Facebook noscript imageLidström: Public service och skimret av naivitet
Erik Lidström
Krönikörer
Lidström: Public service och skimret av naivitet
Public service borde läggas ner enligt Erik Lidström. Foto: Adam Ihse/TT
Public service borde läggas ner enligt Erik Lidström. Foto: Adam Ihse/TT

Om public service ens i teorin kunde vara oberoende skulle inga statliga utredningar behövas för hur det ska styras. Och den utredning som nyligen släppts är så full av motsägelser och källor till kognitiv dissonans att det är svårt att veta var man ska börja, skriver Erik Lidström.

Måndagen den 13 maj lade Public-service-kommittén fram sin utredning Ansvar och oberoende – public service i oroliga tider för hur public service ska organiseras och finansieras åren 2026–34. Detta är en offentlig utredning, SOU 2024:34, ett ämne i sig och något jag återkommer till. Det är så mycket som är absurt och förvrängt i utredningen att det är svårt att veta var man ska börja och vad man i en krönika ska utelämna.

Läs även: Zackrisson: Public service-utredningen hänger inte ihop

För det första är själva begreppet ”public service”, som enligt utredningen ska ”tillhandahålla opartisk och saklig information”, absurt. Detta är omöjligt, har alltid varit omöjligt och kommer alltid att förbli omöjligt. Miljoner händelser inträffar varje tag. För att omvandla dessa till nyheter måste någon samla in information, värdera vad som är av vikt och vad som inte är det. Slutligen ska denna information tolkas och presenteras.

Gud fader, om han är allsmäktig, skulle kunna göra detta på ett opartiskt och sakligt vis. Men inte människor. En stor del av vad som med myndig stämma presenteras som ”opartisk och saklig information” i en nyhetssändning är fel, eller inte ens fel, något som inte hänt eller inte hänt på det viset. Andra saker, som är långt viktigare, rapporteras det inte alls om. Om både tio och femtio år kommer historiker fortfarande vara oense om vad som egentligen hände och vad det skulle ha inneburit.

Hur åtgärdar man detta problem? Helt går det inte. Det bästa vi kan åstadkomma är att se till att det rådet hård konkurrens på medieområdet. På så vis kan olika åsikter, värderingar och aspekter stötas och blötas och vi kan, förhoppningsvis, närma oss något som liknar en rättvisande bild av världen.

I ett fritt, demokratiskt samhälle ska därför statens roll inte vara att finansiera en dominerande medieproducent. Statens rättmätiga roll är istället att se till att inga karteller bildas, att media inte samarbetar utan just konkurrerar. I dag situation kanske bryta upp Schibsted och Bonnier. Kanske förbjuda att media samarbetar via TT.

För det andra, och relaterat till illusionen om att media kan tillhandahålla opartisk och saklig information, har vi journalisten. Den, i journalisternas egna ögon, oförvägne riddaren som kämpar för att finna och sprida information och för att kritisera makten. Att journalister behandlas annorlunda, och behandlar varandra annorlunda än andra medborgare, är i sig ett problem, även om det i Sverige som tur är inte finns någon rättslig grund för sådant.

Att tillhöra ett visst skrå är inget bevis på att vad personen ifråga rapporterarar är vederhäftigt. Beträffande public service är den självförhärligande journalistrollen särskilt problematisk. Ett mycket stort antal journalister arbetar inom public service och de tror på, eller låtsas tro på, att de är opartiska och presenterar saklig information. Återigen, de är människor, inte gudar, och vi människor är inte opartiska, oavsett om vi har titeln journalist eller inte.

För det tredje står det i utredningen att public service ska var oberoende. Varje halvt om halvt kompetent statsvetare vet att detta är en självmotsägelse. ”Public service” betyder offentlig finansiering. Oberoende betyder att inte bero av någon, och just i första rummet inte av det offentliga.

Läs även: Sjölander: Får man skämta om vad som helst?

Detta med att förslaget är en av Statens Offentliga Utredningar, SOU, är ett besläktat kognitivt problem. I Sverige älskar vi att tillsätta sådana. En SOU ger intryck, för den oinvigde, av grundlighet och opartiskhet. Det är dock den ansvarige ministern som tillsätter utredningens ledamöter och ger utredningen dess direktiv.

En offentlig utredning är med andra ord inte sällan ett rent beställningsjobb som mest är till för att ge stöd för ett redan fattat beslut. Eller är det någon som på fullt allvar, med dagens politiker, tror att utredningen skulle ha kunnat komma fram till något som på någon väsentlig punkt skiljer sig från vad resultatet faktiskt blev?

Hade Moderaterna och KD tvärtom velat lägga ner public service, eller sätta public service bakom en betalvägg för den som vill, skulle de ha gett utredningen helt andra direktiv. De skulle då också, som ett brev på posten, ha fått en SOU som föreslår att public service ska läggas ner eller sättas bakom en betalvägg.

Oberoende kan man uppnå på två sätt. För det första genom att ha egna resurser så att man inte behöver ta hänsyn till någon annan. För det andra, i brist på egna resurser, genom att konkurrera ut olika finansieringskällor mot varandra. Om journalister kan välja mellan dussintals eller hundratals konkurrerande arbetsgivare med olika agendor, olika inriktningar och olika sätt att arbeta kommer journalisterna att kunna värna sina individuella oberoenden.

Därtill kommer nyhetsrapporteringen att komma från många olika håll som för fram olika nyheter och som behandlar samma nyheter på olika vis.

Jamen, kan man inte tänka sig att staten, som den påstår att den gör, låter public service göra vad det vill? Nej. Själva det faktum att denna och tidigare utredningar ens diskuterar det uppdrag som public service ska ha motsäger detta.

