I min föregående krönika föreslog jag att bidragen drastiskt skulle sänkas så att den som lever på bidrag får en levnadsstandard som motsvarar ungefär en tredjedel av vad en fattigpensionär, som har arbetat ett helt liv, har att leva på. Och att inga bidrag eller boytor ska utgå för barn eftersom barn är föräldrarnas ansvar. Sammanfattningsvis, att målet att alla ska ha vad som benämns ”en dräglig levnadsstandard” ska pensioneras, och ersättas med en nivå som är både hederlig och rättvis. Detta både gentemot dem som arbetar och anstränger sig, och, i det långa loppet, mot personer som skulle kunna arbeta, men som idag i praktisk handling av staten å det bestämdaste avråds från att göra det.

Läs även: Lidström: Fram för en odräglig levnadsstandard

Det finns många aspekter av detta, som hur det skulle kunna gå till och vad som skulle hända ifall det implementerades. För det första, för att tala klarspråk, är en betydande andel av dem som bor i våra utsatta områden är invandrare som lockats till Sverige på grund av höga bidragsnivåer, och som har synnerligen oklara flyktingskäl.

De så kallade pull-faktorerna för invandring av lågutbildade, i synnerhet de som inte avser att arbeta, skulle väsentligen upphöra. I det längre loppet skulle tvärtom, i ett bättre fungerande Sverige, pull-faktorerna för människor som önskar arbeta om något bli större.

En del nyanlända skulle säkert lämna Sverige och återvända till sina hemländer om det inte gick att leva på bidrag hos oss. Hur många? Det kan ingen veta, inte ens de berörda personerna själva. Vi människor är kapabla till stordåd, ofta utan att ha en aning om vad vi faktiskt kan göra, förrän den dagen vi måste.

Skulle det inte bli uppror i en del förorter om bidragen kapas? Kanske. Men vad har vi för val? Antingen fortsätta som idag med dels en ghettoisering av delar av Sverige, dels en konstant växande uppdelning i områden som betalar skatt och områden som inte gör det. En majoritet av svenskarna, eller åtminstone en majoritet av våra politiker, tror ännu att man både kan ha kakan och äta den, att man kan ha höga bidrag, och att man genom bättre, smartare bidrag kan ”skapa integration”. Därtill finns det ett parti, Socialdemokraterna, som att döma av valresultaten och sin egen valpropaganda, odlar den nuvarande situationen som en ett sätt att skaffa sig nya kärnväljare. Efter oss syndafloden, bara SAP får sitta vid rodret utför vattenfallet.

Det är inte så lite som kan och bör göras för att underlätta en övergång till sänkta bidrag. Förutom ”dräglig levnadsstandard” har vi i Sverige idén om ”normala” boytor per person. Vi har allmännytta, bostadspolitik, lön enligt kollektivavtal och oligopol på byggmarknaden. Sammantaget en Sörgårdsidyll, inte för mycket, inte för lite, utan lagom, som går under namnet ”den svenska modellen”. I denna är det tänkt att invandrare och infödda svenskar ska pressas in med skohorn.

När jag läste i Lausanne i Schweiz 1988–89 såg jag en annons i tidningen: ”Villa uthyres. 8 rum. Lämplig för 16-20 portugiser”. Ett stort antal portugiser arbetade då några år i Schweiz, med Schweiz mycket högre löneläge, i syfte att spara ihop pengar att sedan använda i Portugal. De hade inte för avsikt att betala hälften av detta i hyra. All heder åt dem. De kämpade och slet för att få ett bättre liv.

Som jag skrivit om i ett par tidigare krönikor så gör den svenska bostadspolitiken, med reglerade hyror, och sedan 1931 existensen av en mycket restriktiv plan- och bygglag, att vi i Sverige dels har bostadsköer, dels mycket dyra och samtidigt inte särskilt attraktiva bostäder. Dessa två, bostadspolitik och plan- och bygglag, har tillsammans gjort att den svenska byggmarknaden består av ett oligopol i flera led.

Läs även: Bidragsförening vill se etnisk kvotering till riksdagslistor

Vad krävs för att få människor med ofta låg utbildning i arbete? Det hela är mycket enkelt egentligen. Låga eller inga bidrag, fri lönesättning, fri hyressättning och i det medellånga loppet, nära nog fritt byggande.

Det finns inga trollformler, som bidrag, SFI eller subventionerade löner, som gör att den som producerar för 75 kronor i timmen på arbetsmarknaden, kan få en anställning med ”lön enligt kollektivavtal” som med sociala avgifter är minst dubbelt så hög. Den som får börja för 75 kronor i timmen kommer dock sedan att avancera, lära sig och så småningom få en högre lön. Idag kommer bidragen dessutom att vara högre än en så låg lön, så de berörda vore idag (kortsiktigt) idioter om de ens försökte.

Många torde förstås idag arbeta svart, och i en del fall samtidigt uppbära bidrag. I annat fall skulle kostnadsläget i till exempel Malmö inte vara vad det är. Att arbeta svart och samtidigt ta emot bidrag är fullständigt logiskt. På grund av fixeringen vid ”en dräglig levnadsstandard” är skattesatsen för arbete för många återigen över 100 procent.

Med en fri bostadsmarknad, med fri hyressättning, utan allmännytta, kommer hyrorna att variera stort mellan områden. En del bostadsbolag kommer säkert att gå i konkurs och tas över av andra i vissa områden eftersom hyrorna där, på en fri marknad, är alldeles för höga.

Många som hyr eller äger en lägenhet kommer att ta inneboenden, vilket, trots protester om motsatsen, många idag gör illegalt. Den som tjänar lite måste få bo billigt, om de så önskar, likt portugiserna i Schweiz, utan att någon paternalist tvingar in dem i hutlöst dyra standardiserade bostäder, med standardiserade boytor per person.

Vad som här beskrivs är inget paradis, för det finns inga sådana på jorden. Men det är något som långsiktigt är hållbart, även om vad som är ”politiskt möjligt” säger något annat. Det idag ”politiskt möjliga” är, återigen, omöjligt att upprätthålla. Det leder till en lätt förutsägbar katastrof.

Det talas om möjligheten av uppror i förorterna ifall någon rör i bidragen. Detta är småpotatis, en potentiell västanfläkt. Det verkliga hotet mot ett Sverige som hänger ihop kommer från fackföreningsrörelsens kortsiktiga intressen; att frångå ”lön enligt kollektivavtal” och istället återgå till fri avtalsrätt, skulle, som det heter ”hota jobben”, det vill säga lönerna för vissa som idag skyddas mot konkurrens från dem som till en lägre kostnad skulle kunna arbeta.

Läs även: Dahlman: Vänstern förnedrar med sina bidrag

Återigen är detta en kortsiktig, missriktad politik som inte sträcker sig längre än näsan räcker. Om människor kommer i arbete kommer vi alla att bli betydligt mer välmående, inklusive alla LO-medlemmar.

Vad som här beskrivs är inte heller ideologiskt baserat, om man inte i detta fall kallar för en sorts ideologi tanken att acceptera världen som den är. Låt i så fall andra ideologier blunda och tro på underverk.

Måste vi verkligen 2022 dela upp politiken i verklighetsbaserade och fantasibaserade politiska åsikter?

Erik Lidström
Teknologie doktor och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras