En del kanske känner till att den skotske essayisten och historikern Thomas Carlyle kallade ekonomi för ”the dysmal science”, den usla vetenskapen. Få verkar dock känna till anledningen. I en serie artiklar (som i tur och ordning återfinns här: 1, 2, 3, 4, 5, 6) går ekonomisprofessorerna David M Levy och Sandra J Pearth igenom varför.

Läs även: Helgintervju: Ulrika Stigsson om dagens slaveri i Mauretanien

De klassiska ekonomerna, klassiska liberaler, från Adam Smith (1723–1790) till John Stuart Mill (1806–1873, klassiskt liberal ekonom i sin ekonomi, men senare socialliberal i sin politik), höll sig till vad Adam Smith påpekade, nämligen att människor i grunden är mycket lika och att det till stor del är de förhållanden de växer upp under som avgör hur de skiljer sig åt.

De klassiska ekonomerna förespråkade i denna anda att alla ska få åtnjuta skyddad äganderätt, näringsfrihet och frihet att bestämma över sina liv, vad som senare kommit att kallas för laissez-faire. De ansåg att varken irländare eller svarta var undermänniskor och att om bara de gavs samma frihet som engelsmän så skulle de både klara sig själva och skapa välmående samhällen.

Varför då epitetet ”den usla vetenskapen”? Anledningen var att Thomas Carlyle, och även personer som Charles Dickens, motsatte sig slaveriets avskaffande. De ansåg det absurt att tro att irländare och svarta skulle kunna sköta sig själva. Tvärtom, enligt dem vore det rentav grymhet att ge dessa, enligt dem lägre stående människor, frihet.

De klassiska ekonomerna gjorde i sitt motstånd mot slaveriet gemensam sak med de evangeliskt kristna, sådana där som svenskar idag fnyser åt som vidskepliga och som allmänt föraktas för att de ”inte tror på Darwin”.

De evangeliskt kristna ansåg att alla människor skulle ha samma rättigheter. Am I not a Man and a Brother, skrev The Committee for the Abolition of the Slave Trade på sitt sigill. William Wilberforce (1759–1833) blev evangeliskt kristen 1785 och 1787 den ledande motståndaren mot slavhandeln.

Storbritannien förbjöd 1807 handeln efter en lång parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp. Med The Royal Navy som verktyg drevs en intensiv kampanj mot all slavhandel. Detta skedde via hårda ekonomiska och politiska påtryckningar gentemot andra länder, flottblockader och jakt på slavskepp. Storbritanniens kamp mot slaveriet kostade mellan 1806 och 1863 hela 1,8 procent av BNP.

Som Olivier Pétré-Grenouilleau skriver i sin bok Les traites négrières, så såldes innan britterna stoppade trafiken omkring 11 miljoner slavar över Atlanten, 17 miljoner till arabvärlden och 14 miljoner inom Afrika. Endast omkring två procent av de slavar som skeppades till den nya världen infångades av européer, något som främst skedde runt 1500-talets början. Resten såldes av andra afrikaner.

Det var alltså Storbritannien som världen över avskaffade slavhandeln. Utan Storbritanniens kamp, korståg är en lämplig term, är det mycket osäkert när den skulle ha upphört. Om den ens skulle ha upphört. På Youtube finns en video där samhällskommentatorn Carl Benjamin under sitt nomme de guerre Sargon of Akkad på ett pedagogiskt sätt går igenom denna historia.

Charles Dickens och många andra önskade däremot inte se slaveriet avskaffat. Förvisso ansåg de att det då existerande slaveriet var grymt, men att ge svarta frihet vore ändå olämpligt. De svarta var enligt dem inte kapabla att leva i frihet. Istället för att avskaffa slaveriet så ansåg Dickens med flera att det existerande slaveriet skulle ersättas med ett snällare dito, ett slaveri som gradvis skulle förbereda de svarta för en framtida frihet, när de väl, via dessa paternalisters omsorg, blivit mogna för det.

Här har jag tvingats fundera en hel del. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag tyvärr inte se mycket skillnad mellan Charles Dickens resonemang och dagens dominerande politiska åsikter.

Jag har i Bulletin hävdat, och fortsätter hävda, att om Sverige ska hänga samman så måste välfärdsstaten avskaffas; hur en välfärdsstat än konstrueras, hur ”smart” den än är så verkar den som en sax som klipper banden mellan människor. Så länge vi har en välfärdsstat blir vi medborgare gradvis alltmer passiva, alltmer oförmögna att sköta våra egna liv och alltmer asociala.

