta olyckor ske. Detta kan tyckas märkligt, men olyckor är det bästa sättet att undvika katastrofer. Det är så vi lär oss. När vi har grytan på spisen och det börjar koka över är det mycket bättre att låta det koka över lite än att försöka trycka ned locket. Det enda sättet att se om ett förslag är dumt är att testa det. Så länge det inte testas är det lätt att inbilla sig att det är alldeles utmärkt. Låt oss ge dumheter utrymme, så att de kan skämma ut sig så snabbt som möjligt.

Samtidigt kan det hända att dessa avvikande åsikter visar sig vara korrekta. Varje ny idé är ju avvikande innan den hunnit sprida sig. Vi är ofta för snabba med att fördöma våra motståndares idéer som konspirationsteorier. De senaste åren har bjudit på flera exempel.

Tanken att covid-19 började med ett labbläckage är ett. Här i Sverige är det inte längre ”nazistiskt” att förespråka minskad invandring, och bristerna med grön energi börjar bli allt mer uppenbara. Putinkritik har förvandlats från irrationell rysskräck till självklarhet. De senaste veckorna har folkutbytesteorin fått seriös uppmärksamhet, åtminstone i dess mindre konspiratoriska version.

Det är sällan lätt att se vem som har rätt eller fel. Det är därför vi grälar. Fri debatt är den enda arena där idéer får möta varandra. Censurentusiasterna tror att de skadar sina motståndare genom att exkludera dem från denna arena, men ofta så skyddar de dem istället.

Men även korrekta idéer har nytta av konkurrens, då den håller dem skarpa. Det största hotet mot det sanna är inte det falska, utan bristande intresse. Det falska gör nytta genom att upprätthålla detta intresse.

Läs även: Edwardsson: Konspirationer och att skilja agnarna från vetet