Människan är till sin natur ett religiöst djur. Till nyligen har i princip alla människor i alla kulturer i alla tider varit religiösa. Naturen avskyr vidare ett tomrum. Vi lever idag i ett avkristnat Sverige i en alltmer avkristnad västvärld. Vad som tar kristendomens plats är därför, och kommer att länge vara, ett mycket allvarligt problem.

Läs även: Skogkär: Pourmokhtari svär i klimatkyrkan

Agnosticism, tvivlet att ”jag vet inte” om det finns någon Gud, är inte lätt att bära och få är de som gör det konsekvent. Renodlad ateism, en analytisk övertygelse om att det inte existerar någon Gud, räcker för mycket få. Ateism kombineras inte så sällan med en tendens till tvärsäkerhet, med fasta eller absoluta övertygelser på ett eller flera områden.

Det har bott miljarder människor i Europa de senaste två tusen åren. Sedan kanske 500-talet har en majoritet av dessa varit kristna. Miljarder människor, med människors fel och brister, begår misstag och rena hemskheter. Inget sådant ingår dock i den kristna lärans budskap. Vi kan med säkerhet säga att ifall kristendomen inte segrat så skulle långt värre och långt större mängder krig, brott, massakrer, mord, tortyr och så vidare ha inträffat.

Utan kristendomen skulle vi i Europa inte heller ha anammat den grekisk-romerska kultur som det judiskt-kristna arvet gett oss. Den grekisk-romerska kulturen bakades in i kristendomen redan från början och är en fundamental del av den. Nu är dock denna kristna förankring, vår traditionella religiositet och vårt europeiska kulturarv till stor del borta.

Till för inte så länge sedan satt vi svenskar i kyrkan på söndagen. Där lade prästen ut texten, där diskuterades moraliska problem och där påmindes vi om att vi var födda i synd och att vi alla begår misstag, hur mycket vi än anstränger oss. Samtidigt predikades vikten av att anstränga sig för att leva ett rättskaffens liv.

Frälsningen och också tvärsäkerheten var dock förpassade till livet bortom detta. Med detta menar jag inte att många människor förr inte var tvärsäkra på olika områden också här i jordelivet. Poängen är att ett behov av sådan tvärsäkerhet, en sådan fast tro på något i denna världen inte existerar för den kristne.

För en stor del av vänstern intog länge marxismen religionens roll, den blev de intellektuellas opium, som den franske sociologen Raymond Aron så träffande uttryckte det. I och med murens fall 1989 dog marxismen i väst som fast övertygelse. I öst dog den enligt François Furet som övertygelse redan i och med revolten 1956 i bland annat Ungern.

På senare år har marxismen på högskolan ersatts av eller kanske snarare omvandlats till en religiös kult av ”kritiska teorier”, som ”genus”, ”antikolonialism”, ”antirasism”, ”vithetsstudier” och liknande tankebyggen.

I samhället i allmänhet är det dock främst ”miljön” och ”klimatet” som intagit kristendomens forna plats. Inte den verkliga miljön förstås, en miljö som inte bryr sig om vad människan gör. Inte heller ett verkligt klimat, något som är oerhört komplicerat att sätta sig in i.

Hur skulle miljön, den verkliga, kunna bry sig om vad människan gör? Den bara är, oavsett vad vi gör. De som vill värna ”miljön” önskar i regel värna en nästan helt uppdiktad teori om något som ska räddas och om något som befinner sig i, eller borde befinna sig i, ”harmoni”.

Det finns dock absolut inte någon harmoni i naturen. Tanken på harmoni går tvärs emot allt vi vet om biologi. Naturen är ”red in tooth and claw”. Det som vi kan uppfatta som harmoni är istället frontlinjer i en ständigt pågående kamp på liv och död mellan otaliga arter. Darwins bok är efter 164 år fortfarande en god och osentimental introduktion till detta.

Läs även: von Seth: Klimatpolitiken är regeringens Akilleshäl

Istället för en förståelse av naturen och av ekologi så har alltså ”miljön” blivit något närmast religiöst. Istället för att sitta i en himmelskt vacker, upplyst kyrka, där det ofta bjuds på sublim sång och musik, så återvinner svensken.

Våra landsmän gör den regelbundna resan till vad som närmast blivit en religiös kultplats, återvinningsstationen. Där, ofta i regn och mörker, lämpar vi av kletiga syltburkar, kartonger, tomflaskor och plåtburkar.

Till vilken nytta? Lycka till med att försöka ta reda på det! Ett par gånger har jag förgäves sökt på nätet innan jag gav upp. Vad är ekonomin hos biogas? Ingen aning. Troligen mycket dålig. Vad är ekonomin hos komposteringen av matavfall rent allmänt? Troligen katastrofalt dålig. Är det någon som känner till blomstrande åkrar som gödslats med detta? Vad är ekonomin för glasåtervinning? Låg.

Och vad är ekonomin för återvinning av plast? Katastrofal. Vi kan elda upp plasten med resten av våra i stort sett osorterade sopor. Då värmer den våra städer via fjärrvärmeverk. Men att ta plast, varav det finns ett tjogtal inkompatibla varianter, med olika kemiska sammansättningar, ofta skicka den till tredje världen, där en andel förorenar haven, tvätta den noga, sortera den och sedan återanvända den som sekunda råvara till något annat är rent utsagt korkat.

Dessvärre har nya kandidater till religiösa ceremonier på miljöns altare just seglat upp. Byggandet av vindkraft, något som vi i över 40 år vetat aldrig kunde erbjuda säker energiförsörjning, kombinerat med nedläggningen av hälften av kärnkraften har nämligen fått elpriserna att rusa i höjden.

Så nästa omgång religiösa kulthandlingar torde bli att ha omkring 15 °C eller ännu lägre temperatur hemma. Barnen i svenska skolor får redan duscha i kallvatten. Inom några månader har vi säkert en kallvattenkult i Sverige.

För energi, det måste vi ju spara på… Nej, vi behöver inte alls spara på energi. Att spara på energi har inget egenvärde. Tvärtom. Det kostar enorma summor och det ställer till det för oss medborgare, inte sällan med dödlig utgång, särskilt för gamla och sjuka.

Vi skulle istället kunna välja att riva vindkraften, skaffa oss sammanlagt 15–20 stora kärnkraftverk, ha ett elpris som under extrema konsumtionstoppar når 30 öre per kWh. Inte 3 eller 10 kronor. En elräkning om en tusenlapp i månaden för en villa på vintern. Ett Sverige där det är helt OK att ha 23–24 °C hemma för den som så önskar, istället för 19–20 °C, till en extra kostnad om en eller ett par hundra kronor per månad.

Att ha så låga elpriser, och ännu lägre elpriser längre fram, när den tekniska utvecklingen gör det möjligt, är ett val som vi i Sverige kan göra. Helt utan att skada någon miljö, verklig eller framfantiserad.

Många vill fördriva den kristna religionen från det offentliga rummet. Varför inte istället börja med att driva bort den primitiva, oinformerade, bakåtsträvande, skadliga och antivetenskapliga miljökulten? Riv återigen alla vindkraftverk. Återinför sopnedkasten i alla hyreshus. Bränn soporna, möjligen maskinsorterade, i fjärrvärmeverk.

Låt också den som vill återvinna betala för det. Alltså, låt den som vill köpa dina återvinningsbara sopor. Detta vore motsatsen till dagens situation där du som invånare tvingas betala för återvinning. Inte bara i pengar för själva sophämtningen, utan också i tid, ansträngning och bilresor. Kanske pappersåtervinning och återvinningen av aluminium då skulle överleva, plus återvinningen av några ytterligare metaller.

Huruvida människor i så fall kan få utlopp för sin religiositet på annat vis, som på det traditionella sättet, i en kristen kyrka, är utan överdrift en ödesfråga. Religiöst övertygade kommer dock en stor andel av medborgarna förbli. Frågan är bara på vilket sätt.

Läs även: Sandström: Klimatjuridik på lågvatten