Ett första steg är att se till att begreppet ”dräglig levnadsstandard” avskaffas. En lämplig nivå är tvärtom en i mångas ögon odräglig levnadsstandard. För den som inte arbetar och inte har arbetat bör den troligen ligga på högst en tredjedel av vad en fattigpensionär, som har arbetat ett helt liv, har att leva på.

Ett argument mot detta är att ”det vore att gå tillbaka i tiden”. Likt Charles Dickens om slaveriet hävdas det att människor idag har vant sig vid vad vi har och att de omöjligt skulle klara sig om de tvingades sköta sina egna liv. Kulturen skulle vara alltför annorlunda idag.

Alltså, att ”många”, ”vissa” eller ”en del” idag inte skulle klara av att fostra sina egna barn, välja en skola åt sina barn eller hitta läkare själva och till råga på allt betala själva.

Precis som de svarta slavarna enligt Dickens inte skulle klara av ett liv i frihet skulle ”många”, ”vissa” eller ”en del” idag i Sverige inte klara av att ordna och ställa med sin egen ålderdom.

Läs även: Lidström: Sverige borde införa fri åsiktsbildning

Vuxna människor i Sverige, som inte talar svenska, skulle, likt slavar, inte kunna ta eget ansvar, som att ordna egen tolk om de behöver det, till exempel i en domstol eller i vården.

Jag påstår inte alls att frihet är oproblematiskt; man kan vänja sig vid ett fängelse, och frihet kräver att man anstränger sig. Inte heller påstår jag att kulturer är identiska eller att det inte kan utvecklas kulturer av understödstagaranda.

Oavsett de problem som frihet medför skulle jag ändå säga, i de klassiska ekonomernas och de evangeliskt kristnas efterföljd, att det är djupt ovärdigt att behandla vuxna människor som små barn. Det är rent ut sagt ett tecken på förakt för sin nästa.

De riktiga liberalerna, anhängare till Adam Smith och Frédéric Bastiat (1801–1850), förlorade i Sverige makten i Tullstriden 1887, till förmån för de konservativa. Vad som idag kallas för socialliberaler trädde ungefär samtidigt fram. Socialliberalismen är, trots namnet, en ideologi som är diametralt motsatt den klassiskt liberala. Konservativa, socialliberaler och socialdemokrater har nu styrt Sverige i 135 år.

Jag ser få skillnader jämfört med Charles Dickens attityd när jag hör en folkpartist förklara att det är ”frihet” för en kvinna att staten tar skatt av henne och hennes man och via dessa medel ger henne nästan ”gratis” daghem – som sist jag tittade kostade omkring 13 000 kronor i månaden, 12 månader per år.

Detta så att hon enligt folkpartisten ”är fri” – det vill säga inte har möjlighet – att stanna hemma med sina egna barn utan istället sitter och fyller i siffror i ett kalkylark, åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, i ett kontorslandskap.

Inte heller hittar jag mycket till skillnad beträffande vårt så kallade flyktingmottagande. För det första respekteras inte de som människor som anländer till Sverige. Det antas att de ”inte skulle ljuga”, inte ens dra några vita lögner för att säg tiodubbla sin levnadsstandard jämfört med hemlandet. Respekterar man en människa accepterar man också att hon har fri vilja, eget ansvar, förtjänster, fel och brister, inklusive möjligheten att välja att ljuga eller tala sanning.

Likt oskyldiga barn sätts sedan så kallade nyanlända, också ett förklenande ord, att läsa svenska för invandrare, SFI. Så länge de inte lärt sig svenska via SFI får de bidrag. Skulle de lära sig svenska så upphör bidragen.

Detta kanske är den centrala skillnaden mellan svensk invandringspolitik och Dickens föreslagna välvilliga slaveri. Dickens skulle med ganska fast, paternalistisk hand ha tvingat de svarta att arbeta. Den svenska migrationspolitiken pådyvlar istället med slapp hand invandraren SFI.

Om de evangeliskt kristna, de där svensken skrattar åt, och de ”kallhamrade” klassiska liberalerna aldrig kommit till makten och innehaft den under ett antal decennier, skulle slaveriet och/eller slavhandeln någonsin ha avskaffats? Jag vet inte.

Läs även: Lidström: Vägen till det bidragslösa samhället