Men låt gå, låt oss låtsas att public service får en stor summa pengar, ungefär 9 miljarder kronor per år, under åtta år, och får använda dessa efter eget omdöme, utan statlig inblandning.

För att ta extrema exempel, anta att public service i fortsättningen bara anställer journalister som är nynazister, eller kommunister eller miljöpartister. Kommer då statsmakten låta public service vara oberoende fram till 2034? Inte alls. Public service är statligt finansierat och står under statlig kontroll, helt oavsett logiska krumbukter som att driva verksamheten i en stiftelse.

Delar av utredningen får mig att tänka på hur först jazz och sedan rockmusik för 85 (Swingit magistern) respektive 50 år sedan skulle förklaras av personer som aldrig hört talas om fenomenen. Public service ska ges i uppdrag att bilda oss alla i MIK, Medie- och Informationskunnighet. Vad sött.

Det för oss till den konkurrens som public service faktiskt har: internet. Det finns mängder av mycket djuplodande och också breda informationskanaler och poddar på Youtube, Rumble och X (Twitter). Det finns bloggar, nu senast via Substack, som tillhandahåller information med långt mer djup, bredd och variation än public service är kapabelt till. Det finns, som här där jag skriver, tidningar som publiceras på internet.

Något som dock ytligt sett låter lovande i utredningen är att rapporteringen från svagt bevakade områden framställs som av vikt. En naiv betraktare kunde då få för sig att till exempel rapporteringen från USA kommer att fokusera på annat än New York och Kalifornien och att public services rapportering från Mellanöstern kommer att närmast upphöra.

Jag skämtar förstås. ”Palestina” är som crack cocaine för en svensk journalist och New York Times är public service’ rättesnöre för rapporteringen från USA.

Mindre komiskt är att ”det ska införas ett krav på att SR och SVT ska ha en kontinuerlig dialog med kvalitativa nyhetsmedier.” Kvalitativa nyhetsmedier? Efter djupgående studier i det svenska medielandskapet har jag själv bestämda åsikter om kvälls- och morgontidningar som inte tillhör den kategorin.

Läs även: Skogkär: De rödgröna laddar för strid om sitt älskade public service

Nu är det ju inte jag som bestämmer vad hög kvalitet är på medieområdet. Det borde vi dock alla som mediekonsumentersjälva få avgöra. Inte staten, absolut inte staten. Enligt utredningen ska dock staten, från två håll, via public service och via åsikter om vad kvalitativa nyhetsmedier är för något, omfamna svenska media i ett järngrepp. Detta vore antidemokratiskt och förödande för den lilla frihet vi har kvar som medborgare i Sverige.

Så varför gör politikerna så här? Varför gör Moderaterna och KD så här? Varför tog de bort TV-licensen just när public service gradvis började självdö i konkurrensen med internet? Att Socialdemokraterna och kommunisterna önskar finansiering av public service via skattsedeln kan man förstå. Staten tar gradvis över ytterligare en del av produktionsmedlen. Via public service får vi, som med löntagarfonderna, ett gradvist statligt övertagande av övriga media.

De ansvariga i Moderaterna och KD kanske bara är socialdemokrater i själ och hjärta? En känd mediepersonlighet framförde istället teorin att det var för att få ligga. Alltså, att det skulle bli mycket dålig stämning på festerna i Stockholm om riksdagsledamöterna röstat bort jobben för statligt anställda journalister.

Jag tror dock inte att mycket till dolda motiv ligger bakom denna utredning. Som så mycket annat i Sverige omges den tvärtom av ett skimmer av oskyldig okunnighet. Den där oskyldiga okunnigheten som till exempel gör att, när politiker och myndighetschefer tagit för de flesta utomstående uppenbart dåliga beslut, de kan klara sig undan ansvar och avsked med ett enkelt ”vi har varit naiva”.

I bakgrunden till denna utredning av public service har vi att politikerna tar, sist jag räknade, omkring 1,3 miljarder kronor av skattebetalarna och ger till sig själva i form av partistöd. Detta i syfte att ”värna demokratin”. Samtidigt närmast omöjliggör de därmed för icke etablerade partier att ta sig in i riksdagen. Men, eftersom de själva ser sig som seriösa värnare av ”demokratin”, som de enda seriösa värnarna av demokratin, kan de inte se varför detta skulle vara ett demokratiskt problem.

I denna utredning har dessa politiker, återigen i sina egna ögon det demokratiska systemets sanna värn, utsett ett antal av de sina att leda en utredning. I samma anda som för partistödet föreslår utredningen att, genom att skapa och vidmakthålla en statligt finansierad och statligt styrd koloss på medieområdet, ska Sverige värna mångfalden i medieutbudet, medias oberoende, sakligheten i rapporteringen, och, återigen, ”demokratin”.

Behövs dock inte public service ifall det blir krig eller någon stor kris? Kan inte det motivera varför public service ska existera under fredstid? Vill man få ut krisinformation finns det många andra kanaler. Sådant som SMS går ut direkt till människor. I en verklig kris kan man dock inte vara säker på att varken SMS, annat internet eller ens FM-radio kommer att fungera. Då är mellanvåg mycket bättre.

En sändare täcker in hela landet. Att se till att de flesta medborgare har en liten mellanvågsradio vore en lämplig uppgift för civilförsvaret.

Så lägg denna utredning där den hör hemma: i en papperskorg. Lägg public services arkiv i en stiftelse. Lägg ner public service, säg upp personalen och sälj lokalerna. Inför istället hård kartellagstiftning på medieområdet.

Läs även: Korn: Styrs Moderaterna av sina fiender?

Erik Lidström

Teknologie doktor och författare till böckerna "Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras" och "Befriad utbildning – Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande".