Min föregående krönika om sjukvård kanske övertygade några, men av de skäl jag angav kommer nog de flesta ändå inte tro på vad de faktiskt vet, eller bör veta. Nämligen att offentligt tillhandahållen sjukvård eller av det offentliga hårt reglerad sjukvård kan bara bli usel och, jämfört med privat vård, kosta oerhörda summor.

Läs även: Lidström: Statlig vård är en fantastiskt dålig idé

Med privat vård avser jag här sjukvård som är fri från alla former av offentlig inblandning, inte bara finansiering. Den är inte som i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och USA hårt styrd av staten via tiotusentals eller hundratusentals sidor regler för vad den får och inte får göra, inklusive hur den får ta betalt.

Inte heller påtvingas medborgarna någon obligatorisk sjukförsäkring. Istället blir en sjukförsäkring något frivilligt, precis som det var i Sverige från förkristen tid fram till och med 1955.

Det mest marknadsorienterade sjukvårdssystemet i världen är troligen det i Singapore, något Mark Pennington diskuterar i sin bok Robust Political Economy. Men även Singapore har drabbats av auktoritära tvångstankar. Systemet är till 70 procent privat, men dessa 70 procent ligger i påtvingade sparkonton (som dock är privat egendom och kan ärvas). Läkare berättar också för mig att vårdpersonalen är hårt styrd.

Trots den offentliga inblandningen kostade vården endast 4 procent av BNP år 2010, även om denna andel sedan dess ökat något. Ett helt privat system, utan offentlig inblandning inklusive utan offentligt påtvingade försäkringar eller tvångssparande, skulle gissningsvis kosta 3–4 procent av BNP. Detta är att jämföra med de 11–12 procent som är vanliga i västvärlden och de absurda 18 procent som gäller i det av staten sönderreglerade amerikanska systemet.

Hur skulle då helt privat, av det offentliga oreglerad vård se ut i Sverige? För det första skulle vården inte som idag likna organisationen för en bilfabrik eller hos Försvarsmakten.

Landstingen gavs gradvis i uppdrag att hantera vården i Sverige. Eftersom de täcker stora ytor och har stora befolkningar så organiserade de vården i stora enheter, i en samling enorma byråkratier, med vårdcentraler, sjukhus, regionsjukhus och universitetssjukhus.

Ett upplevt ständigt återkommande problem förefaller vara att Sverige inte har ett nationellt system för patientjournaler. Som om patienter vore varor i ICA:s eller Coops distributionskedjor. Lösningen en del eftersträvar är en enda, enorm sjukvårdsorganisation för hela Sverige.

Med privat sjukvård skulle vården se helt annorlunda ut. Sjukvård är till sin natur småföretagande. Patienter behöver vård. Läkare på lokalplanet driver en läkarmottagning, ensamma eller tillsammans med andra, och kanske med sjuksköterskor. Sjuksköterskor och barnmorskor driver också eget.

Sjukdomar är också individspecifika. Det är just du som drabbats av en viss sjukdom. Vad vi behöver är alltså olika vård till alla, inte alls lika vård.

Alla dessa vårdgivare har sina mottagningar nära där patienterna bor. Det behövs inte en av landstingen organiserad vårdcentral med telefontider. Istället är det som i Frankrike där, trots hård statlig styrning, lokala läkare arbetar privat. Nästan allt som behövs är ett hus, som en enplansvilla, med plats att parkera 8–10 bilar på gården.

Läkaren svarar själv i telefon. När jag tagit mina pojkar för att få hälsointyg för deras idrott ursäktar sig läkaren och svarar kort på telefon när någon ringer och ställer en kort fråga, en person han kan ha varit läkare åt i 20 år. Köerna är korta, kanske en halvtimme i väntrummet en lördag. När min svärmor behövde det så kom läkaren och gjorde hembesök.

Läkare går samman och ordnar ett jourschema så att när hela vår familj drabbades av influensan kom en läkare förbi vid 8–9 på kvällen. Medicinen kunde sedan hämtas ut från ett öppet jourapotek.

Andra läkare går samman och arbetar en del av tiden eller heltid på ett sjukhus. Det är läkarna, och kanske också sjuksköterskorna, som äger eller hyr sjukhusbyggnaden. Tillsammans betalar de för lokaler, utrustning, operationssalar och den administrativa personal de kan behöva. Men inte för att tusentals byråkrater ska sitta på kontor och planera åt dessa vårdgivare.

Några sjukvårdens motsvarighet till Stålverk 80 och Svenska Varv, som Nya Karolinska, med 16 000 anställda (!), skulle definitiv inte byggas om vården vore privat.

Specialiserade funktioner som servar läkare och sjukhus tillkommer, som patologer som analyserar prover och sjukhus och andra kliniker som specialiserar sig på vissa operationer eller på vissa behandlingar.

Idag i Sverige träffar läkare i genomsnitt en tredjedel så många patienter per år som snittet i OECD; lägst av alla. Läkare i Japan behandlar fem gånger så många patienter, de i Sydkorea tio gånger så många per år.

En anledning är administration. Endast 37 procent av arbetstiden på en vårdcentral är vårdtid. En annan anledning är att den som är egen företagare arbetar hårdare och smartare än den som är anställd. Dessutom har den som är anställd i offentlig vård inget objektivt intresse av att arbeta hårdare. Betas kön av så skärs det i nästa års budget är den obönhörliga logiken.

Begreppet ”remiss” existerar knappt i ett privat system. Din normala läkare kontaktar en lämplig specialist som du sedan träffar samma dag eller dagen efter. Eller något senare om det är medicinskt motiverat.

Eftersom din läkare känner dig sedan länge och eftersom han eller hon som regel känner specialisterna så kommer de att utarbeta kommunikationsvägar och utbyta de uppgifter som krävs, säkert nedskrivna i journaler. Men inte ett nationellt journalsystem framtaget i ett IT-projekt som troligen kostar miljarder, och som troligen till att börja med misslyckas, som de flesta stora IT-projekt brukar göra.

Läs även: Lidström: Högskolan kan och bör privatiseras

Hur finansieras då privat vård? För det första försvinner landstingsskatten. Med 12 procent landstingsskatt ger det 3000 kronor mer i handen per månad för den som tjänar 25 000 kronor, 6000 kronor för den som tjänar 50 000. En familj där båda arbetar får i snitt kanske 100 000 kronor per år över som bland annat kan gå till att betala för familjens sjukvårdsbehov.

Betala för vård kan man göra direkt. Eller så kan man ta en försäkring. Om man vill skydda sig mot verkligt dyra sjukdomar kan man till exempel ta en försäkring som har ett högkostnadsskydd. Upp till säg 50 000 kronor betalar man själv, resten står försäkringen för. Men detta är något som varje medborgare får avgöra själv.

Hur går det då för den som inte har råd, den som till exempel valt att inte betala för en försäkring och som sedan drabbas av en svår sjukdom? Det normala här, sedan läkekonsten för 2 500 år sedan uppstod på en privat, oreglerad marknad bland Greklands 1200 till 1500 stadsstater, är att privata läkare behandlar den som inte har råd till lägre kostnad eller gratis. Ingen läkare vill få rykte om sig att vara en girig psykopat.

När en familj får 100 000 kronor om året lägre skatt kommer också annat att hända. Det vanliga förr var att donera pengar till välgörande ändamål. När Gustav V fyllde 70 år gav över 450 000 personer pengar som kungen bestämde skulle gå till att bekämpa cancer. Bland annat byggdes fyra kliniker i Stockholm, Göteborg, Lund och Umeå.

Här i Kiruna skulle vi kunna gå samman så att 2–3000 personer ger 10 000 kronor vardera om året, totalt 20–30 miljoner per år, till att bygga ut sjukhuset och se till att staden åter har BB. Den som ger pengar får en porslinstallrik att sätta upp på väggen eller en dekal till bilen. Ungefär som för blodgivare.

Innan välfärdsstaten trängde undan dem hade vi dessutom något som hette folkrörelser, med miljoner medlemmar. Dessa ägnade sig åt att ta hand om både sina medlemmar och andra. Ordet folkrörelser finns förstås kvar, men det offentligas påverkan har nästan helt urholkat dem.

Till sist finns det ytterligare ett fenomen, något som döpts till det grekiska ordet evergetism, ”jag gör goda saker”. I stort sett alla monument vi ser från antiken, förutom de allra största, som var kejsarens privilegium, byggdes av rika människor åt sig själva. Badhus, sjukhus, avloppssystem, tempel, med mera. Den som är rik bryr sig dels om andra människor, dels om hur han eller hon blir ihågkommen.

Sophiahemmet i Stockholm var en donation av drottning Sofia och Oskar II. Nu är ju LKAB ett statligt företag, men vore det privat så skulle det, om vården vore privat i Sverige, säkert skänka både en halv och en miljard kronor till vården i Kiruna och Gällivare och också till åldringsvården. Det skulle också tusentals andra rika och inte så rika företag och individer göra runt om i Sverige.

Läs även: Sandström: En sjukhusvistelse och vårdens verkliga problem